Ur Frisinnad tidskrift – September 2005
Min efterträdare som chefredaktör för Expressen, Christina Jutterström, krävde att tidningen skulle byta beteckning från ”liberal” till obunden. Jag skulle inte tro att det i första ha d berodde på att Christina är socialdemokrat (hon lade sig föga i vad som skrevs på ledarsidan), utan på att hon sett min folkpartistiska bakgrund som en nackdel för tidningen.
Efter Jutterströms år som chefredaktör återinförde Staffan Thorsell ”liberal”.
Ägarna, Bonniers, undvek att kommentera bytena.
Att tidningen skiftade beteckning på detta sätt och så nyligen visar att en tidnings ideologiska markering fortfarande betyder något. Och jag tror att den i hög grad gör det. Att en tidning är liberal gör det inte självklart vilka åsikter den uttrycker på ledarsidan, men garanterar en viss öppenhet, förhindrar att den blir en partipamflett. Här ligger en del av förklaringen till den liberala pressens framgång och den socialdemokratiskas undergång.
Många liberala tidningar kallar sig numera ”obunden liberal”. När jag kom till Expressen frågade jag andreredaktören, den kloke Lars Flodström, hur det kom sig att inte Expressen hade följt Dagens Nyheter i spåren och kallat sig obunden liberal. – Det vore väl skräp till liberalism som behöver påpeka att den var obunden, svarade Flodström.
Boken ”Stidsfrågor och stilbildare. Liberal press i 100 års samhällsdebatt.” (Red Olof Kleberg och utgiven av Uppsala Publishing House) har kommit i samband med Vänsterpressföreningens 100-årsjubileum. Föreningen är en sammanslutning av liberala journalister (”tidningsmän” hette det på den tiden). Vänster för att de var vänstersinnade – för demokrati och frihandel. De liberala partierna i Danmark och Norge heter ju Venstre. Att den startades just 1905 var ingen slump: Liberalerna såg Norge och den norska frigörelsen som en chans för Sverige. Norge var ju på väg mot demokrati; för Sverige skulle det dröja.
Det är en genomarbetad och intressant bok. Inte minst Svante Nycander som effektivt sticker håll på socialdemokratiska myter om vem som stod för rätten till fackföreningar och de grundläggande beslut som ledde till arbetsfred i Sverige. Anders Johnson – vars aldrig sinande liberala personkunskap är en tillgång för varje skrift -och en rad andra skribenter porträtterar märkesfigurer inom liberal publicistik. Boken ger en snabbtur genom hundra års samhällsutveckling.
I det inledande inlägget tecknar Hans Bergström bilden av den unika liberala reformperioden i mitten av 1800-talet: Skråväsendet avskaffades, kvinnlig arvsrätt, tvåkammarsystem, aktiebolagslag, patenträtt, järnvägsbyggande, allmän folkskola., frihandel, metersystemet. Och den liberala pressen.
Som idépress blev de liberala tidningarna inflytelserika. De spelade en roll i rösträttsrörelsen och i folkriksdagarna. De har varit en tredje kraft mellan en maktfullkomlig socialdemokrati och ett storföretagsdominerat näringsliv.
Hans Bergström skildrar vägen från idépress till dagens mer kommersiella företag och frågar sig om vi inte kan få tillbaka en idéburen press. Kanske. Men åsikter har blivit marknad, där det tillspetsade säljer bäst. Partierna har allt mindre band med tidningarna och tidningarna med partierna.
För åsiktsklimatet i Sverige är den liberala pressen ovärderlig. Och det kräver ägare och styrelser som är ideologiskt och politiskt medvetna. Ägarna är numera ibland familjer, ibland bolag, inte sällan stiftelser. Hos dem alla finns en tendens att vilja ha ”editors” och ”tidningsmakare” som chefer och göra ledarskriveriet till en journalistisk uppgift bland andra. Vilka människor som sitter i styrelserna blir allt viktigare.
Olle Wästberg
Olle Wästberg är generaldirektör för Svenska institutet.
Han har varit riksdagsledamot och ledamot av folkpartiets partistyrelse.