Liberal debatt – Juni 2004
USA går till val den 2 november. Strategerna har inte bestämt sig: Blir detett mobliseringsval eller ett marginalväljarval.
Det är ett beslut som kan komma att påverka USA:s politik för framtiden.
Vad politiker lovar i valkampanjer tvingas man hålla. Så har det alltidvarit, men med de digitala arkiven kan varje smålöfte på varje småmöte letasupp i efterhand och jaga den valde.
Ett mobiliseringsval innebär att få alla de egna på fötterna. George W Bushfår inte göra om sin pappas misstag att strunta i de evangelistiskaväljarna. De är bara fem-sex procent av väljarkåren, men de röstarrepublikanskt eller stannar hemma. John Kerry måste få fart påvänsterväljarna som annars går till independent-kandidaten Ralph Nader.Vallöftena och inriktningen från båda håll blir därefter.
Om man däremot inriktar sig på mittenväljarna tvingas man söka de minstagemensamma nämnarna. Landet polariseras mindre och möjligheterna tillsamförstånd ökar.
Visst, för den som är intensivt politiskt intresserad är mobiliseringsval kul. Skillnaderna i åsikter blir tydliga, tonläget högt. Men mobiliseringsval splittrar länder. Det kan man tydligt se i USA, där uppdelningen mellan de röda (=republikanska) och blå (=demokratiska) staterna är tydlig. Demokraterna har öst- och västkusterna, republikanerna resten. I valet 2000 brydde sig George W Bush inte ens om att driva kampanj eller komma till New York City.
Lågt valdeltagande, och en kultur där det är OK att inte gå till vallokalen, leder till mobiliseringsval. Det blir viktigare att få de egna på fötterna än att vina tveksamma. Det är värt att tänka på efter ett EU-val med 37,85 procents valdeltagande – bland de lägsta i Europa – i Sverige. I USA är valdeltagandet drygt 50 procent. Efter två EU-parlamentsval och två folkomröstningar kanske de svenska väljarna håller på att vänja sig vid att världen inte går undre för att de inte röstar. I så fall går vi sannolikt mot ökad polarisering i svensk politik.
Det finns ett egenintresse bland de politiska partierna att försöka dela upp väljarkåren. Det skapar trygghet. Att vara ledamot av representanthuset i USA är traditionellt en av de tuffaste demokratiskt valda positionerna i världen. Medlemmarna står till omval vartannat år och valdistrikten är rätt små. Den sekund de tappar kontakten med sina väljare är de ute.
Så var det åtminstone förr. I senaste valet till representanthuset, 2002, blev 98,2 procent av alla som ställde upp till omval omvalda. En viktig förklaring är ”garrymandering”, d v s att demokrater och republikaner, ofta i samförstånd, gjort om valkretsindelningen så att respektive parti kontrollerar sitt område. Demokraterna får arbetarstadsdelar, demokraterna områden med uppåtgående medelklass etc. Med dagens demografiska statistik och datateknik låter det sig göras i skrämmande detalj.
Följden blir att den som nomineras av det republikanska partiet i en republikansk valkrets kan räkna med att bli vald. Den interna partiprocessen blir viktigare än väljarnas val. Det sänker väljarnas intresse, men leder också till betydande polarisering. De som en renläriga inom partiet har lättast att få de partiaktivas förtroende.
Det som gör detta möjligt är systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar. I USA finns normalt inte proportionella val, utan ”the-winner-takes-all”, liksom i Storbritannien.
I Storbrittanniens historia har det hänt att en parlamentsmajoritet formats av ett parti som haft minoritet i väljarkåren. Så kan det bli med majoritetsval. Samma sak hände ju i förra amerikanska presidentvalet där Al Gore fick majoriteten av rösterna, men George W Bush blev president eftersom han hade de flesta elekotorsröserna.
USA har – av historiska skäl – ett indirekt system att välja president. Väljarna röstar formellt på elektorer som i sin tur röstar fram presidenten. Systemet skapades för att garantera en viss ristokratisk kontroll över presidentvalet i republikens ungdom, men också för att väljarna i många stater rösta på sina ”Favorite Sons” och att man sedan fick ha flera valomgångar bland elektorerna innan en president kunde utses.
Staterna utser i nästan samtliga fall elektorer genom majoritetsval. Det parti som får en röst mer än det andra tar alla elektorsröster. Det innebär att 2,4 miljoner demokrater i Texas, eller tillsammans 8,5 miljoner republikaner i New York och Kalifornien inte har någon representation i elektorskollegiet. Så splittrat som USA är kan det hända igen att någon annan än den som har röstmajoriteten blir vald.
Det här är viktiga kunskaper för den svenska författningsdebatt som dykt upp på sistone. Både Göran Persson och Pär Nuder har sänt upp försöksballonger om majoritetsval i enmansvalkretsar, främst i syfte att få ”starkare regeringar” eller tydligare utslag av valen.
Det är naturligtvis inte självklart att en regering blir starkare för att man har majoritetsval. Men ännu viktigare är att en regering som inte avspeglar folkopinionen i ett val mister i legitimitet.
Väljarnas blocktänkande har gjort att samarbetsklimatet i svensk politik inte varit något vidare. Det är beklagligt, inte minst därför att Sverige som ett litet land i EU har behov av en tuff och enad linje i ganska många frågor. Men med majoritetsval (kanske i kombination lågt valdeltagande) med riskerar vi att få en amerikansk utveckling av än starkare polarisering.
Det sägs ofta att majoritetsval leder till tvåpartisystem. Det är inte riktigt sant. Det brittiska liberala partiet blir ständigt underrepresenterat, men har betydande stöd. I USA avgjordes presidentvalen 1992 och 2000 av att ett tredje parti (Ross Perot respektive Ralph Nader) drog röster. Nader kandiderar igen… Dessutom: Varför är det ett ideal att ha få valmöjligheter om något så nyanserat som ett lands framtid? Vi har 30-talet tandkrämer att välja mellan. Varför är det då ett ideal med två partier?
George W Bush blev alltså vald utan att ha en folkmajoritet bakom sig. Många trodde att han i det läget skulle försöka regera från mitten och försöka nå breda lösningar. Han gjorde tvärtom. Ett viktigt skäl är den politiska logik som valsystemet och mobiliseringstänkandet skapar. Det är viktigare att förmå de evangelistiska väljarna att rösta än att nå de tveksamma i mitten.
OLLE WÄSTBERG