Tidningen NU, 2019-10-03
Värnskatten dominerar den ekonomiskpolitiska debatten. Det är bra att veta något om historiken. 1981 gjordes skatteuppgörelsen mellan Folkpartiet, Centern och Socialdemokraterna, ”den underbara natten”. Det viktiga var att marginalskatterna sänktes. I sak delade moderaterna den uppfattningen, men de lämnade ändå regeringen, eftersom de ansåg att man inte fick göra upp med Socialdemokraterna även om man fick igenom sin politik. 1982 års skattereform ledde till fler arbetade timmar och ökade skatteintäkter.
1990 genomförde Socialdemokraterna och Folkpartiet ”århundradets skattereform”. Högsta marginalskatten blev 50 procent, vilket var Folkpartiets huvudlinje. Bengt Westerberg betonade principen ”hälften kvar”, d v s att den som, jobbade extra eller fick löneökning skulle få behålla hälften.
1995 införde Göran Persson värnskatten och bröt därmed skatteöverenskommelsen. Dock betonade han att värnskatten skulle vara tillfälligt. Något som inte hållits. Inte heller de andra partierna i alliansregeringen gick med på Folkpartiets krav att ta bort värnskatten. När vi i Globaliseringsrådet 2009 föreslog att värnskatten skulle bort för att öka Sveriges attraktivitet när det gällde att locka kvalificerad arbetskraft gick Anders Borg i taket.
Rimlig marginalskatt är viktigt för den ekonomiska tillväxten – människor motiveras att jobba på och avancera. Det är ett av skälen till att finansdepartementets tjänstemän i en PM i somras visade att borttagandet av värnskatten på sikt finansierar sig själv. Det var också vad Nyamko Sabuni pekade på i sin TV-debatt med Ebba Busch Thor, nämligen att värnskatten kostat Sverige många miljarder i minskade skatteintäkter.
Det som anförs mot värnskatten är att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar. Det kan stämma, men för en liberal är allas lika möjligheter och den sociala rörligheten det centrala. Alla ska ha samma chans att börja klättra från första steget på stegen (och den som halkar ner ska hamna i ett säkert skyddsnät). Incitamenten för att på olika sätt avancera i samhället ska vara stora.
Just den sociala rörligheten är central för liberalismen. Alla individer ska ha så lika möjligheter som möjligt och stimulansen för utveckling är central. Det är också därför liberaler alltid haft skolan som en huvudfråga.
OLLE WÄSTBERG