Magasinet Connoisseur
December 2010
Alla imperier bär sin undergång inom sig. Edward Gibbon har blivit normen med Det romerska rikets nedgång och fall. Hans moralistiskt färgade teori menade att romarna på grund av kristendomen blev alltför pacifistiska och satsade på livet efter detta i stället för den dagliga kampen, han menade att dygderna övergavs för vällevnad.
Perserriket, grekerna, romarna, mongolväldet, tysk-romerska riket, spanjorerna – historien kan ses som en ständig följd där den dominerande stormakten fått vika och en ny uppstår på dess ruiner.
Den inflytelserike brittiske historikern Paul Kennedy hävdade i boken The Rise and Fall of the Great Powers (1987) att stormakter uppstår därför att de har överlägsna materiella resurser och faller för att ansträngningen att upprätthålla herraväldet blir för dyrt (”overstreched”).
På sistone har en rad artiklar och inlägg velat jämföra USA:s nuvarande problem med vad som föregick Storbritanniens fall som världsmakt efter andra världskriget. Jämförelsen kan vara slående. Storbritannien var bankrutt efter kriget och fick räddas av USA. Dollarn ersatte Pund Sterling som reservvaluta för internationella transaktioner. Imperiet blev både en politisk och ekonomisk omöjlighet. Suez-äventyren 1957 slutade snabbt med en order från USA:s president Eisenhower och Storbritannien (och Frankrike) fick foga sig och dra tillbaka sina trupper. Stormaktsväldet fick därmed sin slutpunkt. Om detta har Piers Brendon skrivit i The Decline and Fall of the British Empire. Men Brendons utgångspunkt är mindre ekonomin, utan mer det oerhörda dödandet under första världskriget. Storbritannien förlorade i Flanders lera en generation unga män. Jämförelserna med USA haltar – som så ofta med försök att använda historien för att skriva en karta för framtiden.
Att förutspå USA:s nedgång är ingen ny sysselsättning. Ända sedan republiken bildades har tunga inlägg talat om dess fall. Oftast i termer av att USA inte kunnat leva upp till de idealistiska förväntningarna. Men också en kritik av själva systemet. Sputnik-krisen – då det visade sig att Sovjetunionen kunnat skjuta upp en satellit och USA låg långt efter i den teknologiska utvecklingen – ledde till dystra profetior som gick ut på att det amerikanska systemet inte kunde förmå sig till den långsiktighet och samling som den nya teknologin krävde. Sovjets härskare Nikita Chrusjtjov sade självsäkert ”Vare sig ni tycker om det eller inte så är historien på vår sida. Vi kommer att begrava er.” När oljepriserna steg och inflationen rasade på 1970-talet förutspåddes slutet på USA:s dominans. Tjugo år senare var det dags för ”the unipolar world” med bara en enda stormakt.
I själva verket har kriserna långsiktigt stärkt USA. Sputnik ledde till en vetenskaplig kraftsamling och mångmiljardinvesteringarna i NASA. 1970-talet till en långsiktig och ganska framgångsrik inflationsbekämpning.
När USA:s långa period av lågt sparande och hög konsumtion – något som drivit den ekonomin och den relativa välståndsutvecklingen över hela världen – nu lett till en finansiell kollaps ställs åter frågan om USA:s era är över. Och nu finns det en tydlig ny stormakt som alternativ – Kina.
Den ena sidan av argumentationen är uppenbar. USA har mycket stora problem, främst genom sina interna och externa ekonomiska underskott. Amerikanerna måste sluta leva på kredit, börja spara. Men det innebär att efterfrågan minskar på ett sätt som kan slå mot tillväxten. Att ta sig ur den knipan kommer att bli en uppgift för flera amerikanska administrationer.
Med utgångspunkt i vanliga europeiska värderingar hade USA sin storhetstid på 1960-talet. Med depressionen i minne och Sputnik aktuell trodde de flesta amerikaner på statliga åtgärder som en lösning på både politiska och sociala problem. USA var på väg mot en europeisk situation. Som historikern Tony Judt konstaterat tycks välfärdsstater fungera bäst i små och homogena länder. Och i USA vände det med 1970-talets inflation, Vietnamkriget, Watergate. Städerna förföll och Bladerunner (1982) skildrade hur framtiden i den urbana djungeln skulle te sig. Ronald Reagan segrade i presidentvalet 1980 på misstron mot staten (”government is not the solution to our problem; government is the problem”). Sedan dess har alla amerikanska presidenter vunnit på en politik som går emot ”Washington” och statens makt. Det gäller inte minst Barack Obamas kampanj 2008.
