Springtimes nyhetsbrev – Maj 2004
Kan John Kerrry vinna det amerikanska presidentvalet i november?
Nej, det verkar helt osannolikt.
Möjligen kan George W Bush förlora det.
Under våren 2004 handlar den begynnande valkampanjen inte om ifall Kerry skulle bli en lysande president eller inte. Kerry förekommer över huvud taget inte så mycket i kampanjen – annat än i Bush-sidans negativa TV-annonser.
Få väljare kommer att gå till valurnan med en stark önskan att få just John Kerry som president. Däremot kommer många att vilja ha bort den nuvarande presidenten. Valet blir en omröstning om Bush mer än ett val mellan två kandidater. USA är polariserat.
Det sägs ibland att republikanerna har så mycket pengar att de är oslagbara. Jag skulle tro att när valdagen är över visar det sig att de båda sidorna har haft ungefär lika mycket pengar. Men det spelar en roll n ä r man har pengar. Just nu har Bush mycket pengar, medan Kerry är ute och samlar in i ladorna inför valspurten.
Eftersom Kerry är okänd för det amerikanska folket tar republikanerna chansen att ”definiera” Kerry. De kan oemotsagt tala om vem han är. Och i republikanernas ögon är Kerry en överklassperson (som gått i franskspråkig internatskola i Schweiz som barn), en notorisk skattehöjare, en politiker som konsekvent röstat mot pengar till försvarsmakten och en vingelpetter (flipflop).
I rätt effektiva TV-annonser försöker republikanerna belägga sina teman. Och med en demokratisk kandidat som suttit tjugo år i senaten och röstat 6.500 gånger under sin tid i senaten är det lätt att exempel. Det är en källa att ösa ur för republikanerna.
Samtidigt behöver man inte framhäva Bush. Ingen tror att han talar franska, alla vet att han går på magkänsla och principer, alla vet att han stött militären.
Det här är en livsfarlig period för en oppositionskandidat. Utmanaren har gått igenom en hård och kostsam primärvalskampanj. Han har vant sig vid att slåss med argument som talar till den trogna kärnan i sitt eget parti. Nu måste han träda fram inför väljarna med en bredare profil. Det lyckades Clinton med 1992; det misslyckades Bob Dole med 1996 – då Clinton använde sin ställning just som Bush-kampanjen gör nu.
Kerry har visat sig förvånansvärt svag på att bemöta. Bill Clinton brukade säga att man aldrig fick gå och lägga sig utan att ha bemött alla anklagelser och negativa påståenden. (Bill Clinton är känd för att inte lägga sig förrän fram på småtimmarna.)
I och med att Kerry är ute och samlar in pengar och inte tycks ha kraft eller vilja att bemöta den negativa bild som målas upp av honom blir det republikanerna som för många miljoner amerikaner präglar bilden av Kerry.
Den negativa reklamen – det har forskningen visat – svänger mer sällan väljare till en annan kandidat. Men den kan få dem att stanna hemma. I USA uppfattas det inte som en medborgerlig plikt att rösta, ungefär hälften avstår.
Om man känner osäkerhet inför den kandidat man ligger närmast avstår man. Det svåra för en svensk är att tänka sig in i en politisk kampanj bara 50 procent röstar. Valet måste till stor del handla om att mobilisera de egna. Där hade 2000 Bush en fördel över Gore. Hur det blir i år är svårt att säga. Kerry har svårt att skapa entusiasm, men demokraternas ilska över ochg avsky mot Bush är stor.
Det finns ett allvar i Kerrys framträdande men inte mycket av stridsglädje. Kerry ”is a warrior but not a very happy one” skrev Time Magazines Joe Klein nyligen. Kerry är nyanserad, kunnig, fundersam – men ganska otydlig och resonerande. När det gäller att nå ut till över 100 miljoner väljare räcker det inte. Tydlighet är nödvändig.
Samma sak gäller ju i allt högre grad i Sverige. De politiska skillnaderna märks i få frågor och i hur personerna uppfattas. Finliret går bara hem hos dem som redan kan och vet.
Jag har svårt att tro annat än att Bush skulle vinna ett val just idag. Men det är ett halvår till valet. En oändlighet i politiken.
Olle Wästberg