Tal på Judiska museet – Söndag 4 december 2005
Olle Wästberg
Judiska Museets Vänförening
Det var på senvåren 2002. Inger och jag arbetade i New York med att sprida bilden av Sverige ? som vi vill se oss: Ett öppet, framåt land med nyfikenhet på omvärlden och som vi ville att också amerikanerna skulle bli intresserade för.
Efter en lunch kommer en dam fram och frågor:
Min son ska till Sverige och studera efter sommaren. Han ser ganska judisk ut. Hur farligt är det? Ska han ställa in?
Jag blev lite ställd och försäkrade att det var helt OK.
Men kom ihåg bakgrunden! Europa på våren 2002 hade det varit det starkaste utbrottet av antisemitism sedan andra världskriget. Belgien, Storbritannien, Tyskland. Bara i Frankrike begicks under de två första aprilveckorna hundratals antijudiska brott. Misshandel, nedbrända synagogor, skändningar av judiska gravplatser. Också i Sverige rapporterade de judiska församlingarna om hot och angrepp. En judisk pojke med kipa i Göteborg blev misshandlad och polischefen tyckte att judar skulle undvika att klä sig utmanande. Några år tidigare hade en judisk dirigent blivit misshandlad i Velling ? för att han var jude.
Det spridde sig. Frågan var inte så märklig och mitt svar var möjligen för blåögt.
Numera sysslar jag ju professionellt med bilden av Sverige.
(Om Svenska institutet)
Vad man än gör för att marknadsföra är det här ? som i all annan marknadsföring ? produkten det handlar om. Sverige måste vara ett tolerant och säkert samhälle för att vara attraktivt.
En ibland okänd bild av Sverige är att vi tillhör de stora exportörerna av antisemitism och rasism.
Det är i och för sig inget nytt. Under 1940-talet ägnade sig den ökände Einar Åberg i Norrviken åt att över hela världen sprida nynazistiska budskap, främst finansierad av den nybildade Arabligan och Stormuftin av Jerusalem. Åberg åkte med jämna mellanrum in, men kom ut och fortsatte. Stig Dagerman skalade i en av sina Dagsverser:
?Den svenska anden sover
nerdammad på sin pall.
Vår nya röst i världen
är en hyenas skall.?
Idag är svenska grupper och förlag de främsta producenterna av s k Vit-makt-musik. Ahmed Ramis site Radio Islam finns på flera språk och är en samlingsplats för förintelseförnekare och antisemiter.
Det specifika för Sverige är också arbetsmarknadsmyndigheternas roll i verksamheten.
I augusti i år hölls den första ?Nordiska festivalen? i en bygdegård utanför Norrköping. Amerikanen David Duke, som givit KuKluxKlan ett nytt liv, talade om att judarna kontrollerade medierna och låg bakom kriget i Irak. Duke orerade om hur judarna låg bakom den multikulturella politiken och globaliseringen.
Vem arrangerade festivalen? Jo, Nordiska förbundet och Nordiska förlaget, kända nynazistiska organisationer. Förlaget säljer nazistisk litteratur och vit-maktmusik. VD, Anders Lagerström, hare i radio sagt att Förintelsen var OK. Förlaget startades med hjälp av Starta-eget-bidrag från AMS och annat arbetsmarknadsstöd. På samma sätt fick tidningen Nordlands redaktion hjälp med lay-outkurser, finansierade via arbetsmarknadsstöd. Det finns tydligen vissa medier som klarar sig utan judiskt kapital.
Tanken att judar står bakom medierna är ju ett av de klassiska temana i anti-semitisk propaganda. Hos Ahmed Rami är det bärande. (Judelexikon: Weiss, Fraenkel) .
Temat kan dyka upp lite här och var: Stå-upp-komikern Magnus Betnér, som i TV4:s Stockholm Live skojade med att judar är så gnälliga och fått förintelsen på hjärnan sa också i TV: ?En grupp som jag tycker är diskriminerad i Sverige är judarna. De äger bara 45 % av medierna i Sverige och det är ju för fan inte ens hälften?. Jag tror inte att Betnér insåg att han spelade på ett gammalt tema. Dessutom: Sveriges två största medieföretag är SvT och SR. Följda av Bonniers som har knappt 30 % av marknaden och där, för så vitt jag vet, ingen medlem idag är med i någon judisk församling.
