Tidningen Nu – Juli 2008
Nej, Barack Obama kommer inte till Almedalen. Det gör däremot Karl Rove, kallad ”Bush’s hjärna”, en av de främsta strategerna och valorganisatörerna i amerikansk politik. Rove är inbjuden av Timbro och Svenskt näringsliv.
Beskrivningarna av amerikanska valrörelser handlar ofta om pengar och reklamsnuttar. I själva verket präglas amerikansk politik av personligt engagemang, uppoffrande valarbetare och ett folkrörelsetänkande som Sverige inte sett på många årtionden.
När nu svenska politiska partier nu höjt sina anslag från skattebetalarna med 40 procent lever amerikanska politiker på frivilliga – till viss del avdragsgilla – bidrag från anhängare. Att kunna samla in pengar anses vara en merit: Hur ska man kunna övertyga kongressen och omvärlden om man inte kan få anhängarna att ge en slant?
Karl Rove förnyade amerikanska valkampanjer genom en hård satsning på mobilisering av den politiska kärnan. I ett USA med sjunkande valdeltagande var det nödvändigt att kärnan verkligen kom på fötter, övertygade grannarna, gick och röstade. Detta gav för en tid betydande politiskt inflytande åt den kristna högern som avstått från att rösta på Bush Sr, men mangrant mobiliserades för Bush Jr.
Rove hade jobbat med direktreklam. Han var fena på register och riktade kampanjer. Han såg betydelsen av the netocrats, den lilla men starkt opinionsbildande gruppen på nätet. De fick strategiska läckor, präglade bilden av motståndaren, kunde föra ut sådant som den officiella kampanjen höll sig borta från.
Inom en ram av sträng budskapsdisciplin bidrog Rove till att ge utrymme för aktörer som, åtminstone formellt, stod fria från Bushkampanjen.
Tycka vad man vill om Rove, han är organisatör och arkitekt bakom två valsegrar i demokratiska val. (Fast det krävde ett beslut i Högsta domstolen för att avgöra valet 2000.)
Har årets demokratiske presidentkandidat Barak Obama någon motsvarighet till Karl Rove? Ja, han heter David Axelrod och har lång bakgrund i amerikanska valkampanjer.
Också Axelrod och Obamakampanjen bygger på mobilisering. Men USA tycks nu inne i en period av stigande valdeltagande. Dessutom finns en grupp republikanska väljare som efter Bush-åren känner sig mindre bundna till sitt parti. Obamakampanjen talar om obamacans, en parallell till begreppet Reagan Democrats. Resultatet är en bred mobiliseringskampanj som går långt utöver den traditionella kärnan.
I stället för sträng budskapsdisciplin försöker Obamakampanjen bygga på decentralisering. Anhängarna får – främst via internet – alla sorts moderna verktyg för att driva sin kampanj. Men de har ansvaret och möjligheten att själva utforma den. Valarbetarna, the movement, äger kampanjen.
Inställningen till internet skiljer i hög grad dagens två presidentkampanjer. John McCain sa, när han fick frågan om sitt datoranvändande: ”Jag är analfabet vad gäller såna saker.” Republikanerna låter internet spela en stor roll i sin kampanj, men för Obama-kampanjen är nätet en grundpelare. Nomineringskampanjen byggde delvis på YouTube och Facebook. Man har mobiliserat the netroots d v s den stora bredden av nätanvändare och fått miljoner människor att den vägen ge ekonomiska bidrag på 15-100 USD, att ringa samtal och maila vänner. Kampanjen har fått igång pratarna och skapat stolthet och entusiasm genom att valarbetarna fått egenansvar.
Det är långt till det amerikanska valet och än längre till det svenska. Men den senaste månadens alliansuppvisning kring FRA med stel partidisciplin och skrämda ledamöter i riksdagen bådar nog inte gott. (Främst en del ledamöters hukande och missbruk av kvittningssystemet förvånar. Det är tillåtet att ha en egen övertygelse: Ingen folkvald har hittills först ut på Riksbron och avrättats efter att ha röstat mot partilinjen.)
Det är populärt i Europa att ironisera över amerikanska valkampanjer. Men de mobiliserar och skapar inflytande för de aktiva i högre grad än här.
Olle Wästberg