Corren 2019-10-23
Tillbaka i tiden hade ordet ”förort” en närmast positiv klang. Människor ville ha gemenskap, närmare till natur och bo i villa. Idag associerar ofta ”förort” till utsatta, segregerade områden.
Peter Esaiasson, statskunskapsprofessor i Göteborg, har just kommit med boken ”Förorten”. Den utgår från en samhällsvetenskaplig undersökning där han intervjuat 886 personer som bor i Göteborgsförorterna Hjällbo och Bergsjön. Parallellerna i Östergötland är Skäggetorp och Navestad.
Esaiasson konstaterar att i de flesta förorter är 70 till 95 procent av de boende födda i andra länder eller av utländska föräldrar. Intervjuerna ger en nyanserad bild av hur invånarna – inklusive den svenska minoriteten – ser på hur det är där de bor. Många klagar på isoleringen, men trivs i sitt område.
Idag handlar det centrala svenska problemet, gängkriminaliteten, indirekt om förorten. De kriminella gängen har sin bas i utsatta förortsområden. De består nästan helt av unga som i och för sig är födda och uppväxta i Sverige, men har utländsk bakgrund.
De har vuxit upp i isolerade förortsbubblor. Många utsatta förorter är en sorts getto, där kontakterna med omvärlden är liten, där det svenska civilsamhället är passivt och där eleverna går i klasser där det talas en hel rad språk på rasterna.
Den viktigaste insatsen för integrering av nyanlända, för att förebygga parallellsamhällen och att unga fastnar i gäng vore att bryta det segregerade boendet. Det handlar i hög grad om byggandet. Billiga nya bostäder bör byggas här och var för att öppna upp etablerade stadsdelar. I New York är inte sällan villkoret för tillstånd att bygga nya, exklusiva, bostadshus att 20 procent av bostäderna ska få hyror som gör dem öppna för mindre bemedlade.
Sverige bygger dyrast i EU. Ett viktigt skäl till att det är så är att vi har ytterst låg konkurrens på byggmarknaden. Det beror på att Sverige inte är en enda marknad, utan att var och en av våra 290 kommuner har sina egna regler. Därigenom blir det svårt att industrialisera byggandet. Och utländska företag har små chanser att sätta sig in i de svenska villkoren. Vi borde ha gemensamma regler för allt byggande i hela landet för att får en bred och hård konkurrens, vilket skulle pressa kostnaderna och därmed hyrorna.
Dessutom borde stadsplanerna i ett sådant läge främja en långt mer uppblandad befolkning. Förhoppningen är att ”förort” om några decennier ska ha återtagit sina positiva associationer.
OLLE WÄSTBERG