Tidningen NU 2018-09-20
Sedan den allmänna rösträtten infördes har Sverige haft minoritetsregeringar tre fjärdedelar av tiden. Oftast var det socialdemokratiska enpartiregeringar utan förhandlingar stödda av kommunisterna. En historisk genomgång gör det tydligt att samarbeten med andra partier sällan belönas av väljarna.
Gunnar Helén, folkpartiledare 1969-75, kallade sig själv ”samarbetsingenjör”. Han ville ha liberalt inflytande och hade informella kontakter med Palmeregeringen, deltog tillsammans med Centerpartiet i Hagaöverläggningarna. Han försökte slå samman Centern och Folkpartiet, men Centerpartiet gick emot Torbjörn Fälldin på Uppsala möte 1973. Inför 1973 års val engagerade Gunnar Helén för första gången Folkpartiet för ett gemensamt borgerligt regeringsalternativ.
Väljarna uppskattade inte samarbetsviljan, utan tryckte sig se vinglighet och brist på ideologi. Folkpartiet minskade från 16,7 till 9,4 %, dittills sämsta valet i partiets historia. Helén fick avgå och ersattes av Per Ahlmark.
Borgerlig majoritet i 1976 års val. Att man skulle bryta 44 år av socialdemokratiska regeringar var självklart. Regeringsförhandlingarna mellan partiledarna skedde på Thorbjörn Fälldins rum i riksdagen. Per Ahlmark var plågad av tobaksröken i rummet. Det stora problemet var kärnkraftsfrågan; Fälldin hade vunnit valet på att lova stänga kränkraftsverken – något som Folkpartiet och Moderaterna inte kunde gå med på.
Kärnkraftsfrågan ledde till att Centern lämnade regeringen efter två år. Den första utgångspunkten var att Folkpartiet och Moderaterna skulle fullfölja regeringsarbetet, med stöd av Centern i de flesta frågorna. Dock ledde slutna kontakter med Socialdemokraterna till en ren folkpartiregering, under Ola Ullsten, med endast 11 % som grund.
I början gick det mycket bra för Ullsten-regeringen, drygt 17 % i SIFO. Det bidrog till att de andra partierna blev allt mindre villiga att släppa igenom regeringens förslag. Själv var jag medansvarig för partiets valaffisch ”Fortsätt med Folkpartiet!”, mindre lyckad. I 1979 års val gjorde partiet sitt näst sämsta val. Efter valet bildades på nytt en borgerlig Fälldinregering. Dock lämnade moderaterna regeringen 1981 sedan Folkpartiet och Centern gjort upp med Socialdemokraterna i skattefrågan (”Den underbara natten”). Det ledde till stor framgång för Moderaterna – man markerade att man satte sakfrågorna framför regeringsmakten.
Sverige fick då på nytt en borgerlig minoritetsregering – bestående av Centern och Folkpartiet. I valet 1982 gjorde Folkpartiet sitt dittills sämsta val, 5,9 %.
Westerberg-effekten 1985 fördubblade stödet. I slutet av valrörelsen 1991 skrev Westerberg och Bildt en artikel där de deklarerade sin vilja att regera tillsammans. Bengt Westerberg ringde kvällen innan runt till partistyrelsen och läste upp artikeln; själv var jag negativ till denna markering av enbart Folkpartiet och Moderaterna. Valet ledde till en borgerlig minoritetsregering.
En viktig faktor för att det blev regeringsskifte 1991 var att den socialdemokratiska ekonomiska politiken lett till en lånefest och en ekonomisk krasch. Detta orsakade i sin tur valutakrisen 1992. Och för att klara den svenska valutan – något som till sist misslyckades – skedde två stora uppgörelser mellan regeringen och den socialdemokratiska oppositionen.
Nu, när det tycks så svårt att få sakpolitiska överenskommelser över blockgränserna, kan det vara av värde att se hur krisuppgörelserna 1992 kom till.
Moderaterna ville genomföra ett stort besparingsprogram tillsammans med Ny Demokrati – SD:s föregångare på den politiska scenen. För Folkpartiet hade det varit omöjligt att sänka pensionen, försämra sjukförsäkringen m m tillsammans med ett högerpopulistiskt parti. Folkpartiet hotade med att i så fall lämna regeringen. Det ledde till att en inbjudan gick till Socialdemokraterna och att en uppgörelse började förberedas.
Jag fick (tillsammans med Carl B Hamilton) som statssekreterare i Finansdepartementet i uppdrag att – tillsammans med socialdemokraterna Jan O Karlsson och Leif Pagrotsky – förbereda en uppgörelse. Här spelade personkontakter roll. Jag kände sedan mycket länge både Pagrotsky och Jan O Karlsson och vi hade visst förtroende för varandra.
Bildtregeringen blev inte omvald 1994. Två år senare etablerades ett samarbete – utan regeringsmedverkan – mellan Centern och Socialdemokraterna. Något som sänkte Centern i opinionen.
Inför 2006 års val inbjöd Fredrik Reinfeldt till ”Alliansen”. Det var en förändring. ”Borgerligt samarbete” var självständiga partier som samarbetade. Alliansen var starkare sammanbunden och markerade en gemensam ideologisk överbyggnad. Efter Alliansregeringen gjorde Folkpartiet sitt näst sämsta val någonsin.
Slutsatsen är tydlig. Ett parti måste naturligtvis ta ansvar för Sverige – men också för sin egen framtid. Om väljarna tror att partier gör upp för att de söker sig till köttgrytorna straffar väljarna dem. Och risken är stor att man tappar den ideologiska tydligheten. Man kan kompromissa i sak, men aldrig tumma på det ideologiskt centrala.
OLLE WÄSTBERG