Krönika i Corren 18-09-05
Den klassiske amerikanske författaren Mark Twain var, innan han kom med sin första bok, ångbåtslots på Mississippi. Långt senare skrev han att politikerna i Washington var som vattenspindlarna i Mississippifloden: De tror att de genom att sparka med benen driver floden framåt.
I en valrörelsens slutskede är det fart på vattenspindlarna. Det är få problem som inte verkar kunna lösas genom nya lagar, regler eller anslag. Politiken framstår som allsmäktig.
I själva verket spelar beslut i Sveriges riksdag mindre roll än de gjort på många decennier. I globaliseringen tid och i det fragmentariserade och uppdelade samhället händer i själva verket ganska lite när man drar i trådarna i Rosenbad.
Det är inte osannolikt att de viktigaste besluten under kommande valperiod är sådana vi inte vet något om just nu.
Sverige må ligga i en liten vik av världen, men vid samma vatten som alla andra och vattenståndets förändringar påverkar alla. När Reinfeldt-regeringen tillträdde 2006 var det ingen som kunde gissa att vi två år senare skulle drabbas av den värsta finanskrisen sedan 1929.
Klimatfrågan är central och Sverige bör naturligtvis göra vad vi kan. Samtidig spelar ju vad andra länder gör en långt större roll. Och föroreningarna i Östersjön kommer i hög grad från andra länder, främst Polen.
Enligt PISA-studierna störs lektionerna mest i Sverige av alla länder av att eleverna inte kommer i tid. Visst kan vi ha ordningsomdömen som ett sätt att kommunicera med föräldrarna. Men problemet är att föräldrarna inte ser till att barnen kommer iväg i tid på morgnarna. Det kan knappast politikerna göra mycket åt.
Än tydligare är tävlan om vem som skapar flest jobb. Olika löften fladdrar förbi i valrörelsen. Hundratusentals jobb påstås det handla om. Och visst har olika skatter, bidrag och åtgärder betydelse för möjligheterna att öka antalet sysselsatta. Men i jämförelse med världskonjunkturen och utvecklingen i våra exportländer betyder de svenska politiska vägvalen lite. Det största hotet mot sysselsättningen är inte om vi skulle få ännu högre marginalskatter, utan om den italienska ekonomin fortsätter mot nya katastrofer och om Donald Trumps politik leder till minskad världshandel.
Jobb ”skapas” dessutom i tämligen liten utsträckning i kanslihuset. Att nyföretagandet minskat i Sverige senaste året är liksom företagens framtidstro långt viktigare. Den framtidstron kan påverkas av politiskt beslutade regler, men allra viktigast är att det finns konsumenter, marknader – människor och institutioner som vill och har råd att köpa de varor och tjänster som erbjuds.
Allt detta är ett tämligen självklart resonemang – men påverkar knappast en valrörelses slutskede. Vad valresultatet blir på söndag är viktigt för Sveriges framtid, men den ekonomiska utvecklingen styrs av många andra faktorer.
När de politiska företrädarna låtsas att nästan alla problem har politiska lösningar blir också misslyckanden politikernas fel. Det spelar helt säkert en roll för den ökade misstron mot de politiska partierna. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet 2015 mätte förtroendet för de politiska partierna hamnade de längst ner av samtliga undersökta samhällsinstitutioner.
Det går ju inte att spå om vad söndagens val kommer att leda till. Men det som nu byggs upp är ett berg av besvikelser.
OLLE WÄSTBERG