Vad är då nytt och vad är gammalt. Vi vet att de gamla anti-semitiska temana går igen. Tidskriften Expo ? som jag varmt rekommenderar ? har utkommit sedan 1995. Den startades när ishockeyspelaren Peter Karlsson hade knivhuggits till döds för att han var homosexuell. Den följer all sorts rasism och gruppförföljelse.
I första numret, för tio år sedan, skrev Stefan Bruchfeldt :
?Vad vi kan bevittna, både i Sverige och internationellt, är återkomsten av tankesätt och språkbruk som många trodde hade försvunnit i och med andra världskrigets slut. Idag kan vi höra femtonåringar tala om att de är stolta över att tillhöra ?den ariska rasen?, vi hör individer som förnekar och andra som hyllar Nazitysklands systematiska massmord på judar, vi hör äldre och yngre svenskar oroa sig över framtiden för ?den svenska folkstammen?.?
Henrik Bachners viktiga doktorsavhandling, som bl a reder ut skillnaderna mellan en högst legitim Israel-kritik och antisemitism, heter just Återkomsten. Det är de gamla fördomarna som återkommer.
Också källorna återkommer. Enligt det ansedda The Middle East Media Tresearch Institute (MEMRI) kom Mein Kampf i Turkiet i nya upplagor 45 gånger 1940-2005 och Zions vises protokoll i fler än 100. I början på året låg såväl Mein Kampf som Zions vises protokoll bland de tio mest sålda böckerna på EU-kandidaten Turkiets best-sellerlistor.
I en egyptisk såpopera som sändes under Ramadan 2002, Ryttare utan häst, framställdes Zions vises protokoll som en sanning. Den spriddes till miljoner arabiska TV-tittare över hela mellanöstern.
Achmed Rami sprider judehat och förnekar Förintelsen på sex språk på Internet.
Mycket känns alltså igen. Men mycket är också nytt, eller försett med nya förtecken: Mellanöstern, globaliseringen och antiamerikanismen. Ett nytt inslag är också betydelsen av stora muslimska minoriteter i Europa.
Antiglobaliseringsrörelsen har egentligen ingenting med judar eller antisemitism att göra. Den riktar sig mot att handeln snabbt omfördelar makt och pengar, att människor inte kan arbeta kvar i sina gamla jobb och att de lokala kulturerna försvagas.
Ändå har antiglobalisterna i åtskilliga fall vävt samman sitt motstånd med fördömande av Israel och med rent antisemitism.
José Bové är den främste franske kritikern av globalisering. Han har bl a lett fysiska angrepp mot McDonalds. Men Bové sig också till Ramalla för att visa sitt stöd till Arafat. Ett annat exempel: Vid den stora antiglobaliseringsdemonstrationen i Davos i år bar man anti-israeliska plakat och hade en särskild installation där Sharon och Rumsfeldt dansade kring guldkalven. Vad är tydligare: Den global kapitalisms girighet motiverar också Israels premiärminister.
Det är ett gammalt tema: Judarna som speciellt snikna. Dessutom en av antisemitismens grundläggande påståenden: Judar är kosmopoliter, utan fädernesland och lojalitet. I mycket av globaliseringskritiken finns samma senitment.
Antiamerikanism behöver inte vara antisemitism. Men det finns märkligt mycket som tycks falla in i samma argumentation. Och de tycks vara de två enda uppfattningar som förenar grupper i extremhögern och extremvänstern i Europa.
Den lysande tyske analytikern Josef Joffe skrev för snart två år sedan en lång artikel i Commentary där han konstaterar att den nya antisemitismen inte den individuella utplåningen på programmet men är fyllt av de gamla temana, de gamla stereotyperna ? men att de numera i hög grad motiveras av antiamerikanism. Han tar en rad exempel.
