LIBERALT, MEN INTE ALLTID SÅ LYCKAT

Den kluvna interna, men offentliga, diskussionen om hur Liberalerna ska kunna klara sig bättre är inte historiskt unik. 1973 års val innebar att salig Folkpartiet gjorde sitt sämsta val – föll från 16,2 till 9,4 procent. Det ledde till en stark debatt. Här några citat:

Partiledaren Gunnar Helén: ”Vi har inte gjort tillräckligt klart att den enda garantin för en politik med liberal inriktning och betoning är att det finns ett starkt folkparti.”

Per Ahlmark, som sedan blev partiledare, ville ha en ”mer markerad liberal profil. Det som behövs är ett parti som driver liberalism oberoende av blocken.”

Förre partiledaren Bertil Ohlin skrev: ”Vad jag efterlyser är en radikal liberalism som har kraft och mod att tänka igenom problemen vare sig lösningarna anses ligga ’åt höger’ eller ’åt vänster’.”

Ludvig Jönsson, domprost och folkpartist: ””Samarbetet med högern stämmer inte med en liberal politik.”

Ordföranden i ungdomsförbundet Johan Schück: ”Genom att motarbeta statlig och privat maktkoncentration så kommer ett organiserat samarbete med såväl socialdemokrater som med moderater att vara uteslutet.”

Själv skrev jag bl a: ”Folkpartiets vilja att få ett regimskifte får aldrig mer bli viktigare än vilja att föra ut en liberal politik.  Folkpartiet ska stå för sitt eget program – fritt från alla block.”

En liknande offentlig debatt kom också efter katastrofvalet 1998 då partiet fick 4,7 procent. Åtskilliga i Stockholm krävde Lars Leijonborgs avgång. Han blev dock kvar som partiledare och gjorde ett lysande val 2002, då han efter valet försökte få en mittenregering.

Syftet med en här redogörelsen är att visa hur typisk dagens liberala debatt har varit. Liksom tidigare går ledande liberaler ut offentligt och en viktig del av diskussionen handlar om var man bör göra när det gäller samarbetet med andra. Nu gör naturligtvis existensen av Sverigedemokraterna – något liknande parti fanns inte tidigare – att den frågan är ännu mer central.

Det är liberalt med en öppen debatt, men inte så lyckat för partiet. Det som skett de senaste åren är dock inte något unikt i partiets historia. Förhoppningsvis går det att skapa en enighet som gör att det är sakfrågorna, inte den interna konflikten, som står på scenen.

OLLE WÄSTBERG