En prinsessa på Park Avenue

Livsstilsmagasinet Bona Vita
Hösten 2010

Vår vän Dara är en Park Avenue Princess. Hon lever som man “bör” om man tillhör den diskreta överklassen i New York.

“Princess” innebär inte att hon är prinsessa – fast det bor ett tiotal riktiga prinsessor på just Park Avenue – utan att hon lever ett liv som nog kan uppfattas som furstligt.

Hur “bör” man då leva, under förutsättning att man har de betydande ekonomiska resurser som krävs?

Det börjar tidigt. Du måste gå på rätt kindergarten för att kunna komma in på rätt preschool, för att komma in på rätt skola och sedan rätt high school, följd av rätt universitet. Och att inte tappa taget under tiden. Trycket på barnen är stort.

Det finns konsulter som hjälper till med förberedelser för prov och föräldrasamtal.

Vi känner en svensk familj i New York där barnet, 3 år, blev kallat till tre intervjuer och föräldrarna till två (för att se att föräldrarna ställde upp på förskolans mål och metoder och att de passade in i föräldragruppen). Det var en fördel att vara svensk. Många förskolor vill ha en blandning av barn med olika bakgrund och etnicitet. Efter hela denna process kom barnet in, fick börja gå tre timmar per dag till en kostnad av 17.000 dollar per termin.

Barnens skolor står i centrum. Vi har varit med på åtskilliga middagar där skolans rektor varit en av hedersgästerna. Andra gäster har varit föräldrar till barnens klasskamrater. Nätverk byggs tidigt. Att hamna fel eller inte komma in kan vara en social katastrof – och föräldrar som har möjlighet ger kontinuerligt pengar till såväl sin egen gamla skola som till barnens.

Det ser märkvärdigt lika ut hemma hos många förmögna människor på New Yorks Upper East Side. Med risk att generalisera skulle jag vilja säga att färgskalan är beige, utom i biblioteket där väggarna är vinröda. Gammal konst med en och annan Magritte för att markera relativ modernitet. Lägenheten är “a classic six”, d v s sex rum och kök samt rum för tjänstefolk. Lite större familjer har en duplex eller triplex där man bundit ihop flera “classic six”.

I ett tjänstesamhälle som USA är det inte alldeles ovanligt med en deltidsanställd “social secretary”. Det är ofta en bildad medelålders eller äldre dam som kommer hem några timmar i veckan. Uppgiften är att gå igenom inbjudningar, svara, skriva tackkort för hand (vilket en bildad amerikan alltid gör).

Vår vän Dara har kock – som också följer med på landet, som naturligtvis ligger i The Hamptons på Long Island. En Lincoln Town Car med chaufför. Och en florist som kommer hen en gång i veckan med nya blommor som hon placerar ut.

Dara har juridisk utbildning, men idag inget yrke. Mannen, i fastighetsbranschen, är lite diskret tillbakahållen.

Dara sitter i styrelsen för en av New Yorks kulturinstitutioner. Gör man det förutsätts man ge åtminstone några tiotusentals dollar per år till institutionen.

Naturligtvis är hon med i en klubb – där man kan äta med väninnor, gå på gym, delta i aktiviteter. Colony Club på Park Avenue eller The Doubles på Fifth Avenue är alternativa kvinnoklubbar. Eller möjligen den lite mer intellektuella Lotos Club, som välkomnar både män och kvinnor. Allt inom några kvarter.

Dara, hennes man och några vänner äter mer sällan hemma – kocken till trots. Dock går de sällan ner på de hippa ställena på Lowe East Side. Som en judisk bekant sa när jag föreslog att vi skulle gå till min favoritrestaurang WD-50 på Clinton Street:

– Där stod min farfarfar och sålde lump från en vagn. Vad ska jag där att göra?

Dara och hennes familj semestrar – förutom årlig resa till Europa samt sommaren i The Hamptons – i Västindien och på skidor i Colorado eller Utah. Flera gånger har de hyrt eget plan för att resa dit.

En karikatyr? Nej, faktiskt inte. Beteenden är ofta stereotypa. Så också i en viss typ av diskret newyorkish överklass. För förmögenheten finns där, men är trots allt inte ostentativ. Dara är ingen Ivana Trump. Att synas på skvallersidorna är negativt.

USA är stort så allting finns. Många beundrar de rika, särskilt dem som blivit det på eget arbete av något slag. Det anses i och för sig inte dåligt att visa upp sin framgång – men inte för en Park Avenue Princess. Där är diskretion en hederssak.

Det var min första ensamma kväll i New York. Privattelefonen ringde och en dam frågade om jag var den nye generalkonsuln. Så var ju fallet. Hon frågade om hon fick ta med mig på en “benefit”, en middag för välgörande ändamål – i det här fallet för Yad Vashem-museet i Jerusalem.

På middagen två veckor senare fick jag klart för mig att damen betalat nästan 5000 dollar för min plats. Så mycket har aldrig någon betalat för mig förr.

Det hålls varje kväll under säsongen ett tiotal välgörenhetsmiddagar i New York. De fungerar på ungefär samma sätt. Mingel, middag vid runda bord om 8-10 personer. Ofta dålig mat – “the rubber chicken”. Några kända hedersgäster och ett ändamål som engagerar de flesta som är där. Ett antal anföranden och en längre presentation brukar ingå. Det kostar mellan 1000 och 5000 dollar att vara med och nästan hela beloppet är avdragsgillt.

Det brukar i Sverige sägas att det är bristen på avdragsrätt som gör att vi inte har någon givarkultur. Jag är inte så säker på det. De stora museerna, Stockholms stadshus och mycket annat kom under 1900-talets första årtionden till genom privata donationer – utan avdragsrätt, men i ett samhälle med mycket lågt skattetryck. Det var snarare 1970-talets marginalskatter på över 80 procent som tog dör på den svenska givarkulturen.

Men i USA finns den. Och de som har resurser och inte bidrar till kultur, forskning, sjukhus eller sociala ändamål ses lite över axeln.

På den första officiella middagen i New York var min bordsdam styrelseledamot i ett av stadens konstmuseer. Jag frågade vad hon gjort i somras. Jo, hon och hennes man och några vänner hade rest runt till alla de antika städerna i Asien – från Petra till Ulan Bator. Jag frågade om det inte var bökigt med alla resor och hotell.

– Inte alls, vi hade vår egen Boing, som vi kunde bo på.

Olle Wästberg