USA har eller strävar efter världsherravälde. Som de konspiratoriska judarna, enligt såväl Zions vises protokoll som Mein Kampf.
Judarna styr amerikanska medier. Vi känner igen det från det jag talade om nyss.
Den moraliska överlägsenheten: Judar är snåla och smutsiga. Amerikaner är vulgära och feta. (Detta går tillbaka på konservativa europeers inställning till USA århundradet före andra världskrigets slut. Det var vänstern som hade USA som förebild, högern föraktade uppkomlingen.) Penninghunger och materialism förenar judar och amerikaner.
Selektiviteten: Israel och USA kan anklagas för övergrepp och det ges stor uppmärksamhet. Ruanda och Bosnien långt mindre. Samtidigt som fransmännen gjorde blodiga ingrepp i Afrika och ryssarna i Tetjenien, gav ?massakern? i Jenin huvudrollen i världsmedierna. I Jenin dödades 52 palestiner och 24 israeler. Det är inget försvar, men speglar en uppfattning i medierna. I en bemärkelse kan jag förstå att USA och Israel kritiseras ? de är demokratier, vi har rätt att ställa högre krav på dem än andra. Men det motiverar inte helt skillnaderna.
I en rad, främst arabiska, medier har hävdats att det är de amerikanska judarna eller staten Israel som tvingade fram USA:s angrepp mot Irak. (Intressant nog har nynazistiska organisationer i Sverige som Nationalsocialistisk front sällat sig till krigsmotståndarna och Saddam-anhängarna. Svenska Legion Wasa anmälde sig som frivilliga på Saddams sida, men när irakierna inte ville betala deras flygbiljetter frös projektet inne.)
Det finns saker som förenar USA och Israel. Både Israel och USA består i grunden av flyktingar, människor som tvingats bort. Båda är stater dit människor valt att komma. Kanske skapar det samma misstänksamhet mot båda från de länder som skrämt iväg de ursprungliga flyktingarna.
Naturligtvis har konflikten i Mellanöstern gett antisemitismen ny kraft. Nu kan åtskilliga förenklingar ges ett nytt motiv.
Bara Israel drog sig tillbaka från de ockuperade områdena, bara man rev muren, skulle vår världs största politiska huvudvärk upphöra. Problemet är att av FN (och Sverige) finansierade läroböcker i Palestina fortfarande talar om att fördriva judarna från Palestina och att Hizbolla och Hamas aldrig accepterat en tvåstatslösning med en palestinsk och en judisk stat sida vid sida, utan fortfarande vill ha en palestinsk stat på hela territoriet. Och inte heller tilltalar en tvåstatslösning den iranske president som inför jublande anhängare förklarar sig vilja förgöra Israel.
Jag är ingen stark anhängare av allt som den israeliska regeringen gör. Trakasserierna mot palestinier, kollektiva bestraffningar och murens dragning gör en varaktig försoning långt mindre möjlig.
Men de krav som ställs på Israel är ofta större än de som ställs på någon annan stat.
*
Författaren Katarina Mazetti skrev för två år sedan i Ordfront att svenska skolungdomar inte skulle resa till Auschwits för att studera förintelsen, utan till Bethlem för att studera hur ?Förintelsens barnbarn praktiserar etnisk rensning?. Denna parallell mellan judar och nazister är en av de vanligaste i protesterna mot Israel, men också hos antiglobaliseringsrörelsen.
Kanske underlättar den ibland.?Vi européer har betett oss grymt mot judar. Men de är likadana, likadana som nazisterna.? Alltså minskar den europeiska moraliska skulden. Bortsett från att det är orimligt att jämföra Israels övergrepp med Förintelsen, så bidrar jämförelsen till att göra det mer legitimt att åter börja förtala judar som grupp.