Amerikanerna har en mycket låg tilltro till sin regering och förmågan hos den politiska överheten. Lika stor som tilltron var på 1960-talet, lika stor är misstron idag. Under tjugo procent av amerikanerna säger sig ha förtroende för staten. Just detta är vad som försvagat Obamas presidentskap: misstron mot sjukvårdsreformen, oviljan mot krispolitiken. Detta är inte bara en högerlinje; också vänster misstror ett Washington som uppfattas styrt av dominerande ekonomiska intressen.
USA har kommit in i en ond förtroendecirkel. Eftersom väljarna inte litar på staten vill de inte att staten ska göra något. Och eftersom staten då inte förmår visa resultat blir väljarna än mer missnöjda. USA har inte en sammanhållen politisk kultur och de politiska motsättningarna är av ett slag som tycks omöjliggöra den nationella kraftsamling som skulle krävas idag. USA:s konstitution är från 1787. Att skriva en ny skulle vara omöjligt.
Bristen på tilltro skapar en svag stat och därmed förfall i det som staten skulle kunna utföra – bland annat infrastrukturen. USA:s vägar, järnvägar och telefonnät är svårt eftersatta.
USA har problem – ekonomiskt genom de enorma underskotten, politiskt genom den interna splittringen, militärt genom de svåra krigen i Irak och Afghanistan.
Ändå är USA fortfarande ”the default power” som Josef Joffe, Die Zeits insiktsfulle chefredaktör och en av de få personer som kan beskrivas som en världsdebattör, skrivit i Überpower: The Imperial Temptation of America: ”Washington is the only world player with global interests and means to match.” Det var USA som stoppade kriget på Balkan. Det var USA som fick Nordkorea att avbryta sitt kärnvapenprogram. Det är bara på USA det hänger att skapa en fredsprocess i Mellanöstern – få förväntar sig att EU, Ryssland eller Kina ska kunna göra det. USA:s årliga militärutgifter är ungefär tio gånger större än Kinas.
Om USA kommer att kunna bevara sin ledande ställning handlar dock mindre om militärutgifter utan om ett kinesiskt index: Jiao Tong-universitet i Shanghai gör varje höst sin Academic Ranking of World Universities. Den listar de universitet där den främsta forskningen bedrivs. Listan toppas av Harvard, Stanford, Berkely. Av de tjugo främsta är sjutton amerikanska. Av de hundra första är 55 amerikanska. Inget kinesiskt universitet finns bland de 200 främsta. Här ligger grunden för USA:s styrka.
I den senaste omgången av nobelpristagare var nio av fjorton amerikaner. Invändningen är att flera av dem är födda utomlands. Men det är egentligen ingen invändning. USA har haft en förmåga att locka till sig de bästa förmågorna. Kina har få immigranter. De forskare och andra som kommer dit gör det för en kortare tid i motsats till USA där många vill bosätta sig och se barn och barnbarn växa upp. USA styrka ligger i hög grad i att vara världens främsta talangmagnet.
I Innovation Capacity Index 2009 låg USA på plats tre (Sverige på första plats!) medan Kina återfanns på plats 65. Det speglar helt säkert standarden på den högre utbildningen, men också skillnaden mellan en kommandoekonomi och ett öppet land. USA kan tyckas hierarkiskt och stelt – men det finns en vitalitet och vilja till nytänkande som gör att USA fortfarande under denna nedgång fortsätter att var världens största och mest innovativa ekonomi. Nästan varje internationell lista på företag som anses skapa nästa generations samhälle domineras av amerikaner. USA står för en fjärdedel av världens tillverkning av produkter och dominerar helt den internationella tjänstesektorn. USA:s dominans i den globala ekonomin är inget nytt fenomen. USA har varit världens största ekonomi sedan 1880-talet. Mycket lite tyder på att det kommer att ändras under de kommande decennierna. Den svenska exporten till USA är ungefär tre gånger så stor som den till Kina. Om vi tittar på svenska företag har de närmare 200.000 anställda i USA och 45.000 i Kina. Bilden är densamma för andra europeiska länder.
