Ur Judisk Krönika – November 2005
Den svensk-amerikanska damen lutar sig med en antydan till förtrolighet motmin hustru vid en lunch på en anrika New York-klubb:
– Det bästa med den här klubben är att judarna inte kan köpa sig in.
Naturligtvis är all sorts diskriminering förbjuden i USA och New York, menåtskilligt kan vara underförstått.
Just kring de förnäma klubbarna stod en gång striden. När judar inte tillätspå de traditionella Knickebocker Club och Union Club bildade de HarmonyClub, fortfarande judiskt dominerad, och en av de mest ansedda klubbarna iNew York.
Ofta är diskrimineringen subtil. En amerikansk bekant berättade om när honoch hennes man åkte runt och tittade på hus i överklassens sommarortHamptons. Nej, säger mäklaren om ett hus. Ni har ju barn och Grahams ochDrakes som bor grannar tycker inte om barn. Men se på den här tomten istället: Weissmanns som ni skulle få närmast tycker mycket om barn.
Så visst finns diskriminering. Men det vore en orättvisa att ta den somtypisk för New York.
Ingenstans i världen kan judar leva tryggare än i New York. Synagogorna iStockholm och Göteborg måste förses med en bevakning som inte finns i NewYork. Ett antisemitiskt demonstrationståg som viker av mot Bonnierhusetskulle inte kunna förekomma i New York inte nödvändigtvis för attmyndigheterna skulle förbjuda det utan därför att medborgarnas ilska skullesätta stopp för det.
När New York Times valde att på förstasidan illustrera en pro-israeliskmarsch med att visa en protestgrupp utmed vägen som viftade med enpalestinsk flagga blev läsarnas reaktion så kraftig att tidningen bad omursäkt. Mycket av detta handlar om allmän tolerans. Newyorkare kommer från världensalla hörn och det är troligare att de blir ovänner om vilket baseboll-lagman ska hålla på än vilken gud man ska tro på. Det svenska radioprogrammetGod morgon världen hade nyligen ett inslag om att muslimer levde långtbättre och tryggare i USA, också efter 11 september, än i Europa.
Schasidiska judar, som ju till stor del finns samlade i Williamsburg iBrooklyn (utmärkt skildrat av Nina Salomon i boken Tja, Amen#) har svårt påvanliga arbetsplatser, som har svårt att hantera personer som inte serkvinnor i ögonen eller tar dem i hand eller andra liknande ting. De tenderaratt i New York hamna på samma arbetsplatrser som de mest fundamentalisktiskttroende muslimerna. Ingen av grupperna btryre sig så mycket om dennavärldens konflikter.
Judar finns på ett självklart sätt med i New York på alla plan. Från senatorSchumer och borgmästare Bloomberg och neråt. Politiker kan bli valda på ettprodjudiskt och pro-israelskt program, men aldrig på ett anti-israeliskt.Yassir Arafat skulle besöka New York för att tala på FN strax efter AchilloLauro#-attentatet (där terrorister närstående Arafat tog sig ombord påkryssningsfartyget ## och valde ut den judiske, rullstolsbundne ## ochslängde mot drunkingsdöden. USA vägrade Arafat visum. Tio år senare vägradeNew Yorks dåvarande borgmästare R# , känd för att framgångsrikt bekämpa mordoch brottslighet i New York, vägrade att låta Arafat besöka själva New Yorkoch tvingadew honom att lämna en operaföreställning.
Just nu rasar en strid på Columbia University om undervisningen är partiskmot Israel. En strid där universitetet är på defensiven. Också ganskaotänkbart i Europa.
Den som arbetar med att föra fram kunskap om Sverige, svensk kultur ochstötta svenska företag och det var ju min uppgift i New York har enfördel i att vara åtminstone ytligt orienterad om det judiska. Och när jagantydde – lite chuptzpa får man visa – att jag under många år varordförande ik Hebreiska universitetets vänner i Sverige öppnades en ochannan dörr.
Själv kom vi i nära kontakt med främst Jewish Heritage Museum ettunderbart museum i Battery Park. Det är bra inte minst därför att det v idsidan om Holocost# också visar judiskt liv före och efter Hitler. Vi gickkonsekvent på deras insamlingsmiddagar och deltog i olika arrangemang ochfick den vägen såväl vänner, inblickar i New York som viktiga kontakter inomandra samhällsområden. Ledande politiker, oavsett personlig bakgrund, deltogsom en självklarhet i Jewish Heritage Museums årliga middagar, men jag varoftast enda diplomat.
I Sverige hade jag bara en enda gång varit med på en judisk påsk. I New Yorkblev det sex påskar i olika judiska sammanhang. De flesta hos en bekantfamilj där morfadern i huset höll i ceremonien. Han började varje år påsamma sätt främst vänd till de yngsta familjemedlemmarna:
– Det vi kommer att läsa idag har sannolikt ingen historisk sanning i sig.Det är nog påhitt alltihop. Det finns inga arkeologiska bevis på att judarnanågonsin var i Egypten. Men det är en historia som visar hur värdefullt detär att hålla ihop och samlas kring samma sak århundrade efter århundrade.
Också New York.
Olle WästbergOlle Wästberg var svensk generalkonsul i New York 1999-2004 och är nugeneraldirektör för Svenska institutet.