Ur boken Framtiden är nu.
Kultursverige 2040:
Kulturpolitikens uppgift: Förflytta gränserna för vad som är möjligt och tänkbart
SKL:s kultursyn ”en resurs för andra politikområden”. Hjälpgumma för turism, upplevelseindsutri, designindusri.
Olle Wästberg:
2040 har kulturpolitiken flyttat till Bryssel
När Kol-och stålunionen bildas 1951 spelar den kulturella europeiska gemenskapen en stor roll i högtidstalen. De personer som brukar ses som det grundarna av det Europeiska samarbetet efter Andra världskriget – fransmännen Robert Schuman och främst Jean Monnet – hade en vision som sträckte sig långt utöver det ekonomiska samarbetet.
Det nya Europa som skulle lägga krigen bakom sig grundades på ett gemensamt kulturarv – arvet från Aten och Rom. Det fanns en tydlig tanke om en gemensam europeisk kulturbild, som inte skulle lagras ovanpå de gamla, utan ersätta de nationella kulturerna. Ett enat Europa skulle ha en egen kultur. Nazismen var en historik parentes då landet av ”dichter und denker” blev ett land av ”richter und henker, med Karl Kraus galghumoristiska beskrivning.
Kulturen – i betydelsen kulturpolitik – kom aldrig att få någon institutionell roll i Kol- och Stålunionen. Inte heller i EG där Romfördraget 1957 helt koncentrerade sig på den ekonomiska integrationen. Dock kom under EG:s tid 1985 den Europeiska kulturhuvudstaden till. I ingressen till Romfördraget nämndes kulturen som något som skulle kunna förena folken. Det följdes emellertid aldrig upp.
Först med Maastrichtfördraget från 1992 fick den Europeiska unionen en kulturpolitik, organisatoriskt manifesterad i ett kulturutskott (som också behandlar ungdomsfrågor och idrott) i Europaparlamentet och ett kulturdirektorat (som omfattar kultur, utbildning, flerspråkigheten, ungdomsfrågorna och idrotten) inom kommissionen. EU:s kulturprogram hart en budget på fyra miljarder kronor.
Kulturen har knappast varit en EU-fråga utanför högtidstalen. Det är inte konstigt: Kol- och stålunionen skulle göra Frankrike och Tyskland så ömsesidigt ekonomiskt beroende att ett krig aldrig mer skulle bli möjligt; maginotlinjen och gravarna i Flandern skulle bli minnesmärken över en tragisk historia – inte en uppmaning till revansch.
När den europeiska gemenskapen (EG) bildas gick vägen till europeisk enighet gick mindre genom kulturell gemenskap och mer genom ekonomisk integration. Kolet och stålet segrade över den kulturella gemenskapen. Jürgen Habermas har varit en av dem som tydligast ideologiskt drivit att nationalstaterna inte var för sig kan lösa de problem de idag ställs inför och att EU är lösningen. Samtidigt menar han att ekonomin har fått ett sådant försprång över politiken att det medborgerliga Europa hotas. Demokratiska institutioner och en utvecklad gemensam kultur måste till för att Europa inte bara ska bli en krämarnas gemenskap.
Mest tydligt blir ekonomins hegemoni på EU:s dagordning under årtiondet efter Greklandskrisen 2010. Det som utmålades som den gemensamma valutans svaghet – avsaknaden av en gemensam finanspolitik – visade sig just vara eurons problem. Kanske hade eurokraterna räknat med detta. Någon gång skulle den kris komma som tvingade fram europeisk beskattningsmakt i Bryssel!
I en bemärkelse växer den gemensamma europeiska kulturen. Men det handlar inte om de sköna konsterna, utan en europeisk politisk kultur. Dödstraffet har – tack vare den förste svenske liberale EU-parlamentarikern Hadar Cars – försvunnit ur hela unionen. Demokratin cementeras och synsättet på beslutsfattande och konfliktlösning blir allt mer gemensam. Vi har fått ett politikernas Europa med allt större samsyn. Det kommer att utvecklas ytterligare.
En gemensam europeisk kulturpolitik står i hög grad i motsats till de enskilda ländernas identitetssträvanden. Och den egna identiteten har långt ifrån kapitulerat i det nya EU.