Den amerikanska drömmen lever. Egentligen handlar det om en optimism. I sin bok Överlever den amerikanska drömmen? konstaterar Janerik Larsson att kring 90 procent av amerikanerna säger sig tro på ”den amerikanska drömmen”, på att man kan börja med två tomma händer och nå hur långt som helst. Det är få som lyckas, men idag sitter en representant för just denna idé i Vita huset. Egentligen står denna amerikanska dröm för en tämligen obändig tro på framtiden. Denna dominerande föreställning är också en grund för att tro att den amerikanska ekonomin kommer att hämta sig.
Självfallet är Kina på väg. Den ekonomiska tillväxten ligger på 8-10 procent per år. Det är världens största land. Rimligen finns fler potentiella genier och stora tänkare i miljardbefolkningen än någon annan stans. Kina gör enorma satsningar på utbildning och infrastruktur. De framtidsscenarior där inte Kina är en dominerande ekonomisk och politisk makt finns inte.
Men samtidigt har Kina en mycket ojämn ekonomisk tillväxt, etniska oroligheter, svårigheter att bekämpa korruptionen och mycket stora demografiska problem i ettbarnspolitikens spår. Inga tecken finns på att kommunistpartiet avser att ge upp makten, eller ens tillåta offentlig debatt. Polisstaten må vara tillfälligt stabil, men de nationella stabilitetsintressenas överhöghet påverkar också internationell handel negativt.
Nu talar man åter i väst om fördelarna med planering, centralt beslutsfattande och auktoritärt styre till skillnad från de splittrade och kortsiktiga demokratiska marknadsekonomierna. Den kinesiska ledningen ser Hongkong och Singapore förebilder: Ekonomiska framsteg utan frihet. Skulle det vara vägen är det olycksbådande för de västerländska demokratierna. Lyckligtvis tyder mycket på att öppna demokratier har en bestående styrka.
Arthur Herman har i The Idea of Decline in Western History gått igenom alla dem som från höger och vänster predikat västerlandets fall – Herbert Marcuse, Oswald Spengler, T.S. Eliot, William Faulkner, Aleksandr Solzjenitsyn och flera andra – och kan konstatera att de oavsett utgångspunkt haft fel.
Kina sitter idag på världens största valutareserv, 2400 miljarder dollar, och håller därmed tummen på den amerikanska pulsådern. Men om Kina väljer att använda dollarvapnet, d v s börjar sälja av dollar i stor skala, sänker man värdet på sina egna tillgångar (och skapar ett internationellt ekonomiskt kaos som sannolikt skulle drabba Kina hårt). Kina har deklarerat sin vilja att köpa naturresurser i andra länder både för att diversifiera sin portfölj och för att skapa framtida trygghet. Hittills har det gått trögt.
Dollarn är fortfarande världens reservvaluta – den valuta som internationella transaktioner görs i – vilket är en stor ekonomisk fördel för USA. Den kinesiska valutan är inget alternativ. Den har låg likviditet och dess värde är politiskt bestämd av en sluten krets. Det kinesiska finansiella systemet är svårgenomträngligt och toppstyrt.
En rimlig slutsats är att USA:s hegemoni otvivelaktigt kommer att utmanas, främst av Kina. Men att det mindre handlar om USA:s nedgång än om vad Newsweeks internationelle chefredaktör Fareed Zakaria i boken The Post-American World – den viktigaste av de senaste årens många böcker om USA och de nya utmaningarna – kallar ”the rise of everyone else”.
Naturligtvis finns ingen evig dominans. Men redan Gibbon konstaterade att Roms nedgång tog flera hundra år. Och senare historiker ger en annan bild av Roms medeltid – den tid då de stora kyrkorna byggdes och där Roms kulturella inflytande bestod.
Lästips:
Edward Gibbon: Det romerska rikets nedgång och fall. (ursprungligen 1776).
Paul Kennedy: The Rise and Fall of the Great Powers (1987)
Arthur Herman: The Idea of Decline in Western History (1997)
Josef Joffe Überpower: The Imperial Temptation of America. (2006)
Janerik Larsson: Överlever den amerikanska drömmen? (2009)
Fareed Zakaria: The Post-American World (2009)
Piers Brendon: The Decline and Fall of the British Empire. (2010)