Bona Vita – September 2003
Vad du än gör, titta inte upp! Då visar du att du är en lantis i New York.
New Yorkare lyfter inte blicken mot sina arkitektoniska mästerverk. De ska bara finnas där.
Själv bor jag i en av svenska staten ägd bostad på Park Avenue på Manhattan.
Varje morgon under helgerna går jag upp i morgonrock och hissar den svenska flaggan på en balkong på första våningen. Jag har aldrig en känsla av att de förbipasserande new yorkarna en sneglar uppåt för att titta på denne märklige figur. Man tittar helt enkelt inte upp.
Själv tittar jag gärna upp mot skyn., Det är är bättre att new yorkarna tror att jag är från Cincinatti (vilket är det mest föraktfulla en inbiten newyorkare kan tänka sig) än att jag missar arkitektur som tillhör världens förnämsta.
Ofta råder jag dem som kommer till New York att ta sig bort från Midtowns hotell och gå söderut. Till Alfabet City kring Avenue A, B och C. Till Lower East Side eller West Village och Meatpacking District.
Där finns låga hus, ibland slingrande gator, ett annat folkliv. Fast egentligen är det överkurs. Manhattan är skyskrapor. Mina egna favoriter är 1920-talets hus: Woolworth Building, GE Building (på LexingtonAve), Sherry Netherland Hotel, Chrysler Buidling.
New York är blandning. Allt finns. Att det är kapitalism – ibland girighet, ibland uppfinnaranda, ibland idealism – som byggt New York skapar just denna blandning.
Chicago är USA:s arkitektoniska huvudstad. Vill man se riktigt fin arkitektur från 1920-talet och framåt ska man ta en båttur på Chicagos vatten. I New York gäller det mer att hitta pärlorna bland allt som finns.
För mer än 30 år sedan rasade en lite bisarr debatt i Stockholm. Skulle vi skapa ett Söders Manhattan? Jazzmusikern och kommunalpolitikern Bernt Rosengren lanserade i Aftonbladet tanken på att Södra Stationsområdet skulle byggas med riktiga skyskrapor, kanske upp till 90 våningar höga. Åtskilliga hängde på, andra förfasade sig över att stadens proportioner skulle förstöras.
Hur det skulle sett ut om tankarna hade förverkligats får vi aldrig veta. Förmodligen skulle det inte blivit något vidare. Dessutom visade det sig så småningom att de ledande debattörerna, inklusive Rosengren, aldrig varit på Manhattan. Men viktigaste var att kapitalismen hade fattats.
Om New Yorks styrande hade bett HSB och Riksbyggen att skapa Manhattan hade det nog blivit rätt förfärligt. Centralt planerade, stora områden får inte det liv som en storstad behöver.
New York skapade en stadsplanering med ”The Grid”, rutmönstret som ligger norr om 1st Street. Sedan har staden utvecklats organiskt. Ibland har den tagit språng, ibland stangerat. 50-våninghshus trivs bra bredvid små enfamiljshus. Glittret lever sida vid sida med det förfallna.
Efter kriget öppnade New York för en helt ny arkitektur med tre pärlor:
FN:shögkvarter, Seagram Building och Lever House på Park Avenue.
Alla tre, och främst Lever House, var inspirationskällor för de svenska Hötorgsskraporna. De kapades visserligen flera våningar av kommunalpolitikerna och blev därför inte de ”fem trumpetstötar mot himlen” som de var tänkta som, men är ändå exempel på unik modernistisk arkitektur.
Efter en nästan evig restaurering har nu Lever House åter öppnats i återställd stramhet. Huset är värt att titta på och gå in i. Och varför inte besöka den nya Lever House Restaurant? Interiören tar inte upp 1950-talets design, men det är ett bra sätt att komma in i huset.
Lever House byggdes 1950-52 och ritades av arkitekten Gordon Bunshaft och anses vara ett mästerverk. Efter Lever House kom tusentals kontorsbyggnader till, som alla försökte, men oftast misslyckades med, att efterlikna förebilden.
Den som tröttnar på strikta arkitektur och rena linjer kan rekommenderas New Yorks två rörigaste affärer – i hård konkurrens:
Bridges Kitchenware, 214 E. 52nd St, är en fantastisk köksaffär.
Allt finns om man hittar det.
Abracadabra, 19 W 21st Str är New Yorks Buttricks, bara större och rörigare.
Allt i masker, skämtgrejer, trollerisaker, halloweenprylar.
OLLE WÄSTBERG