Livsstilsmagasinet Bona Vita
Oktober 2011
Hissen på universitetet i Austin, Texas, stannade mellan två våningar. Ingen panik, hjälp skulle komma inom några minuter. Men i USA står man inte tyst med främmande människor.
Jag frågade de två studentskorna i hissen vad de gjorde på fritiden. Trodde jag skulle få svar om klubbar eller idrott. Men båda fattade mig på annat sätt.
Den ena berättade om hur hon tre dagar i veckan hjälpte barn från underprivilegierade hem med deras läxor. Den andra om hur hon brukade laga mat på ett äldrecenter.
Oavlönat och ideellt, naturligtvis.
Vi var hemma hos en bekant i New York. Hon har det inte särskilt bra ställt. I hallen i den lilla lägenheten fick vi tränga oss förbi två stora kartonger, fyllda med kläder. Jag frågade om hon skulle flytta:
Nej, hon hade rensat i gardroberna och nu skulle Röda korset komma och hämta, göra en snabb värdering och ge henne ett kvitto på gåvans värde – för att hon senare skulle kunna dra av det på deklarationen.
Hela USA bygger på gåvor och frivilligarbete. Det stimuleras naturligtvis av att en del är avdragsgillt på skatten. Men det viktigaste är att det ligger starkt förankrat i den amerikanska kulturen. USA torde vara det land i världen där människor mest ställer upp för att ”pay back to the society”.
Några andra exempel:
– Under jordbävningen och kärnkraftskatastrofen skänkte tusentals newyork-restauranger tio procent av omsättningen till Japan. Sådant sker lite då och då.
– New York Times har en återkommande artikelserie som heter ”Wealth Matters”. Man ger råd om hur man ska ge bort pengar smart, så att de kommer till nytta och genererar mer stöd. Det kräver naturligtvis att det i läsekretsen finns många som funderar på det problemet.
– New York satsar på att bli USA:s främsta stad för frivilligarbete och borgmästare Bloomberg har lanserat ett program för ”NYC Service” som går ut på att det ska bli lättare att vara volontär i olika sammanhang. Det handlar om allt från att sköta en blomsterrabatt i kvarteret till att hjälpa invandrare till rätta.
– Många företag låter de anställda sätta av tid för att varje dag t ex ringa ensamma äldre.
Amerikansk politik är extremt kostsam. Att nå ut till över 300 miljoner människor kostar hundratals miljoner kronor. Pengarna samlas in genom större och mindre bidrag. Matthew Barzun, som sedan blev amerikansk ambassadör i Sverige, byggde upp ett system åt Barack Obama som byggde på ”micro donations”, att människor skulle kunna ge 10 dollar genom sin mobil eller på sitt kreditkort. Nu sitter Barzun i Chicago och är finanschef för Obamas återvalskampanj.
En del av insamlingarna sker genom ”fundraisers”, välgörenhetsmiddagar. Det går nästan alltid till på samma sätt: Varje plats kostar ett antal hundra eller tusen dollar. Man sitter kring runda bord, lyssnar på tal och äter ”rubber chicken” – maten är sällan bra. Men man gör en god insats och man får dra av en liten del av kostnaden.
Varje kväll hålls ett tiotal välgörenhetsarrangemang. Med syftet allt från balett till byggande av moskéer. Från stöd till Israel till ny skridskobana.
Obama har haft två stora middagar i år i New York. Den ena på Marcus Samuelssons Harlemrestaurang Red Rooster. Inträdespriset på de middagarna var 38.500 dollar per person. Fast då fick man skaka hand med presidenten.
Kulturlivet i USA skulle inte överleva utan frivilliga bidrag i form av pengar eller arbetsinsatser. New Yorks museer och andra kulturinstitutioner finansieras till ungefär fem procent av det offentliga, resten genom gåvor. På alla institutioner finns guider, vaktmästare etc som jobbar gratis.
Brooklyn Museum of Art hade för en del år sedan en mycket kontroversiell utställning, ”Sensation”. Det var en utställning som provocerade. Den zimbawefödde konstnären Chris Ofils visade ”Holy Virgin Mary”, en tavla som framställde jungfru Maria som svart och dekorerad med klumpar av elefantdynga – som skulle symbolisera fruktsamhet.
New Yorks dåvarande borgmästare Rudolph Giuliani kallade konstverket för sjukt, sa att han inte tänkte se det och beslöt att dra in stadens anslag till museet. Giulianis argument var att museet fick visa vad det ville, men människor som kände sig kränkta av det som visades skulle inte med sina skattepengar behöva betala för det.
Museet valde att stämma staden för avtalsbrott och fick rätt i första instans: Staden behöver inte ge ett öre till kultur, men när den väl gjort det får den inte dra in pengarna därför att den ogillar en utställning. Det skulle vara ett brott mot yttrandefriheten.
Jag bjöd hem museichefen och frågade hur de privata bidragsgivarna reagerat. De hade stått pall. Men jag fick också reda på hur museet, liksom de flesta kulturinstitutioner, resonerade:
Nästan alla museer har, förutom inträdesavgifterna, tre olika intäktskällor: Sponsoring för den enskilda utställningen, räntor på fonder som tidigare donerats, och offentliga bidrag.
En utställning som ”Sensation” kunde inte räkna med företagssponsoring, det förstod museiledningen från början. Men eftersom man hade stora fonder kunde man ta pengar därifrån. Och ha i bakhuvudet att göra en bredare och mindre provokativ utställning nästa gång för att balansera ekonomin. Det finns hela tiden många olika sorts källor att ösa ur.
Den mångfalden skapar institutioner med ovanlig styrka och integritet i amerikanskt kulturliv.
OLLE WÄSTBERG