Svenska Dagbladet – 8 september 2005
SvD Orkan
Att hjälpinsatserna misslyckades i New Orleans förvånar inte. USA präglas av toppstyrning, byråkrati och dålig samordning. Men bristen på övning spelade också en stor roll – och här har inte minst Sverige något att lära, skriver Olle Wästberg.
Efter terrorattacken mot World Trade Center satsade USA miljarder på att bygga upp ett system för det egna landets säkerhet, Departement of Homeland Security.
När orkanen Katrina i förra veckan raserade New Orleans skyddsmurar mot havet sattes systemet på sitt första prov. Det blev ett närmast totalt misslyckande.
För västvärldens många antiamerikaner har USA:s många misslyckanden bjudit på en stor vecka. Men få stater klarar katastrofer av det slag som 11 september och New Orleans inneburit. Vi behöver bara tänka på svårigheten att bemästra den relativt måttliga påfrestning på svensk administration som tsunamin medförde.
De överraskande terrorattackerna mot New York och Washington var något människor tänkt ut, en krigshandling. Orkanen Katrina var på väg i flera dagar. Naturkatastrofen kan inte bemötas med angrepp mot förövarna och amerikanernas ilska vänds inåt. Också analysen ägnas USA:s sätt att fungera som nation.
För en månad sedan lyckades New York Times få ut inspelningar och material från den 11 september. Sedan tidigare är det känt att den statliga räddningsorganisationen kom igång sent. Nu visar det sig att också den lokala organisationen präglades av kaos och dålig samordning.
I själva verket är detta något tämligen typisk för amerikansk organisation. Mitt i all vitalitet och alla individuella initiativ har USA en av världens mest intrikata byråkratier och en toppstyrd organisationsmodell, präglad av revir och rädsla.
USA har en ”flexibel arbetsmarknad”. En baksida av det är att det är lätt att sparka folk, vilket inte uppmuntrar intern kritik och egna initiativ. I allvarliga situationer väljer alltför många att sitta still i båten i stället för att göra något. Detta framgick med övertydlighet under katastrofens första dagar.
Till det kommer att USA länge omhuldat den svaga staten. Bland annat har just översvämningsskyddet och den federala katastrofberedskapen fått se anslagen krympa med miljardbelopp under de senaste åren. Också detta kom att hämma svårt i New Orleans.
De som i första hand ska rycka in vid stora katastrofer är nationalgardet i de olika delstaterna. Men en stor del av nationalgardet, i Louisianas fall drygt en tredjedel, finns i Irak.
Det som dock gör situationen i New Orleans unik är det civilisatoriska sammanbrottet. Kriminella gäng tog över de översvämmade gatorna och samlingsplatserna för de hemlösa.
New Orleans blev utsatt för en omfattande plundring och kvinnor som tagit sin tillflykt till den stora Superdome blev våldtagna, utan att myndigheterna klarade att ingripa. Soldater och räddningsarbetare blev beskjutna.
Frågan är om detta skulle ha hänt i någon annan amerikansk stad än New Orleans.
USA är på en del sätt ett överflödssamhälle som lever sida vid sida med ett u-land. Medan medelklassen har hög standard, högre än i till exempel Sverige, finns uppåt 40 miljoner människor utan sjukförsäkring och ungefär lika många som lever under fattigdomsgränsen.
En fjärdedel av New Orleans invånare, nästan alla svarta, klassas som fattiga. Det är dessa som inte
läser tidning, haft bil, inte haft möjligheter att fly.
New Orleans är en av USA:s mest korrumperade städer. Politiker och polis är notoriskt korrumperade och skandalerna har radat upp sig genom åren.
Tilltron till myndigheterna är extremt låg. Det har bidragit till mobbväldet. När katastrofen kom satte delar av poliskåren sig själv i säkerhet och lämnade New Orleans invånare åt sitt öde.
Brottsligheten har minskat i hela USA. Dock inte i New Orleans. Staden har bland de högsta brottstalen i USA och vapen är mycket vanliga. Låg brottslighet föder tilltro och civilisation; människor vågar lita på myndigheterna och på varandra.
På så sätt är New Orleans New Yorks motsats. New York har på två årtionden förvandlats till en av världens säkraste storstäder. Ett exempel är när världens största elavbrott inträffade för två år sedan i New York. Typiskt nog på grund av eftersatt infrastruktur.
1977 inträffade ett liknande elavbrott. Då skedde en omfattande plundring av affärer och en våg av våld och brottslighet svepte över staden.
När elen försvann 2003 tycks de flesta newyorkare tagit det med viss uppsluppenhet. Människor hjälpte varandra, en del sov på gatorna, andra festade hela natten. Man kan vara förvissad om att New Orleans inte skulle ha reagerat på samma sätt.
Vid stora påfrestningar på samhället betyder tilliten till institutionerna mycket. Brottslighet, korruption och misstro mot de styrande innebär att situationen kan gå överstyr. Allt detta fanns i New Orleans.
Ett skäl till oförmågan att snabbt hitta styrhytten och veta vad man ska göra – det må gälla New Orleans eller den svenska tsunami-reaktionen – är bristen på övning. I USA har katastrofövningarna, trots den 11 september, minskat i omfattning och djup.
Vi ser samma sak i Sverige. Allt färre svenskar gör värnplikt. Repövningarna har försvunnit. De stora försvarsövningarna är nästan borta. De stora ledningsövningarna för regering och central administration har kraftigt ransonerats.
Man kan aldrig öva det otänkbara, men att öva det värsta tänkbara ger ledtrådar som gör det lättare i en kris. Utan att överdriva insatsen, som var ganska okomplicerad, tyckte jag mig ha stor nytta av en rad övningar inom det psykologiska försvaret när jag hade ansvaret för det svenska agerandet i New York för fyra år sedan. Om inte annat för att kunna bedöma hur staden New York agerade.
Ingen hade övat på eller kunnat föreställa sig något liknande det som hände den 11 september, men hur krissituationer ska hanteras har ofta grundläggande likheter.
Att det kan vara annorlunda visas av att i förra veckan över en miljon japaner övade hur de skulle klara av en jordbävning, hur man organiserar evakuering, söker skydd undan flodvågen.
Det finns anledning för svenska myndigheter både att analysera vilka starka samhällsfunktioner som måste finnas för att medborgarna ska kunna lita på myndigheterna vid en katastrof och att öva på hur den ska kunna hanteras. Det är bara i tv-serier det går att lösa problem genom att i efterhand tillsätta en kommission.
OLLE WÄSTBERG