Fastighetsnytt
Oktober 2011
Det blir en lång väntan…
Den 5 augusti var på två sätt vändpunkten för både politik och ekonomi i USA. Egentligen hade inte mycket hänt. Budgetunderskottet ökade – som det gjort under många år. Statsskulden växte – men var lätt att finansiera. USA:s ekonomiska problem var och är gigantiska, men den akuta krisen som bröt ut i början på augusti var inte ekonomisk, utan politisk och självförvållad.
I USA beslutar kongressen om hur mycket som får lånas, ett skuldtak. Det har man gjort förr. Sedan John F Kennedy var president har kongressen höljt skuldtaket 74 gånger och varje president under efterkrigstiden har lånat mer än sin föregångare. Under Ronald Reagan höjdes skuldtaket åtta gånger, under George W Bush sju gånger. Besluten har som regel varit okontroversiella och rapporterats i en notis på tidningarnas ekonomisidor.
Men sommaren 2011 var annorlunda. Den nya republikanska majoriteten, som ser som sitt viktigaste mål att göra Barack Obama till en ”one term President” fick ett vapen. Genom att säga nej till att höja lånetaket skapade den sig ett utpressningsinstrument. De sa helt enkelt nej om inte Obama gick med på deras krav. Och de spelade högt.
Därmed blev striden om lånetaket en vändpunkt på två sätt. Dels visade den att USA:s politiska system idag leder till låsningar i ställer för lösningar, dels blev den till en vägs ände för Obama.
Den 5 augusti sänkte kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s för första gången någonsin USA:s kreditbetyg. Det uppfattade många amerikaner som en skymf. Och det satte allt fokus på skuldberget.
Den moderna nationalekonomins kanske viktigaste verktyg är televisionen. Ekonomin avgörs ytterst av om konsumenterna kan och vill efterfråga det som produceras. När TV fylls av domedagsskildringar av ekonomin drar sig konsumenterna för att konsumera. De väntar ett år med den nya gräsklipparen eller bilen, de går ut på krogen en dag mindre i veckan etcetera.
Standard & Poors är egentligen ett konsultbolag som hjälper långivare att värdera. Och Standard & Poors sa inte att USA var en osäker låntagare, utan de talade om att det amerikanska beslutssystemet inte fungerar. Vilket de har alldeles rätt i.
Den amerikanska konstitutionen av år 1787 skapade en maktdelning. Tanken var att presidenten och kongressen skulle hålla varandra i schack, ingen skulle bli för mäktig och att de valda skulle tvingas samarbeta om kloka kompromisser. När författningen antogs existerade knappt partierna. Nu finns det fast organiserade partigrupper och en polarisering som vuxit val för val.
Obama förde sin valkampanj på att man skulle försöka överbrygga låsningarna. USA skulle vara just ”The United States”, det vill säga enigt. Presidenten har också försökt sträcka sig mot republikanerna, kompromissa och gå med på republikanska krav. Men det har knappast fungerat, utan enbart fått honom att framstå som svag och velig.
Så samtidigt som den amerikanska politikens låsningar blottlades av diskussionen kring skuldtaket och Standard & Poors nedvärdering fattade Barack Obama och kretsen kring honom ett beslut: Nu fick det vara nog! I stället började de redan sensommaren 2011 den valkampanj som avgörs den 6 november 2012.
Under tiden kommer låsningarna att bestå. Mycket få politiska beslut kommer att fattas. Ingen kommer att ta poäng på kompromisser.
Amerikansk ekonomi är i de flesta bemärkelser dålig: sysselsättning, konsumtion, inköpsprisindex etcetera. Men den tycks inte försämras. Fastighetspriserna har nog nått botten och sysselsättningen har till och med ökat. Dollarn är stark och den amerikanska tioårsräntan ligger på cirka 1 procent, vilket innebär att låntagarna inte ser stora risker för USA:s framtid.
Omvärlden har i själva verket inte mycket att välja på. Japan är fortfarande är djupfryst, Kina svårgenomträngligt, Europa i kris. Då återstår bara världens fortfarande största ekonomi och mest likvida valuta.
Men det blir en lång väntan. Först om ett drygt år kommer det politiska systemet att börja fungera igen.
OLLE WÄSTBERG