När Kommissionen ville införa Europa som ursprungsland för produkter producerade inom unionen – Made in Europe – kvästes de snabbt av Europas regeringar. Den dag då en Château d’Yquem står som ”Produit en Europe” är milt uttryckt avlägsen. Liksom att Racine skulle vara ”en europeisk dramatiker”, Velásquez en”europeisk konstnär”, Runeberg en ”europeisk författare”, Pärt en ”europeisk kompositör”. Kanske kan en kulturpersonlighet som levde för länge sedan i ett litet land som omformats många gånger som Erasmus av Rotterdam passera som europé.
Det har inte saknats kulturpolitiska ambitioner inom EU. Ett skäl till att de misslyckats eller åtminstone spelat en undanskymd roll är att de ofta varit en del av en fransk identitetspolitik. Kulturpolitiken har setts som ett nationellt värn mot amerikanisering och Hollywoods inflytande. Sverige har tillhört den protektionistiska kulturpolitikens motståndare.
EU har ett kulturprogram som presenteras på följande sätt på kommissionens hemsida:
Kulturprogrammets specifika mål är
att främja kunskapen om och bevarandet av kulturföremål av betydelse för EU,
att främja kulturarbetarnas rörlighet över nationsgränserna,
att uppmuntra spridning av kultur- och konstföremål över nationsgränserna, och
att stimulera till dialog mellan kulturer.
Det är lätt att konstatera att kulturpolitiken inte är viktig i EU. När man söker på den mest omfattande svenska EU-siten – Europaportalen.se – på ordet ”kulturpolitik” blir svaret: ”Din sökning – kulturpolitik – matchade inte något dokument.”
En titt på de aktuella hemsidorna från kommissionen ger vid handen att intresset är lågt
http://ec.europa.eu/culture/index_en.htm
Ett resonemang om en europeisk kulturpolitik skulle kunna stanna här: Det blir inget av med den! Men om man lyfter blicken mot 2040 tror jag att svaret är det motsatta. I små steg integreras den europeiska kulturen och det sker på ett sätt som bådar illa för Sverige. Sverige satsar 2010 på decentraliserad, regionaliserad, kulturpolitik. Det gör den egna kulturen skyddslös mot den pågående centralistiska europatrenden. Jag undrar om en kulturpolitis reform någonsin kommit så fel i tiden som portföljmodellen.
Det som händer är ingalunda stort, men det händer hela tiden.
– Erasmus och andra europeiska stipendieprogram växer hela tiden. Alla Europas universitet står öppna för alla Europas ungdomar och för varje år studerar allt fler i ett annat land. Det skapar nätverk och kommunikation – förstärkt av de sociala mediernas lättillgänglighet – som gör att allt fler ser Europa som marknad – också på de konstnärliga områdena. Att Malmö konsthögskola har ett galleri i Berlin kan ses som ett litet tecken i tiden.
– De europeiska kulturorganisationerna (Cervantesinstitutet, Goetheinstitutet, British Council, Svenska institutet etc) samarbetar i organisationen EUNIC som har grupper överallt där länderna finns representerade, d v s över hela världen. Det ökar tendenserna att samarbeta, göra gemensamma arrangemang med flera länders kulturutövare involverade.
– EU har att stadigt växande bistånd till utvecklingsländer och de s k treformländerna, d v s länder som en gång kan tänkas bli EU-medlemmar. Där spelar kulturen en stor roll och projekten är i allt högre grad samarbeten mellan två eller flera EU-länder.
– När det gäller det som är kulturpolitik i den riktigt politiska bemärkelsen blir det i allt högre grad EU som talar för länderna i samarbete med tredje land och med internationella organisationer och institutioner.
– Än viktigare på sikt är EU:s stödprogram för kultur, som i Sverige representeras av Riksantikvarieämbetet och Statens kulturråd. Det kan fördela pengar till samarbetsprojekt som involverar flera europeiska länder. Hittills har det haft en tyngdpunkt på kulturarvsfrågor, men samtidskulturen växer. Det finns också specialstöd till den europeiska audiovisuella industrin i syfte att stärka dess konkurrenskraft och öka spridningen av europeiska verk.
