”Polariseringen” är stor både i USA och i Sverige. Det handlar om att det inte finns någon mittenpolitik och att få kompromisser sker.
I USA innebar Donald Trumps presidenttid att de politiska klyftorna ökade. Joe Biden kom in i Senaten redan 1973. På den tiden präglades Senaten av uppgörelser mellan demokrater och republikaner. Det var inte partierna som gjorde upp, utan enskilda ledamöter. Joe Biden satt alltså i Senaten när det var naturligt att senatorer sökte samarbete med de som kom från det andra partiet. Nu är detta knappast möjligt. Partierna har rört sig åt vänster och höger och kraven på uppslutning bakom partiledningarna är långt större.
Polariseringen är historiskt främmande för Sverige. Den amerikanske journalister Marquis Childs kom 1936 med en internationellt uppmärksammad bok – Sweden the Middle Way – som under många år präglade Sverigebilden. President Franklin Roosevelt citerade den med Sverige som förebild. Den beskrev Sverige som ett enigt land, där bl a politiska kompromisser var vanliga. Det skiljer sig verkligen från dagens läge. Sverige har blivit alltmer politiskt fragmentiserat och den gemensamma värderingsbasen har eroderat.
Tage Erlander sa 1972, efter 26 år som statsminister, att ”vill man hålla demokratin levande och frisk finns det ingen viktigare uppgift än att få tillbaka känslan av samhörighet”. På den tiden pågick en ideologisk kraftig debatt mellan Erlander och folkpartiledaren Bertil Ohlin. Men sakpolitiska kompromisser var inte uteslutna.
Det är situation långt från dagens politik. Polariseringen ökar och samhörighetskänslan minskar i hela landet. Såväl de hemliga ryska informationsangreppen som Sverigedemokraternas politiska kampanjer leder till att förtroendeklyftorna ökar. Ska demokratin kunna värnas måste tilliten till beslutsfattare och valda öka. Steget dit är långt. Det har att göra med att partierna, inte de enskilda förtroendevalda, dominerar. Idag upplever många Januariavtalets kompromiss som starkt negativ.
Historiskt har inte riksdagen haft någon motsvarighet till sverigedemokraterna. I hög grad fungerar populistiska rörelser som rädslans kolportörer. Populismen är apokalyptisk. Bland det vanligaste är att påstå att det framtida Europa kommer att domineras av islam. När rädslan breder ut sig slås samhörigheten i landet sönder. Och just samhörigheten, liksom tillit och förtroende har tidigare varit central i Sverige. Att så inte längre är fallet är starkt negativt och gör att få beslut blir säkra för framtiden. Breda överenskommelser skulle inte skada.
OLLE WÄSTBERG