I en rad européeiska länder finns nu stora muslimska minoriteter. De tillhör de utstöttas skara. ofta utsatta för fördomar och diskriminering. Arbetslösheten är stor hos alla invandrargrupper i Europa, kanske mest bland de muslimska. De missnöjda förorterna har blivit en grogrund för antisemitism. Föga sofistikerad, men gödd av det budskap man tar in från arabiska radiostationer via paraboler. Ryttare utan häst, såpan om Sions vises protokoll, kunde tas in över hela Europa. Liksom den syriska dokumentär som skulle visa att det aldrig funnits något judiskt tempel i Jerusalem.
I en del arabiska medier frodas konspirationer. Inte bara om judiska ritualmord, utan om t ex att det är judar som spritt aids. Eller att alla judar varnades i förväg för 9/11 och kom undan. En stor del av befolkningen i Syrien, Egypten och Jordanien tror, enligt undersökningar, att det var judar som låg bakom 9/11. Den typen vanföreställningar får numera en kraftfull spridning via internet.
Nu senast utreder JK om bokhandeln i Södermalmsmoskéen begått brott när man sålt två kassetter där en man på arabiska ber gud att han utrotar judarna och låter dem ?piskas av lidanden?.
Den duktige unge författaren Johan Hassan Kemir kom förra året med succéromanen Inte ett öga rött. Det är en bra bok och jag ska inte beskylla Johan Hassan Kemir för att ta ställning för dess innehåll, men han skildrar en jargong och en subkultur där antisemitismen är självklar.
Svenska kommittén mot antisemitism har rapporterat om problem i skolorna och för judiska lärare. Sveriges muslimska råd tror att detta främst är ett segregationsproblem. Det är säkert sant att med segregation följer okunnighet och fördomar ? men varför måste de alltid rikta sig mot judarna?
Ungdomsminister Lena Hallengren har i riksdagen manat skolorna att ta ansvar för växande antisemitism bland ungdomar med muslimsk bakgrund och t ex inte acceptera att de vägrar delta i undervisning om judendomen eller om förintelsen. Det faktum att ministern behöver utfärda en sådan maning är ett bevis på att problemet inte är ovanligt.
*
1999 Malexandermorden: Två polismän sköts till döds. Förövarna var aktivister i Nationalsocialistisk front och Riksfronten. En av dem hade tidigare offentligt hyllat Adolf Hitler. Liksom i USA har fängelsenazismen spritt sig i Sverige. Våldsverkare och mördare bekänner sig, kanske logiskt, till den nazistiska herrefolksideologin.
Tidningen Expo har kartlagt huliganvåldets kopplingar till högerextremism. ?Domaren är jude!? skriker hejarklackspatrask nästan automatiskt när de ogillar domslut-
Alla sorts fördomar går ihop. Vit maktrörelsen vänder sig mot invandrare, men också mot judar och homosexuella. 41 procent av muslimska församlingar upplevt hot eller varit utsatta för attentat – från samma grupper som också är antisemiter.
Det finns en risk för en farlig glidning. Den som är för kvinnors rättigheter och mot hedersmord kan glida över i en allmän islamofobi. Den som är stolt över sina traditioner kan glida över i främlingsfientlighet.
Vi bör skilja på muslimer och islamister. Och även om antisemitismen starkt oroar, så riktar sig hatbrotten i dagens Sverige i högre grad mot muslimer och homosexuella än mot judar.
Att bekämpa antisemitismen är ett långt, långt, ständigt pågående arbete.
Den amerikanske filmaren Marc Levin hade i oktober premiär på en dokumentärfilm om hur Sions vises protokoll, detta tsarpolisens falsarium, spriddes över världen. Marc Levin dissekerar en växande antisemitism i USA, främst den myt som spritts i främst arabländer om att ?judarna? blev varnade för terrorangreppet den 11 september och undkom. (I själva verket var hundratals av de mördade judar).
Levin kommer till ett av palestinier dominerat bostadsområde utanför New York. Han samtalar på gatan med några ungdomar och en dem säger:
New York styrs av judar!
Ved menar du, frågar Levin
Se bara på Bloomberg
Visst, men innan honom var det ju Giuliani?
Hör du inte vad du säger? JEW-liani!
It?s a long way to go.