EU delar också ut stipendier till artister, ger bidrag till litterära översättningar och ta initiativet till finansiering av olika kulturevenemang. Det har hittills mest varit marginella företeelser som bildandet av den Europeiska ungdomsorkestern. Men de är själfallet att det svenska kulturlivets ständiga underfinansiering gör att man kommer att gripa efter de magra ben som bjuds inom EU. Allt fler kulturutövare kommer att knyta ihop små nätverk som gör att man kan få EU-stöd.
Det är ett långsamt arbete – men till 2040 har de kulturella nätverken blivit fastare, kulturutövare kommer i allt högre grad att se Europa – eller i varje fall andra europeiska länder som möjliga att verka i. Banden till svensk kulturtradition tunnas ut. Om det är bra eller inte kan diskuteras, men om vi anser att den svenskspråkiga litteraturen och den svenskspråkiga filmen har ett egenvärde – vem skulle värna om den om inte Sverige har förmågan?
Frågan är vad det kommer att innebär för svensk och svenskspråkig kultur att den svenska kulturpolitikens huvudstad 2040 är mer Bryssel än Stockholm?
Den europeiska kulturpolitiken är i hög grad grundad på den klassiska europeiska kulturen. Här finns en referensram som förenar. Frågan är hur Sverige kan hävda sig i ett sådant sammanhang.
När den svenska kronan fallit i november 1992 blev jag som statssekreterare i finansdepartementet på stört nedkallad till Bryssel för att inför EU:s monetära kommitté (Sverige var då ansökarland till EU) redogöra för vad som hänt. Efteråt tog kommitténs ordförande Jean-Claude Trichet och en av hans brittiska medarbetare vänligen med mig på middagen. Vid kaffet började de en konversation som nog inte var snobbig utan ett sätt för välutbildade européer att kommunicera den gemensamma bakgrunden. Trichet ställde frågan: ”Om man skulle ta och jämföra EU:s Maastrichavtal med Dante – vad skulle man kunna säga?” Som kusinen från landet hängde jag med en kvart med några associationer kring Infernots kretsar och Maastrichavtalets konvergenskriterier. Mina två kollegor höll på en timme med brillianta paralleller.
När vi går in i ett europeiskt kultursammanhang möter vi människor som i skolan blivit drillade i antikens historia, ett område där de flesta som gått igenom en svensk skola har högst vaga föreställningar. Vi möter människor från länder där litteratur, konst, musik spelar en långt större roll i bildningsgången än i Sverige. Ska vi kunna vara del av den europeiska kulturdebatten måste vi – och de svenska skolorna – ägna långt mer kraft åt kulturen – från antiken och freamåt.
Men vi har också ett mycket konkret problem. Amerikansk kultur är i hög grad privatfinansierad. I New York får de stora institutionerna ca fem procent av sin budget från stat, delstat och stad. Resten kommer från sponsoring, gåvor och avkastning på gamla donationer. I Europa finns en tradition av offentligfinansiering, Centre Pompidou kan stå som det främst exemplet – men över hela Europa växer det upp nya museer, operahus och andra institutioner som främst har offentlig finansiering.
Länder som Danmark och Holland genomför stora designsatsningar, Storbritannien och Frankrike visar upp sin konst över hela världen. Sverige har inget motsvarande, utan har tvärtom rustat ner både på formområdet och när de gäller det internationella kulturutbytet. Det gäller i hög grad samarbetet med i-världen men SIDA avskaffade i senaste omorganisationen sin kulturavdelning.
Det europeiska tåget rullar på. Samtidigt har vi i Sverige betydande problem med finansiering av kvalitetskultur. Vid sidan av konstområdet har inte donationer och sponsoring kommit att spela någon roll. Incitamentetn är tydliga: Allt mer av de begränsade offentliga kulturpengarna kommer att gå till samarbeten med andra europeiska länder i gemensamma projekt, samtidigt som vi då får allt mindre resurser för att hävda vår nationella kultur.
Förespråkarna för en europeiskt baserad kulturpolitik brukar hävda att den är ett tillägg, något enbart berikande som inte hotar den nationella kulturen. Det kan vara sant – under förutsättning att vi klarar att hävda det svenska språket och den svenska kulturen. Vilket i sin tur kräver att Sverige självt kraftfullt prioriterar sin egen kulturpolitik under de få år som är kvar till 2040.
OLLE WÄSTBERG