Svenska Dagbladet – 9 september 2003
I debatten om euron påstås det att en flytande krona inte kan utsättas förspekulation. Det är inte sant, hävdar Olle Wästberg, tidigarestatssekreterare i finansdepartementet, och avslöjar spelet i kulisserna närSverige övergav den fasta kronkursen hösten 1992.
Hösten 1992 genomförde Sverige en hittills opublicerad aktion för att fåstöd för den svenska kronan och i praktiken bli medlemmar i EMU:sföregångare ERM.Kronan var ju utsatt för ett hårt tryck, som den 19 november ledde till attden fasta kronkursen fick överges.
Många har i EMU-debatten sagt att Sverige utsattes för spekulation, attinternationella aktörer som George Soros beslöt sig för att knäcka kronan.Det är enligt min uppfattning bara en marginell sanning.Förklaringen var mycket enklare: Sveriges finanser var vacklande; vi lånadestora summor för att klara statsbudgeten. Därför var osäkerheten om valutansframtid stor. I det läget valde många svenska företag att vänta med att tahem pengar.
Den som fått betalt i en stabil valuta, främst dollar, lät helt enkeltpengarna stanna på det utländska bankkontot några dagar. Vilket varken ärupprörande eller konstigt, men det ledde till att utflödet av kronor intemotsvarades av ett inflöde.
Sverige hade den 17 maj 1991 på egen hand knutit kronantill den europeiska valutan ecu. Syftet var att skapa förutsägbarhet ochstabilitet. Men vi var inte med i EU-ländernas dåvarande valutasamarbete,med dess förpliktelser om ömsesidiga interventioner.
Sverige förhandlade om inträde i EU och gjorde sensommaren 1992 ett försökatt få till stånd en snabb överenskommelse med EU-länderna om att vi skullefå en utfästelse om stöd.
Sverige skulle ensidigt förbinda sig att följa ERM:s monetära föreskrifter,och ERM skulle utlova stöd till kronan. Riksbankschefen Bengt Dennis ochfinansminister Anne Wibble tog ett antal kontakter och Thomas Franzén ochjag, som var deras närmaste medarbetare, reste till en rad europeiskahuvudstäder.
Vi fick stöd av den dåvarande franske finansstatssekreteraren Jean ClaudeTrichet, som nu tillträder som chef för Europeiska centralbanken. Men iövrigt var det tummen ner. Den som var medlem fullt ut i EU skulle vara medi ERM. Var man inte det så gick det inte.
Ända in i november hade vi visst hopp om ett stöd. Dagarna efterkronfallet träffade Franzén och jag EU:s monetära kommitté, EMU-rådetsföregångare, för att höra om möjligheterna till stöd vid en ny knytning.Svaret var lika negativt.
Den slutsats vi kan dra är att den svenska kronan inte kommer att få stödfrån EMU ens i en svår krissituation. Det sägs i debatten att kronan nu ärfredad för spekulation eftersom den flyter. Det är inte sant.Den riksbank som ser att kronan ger sig iväg kraftigt åt något håll måsteintervenera; i första hand med räntan, i andra hand på marknaden, somFinland tvingades göra 1996-98.
Det sker inte på samma drastiska sätt som 1992, men effekterna på välfärdoch köpkraft blir lika stora. Sannolikt utsätts kronan för störrespekulationsrisker utanför EMU i framtiden än tidigare. När EU utvidgas blirvi en av de få stora internationella ekonomier som inte har stöd av en storvaluta.
Det gör att mindre insatser krävs för att få kronan i gungning. Det blirhelt enkelt billigare att spekulera mot kronan.
Sverige bestämde sig några månader
efter kronfallet för en ny valutaregim med flytande krona och inflationsmål.I huvudsak har den politiken varit framgångsrik. Men början var skakig.Den 5 maj 1993 gick min dåvarande statssekreterarkollega Urban Bäckström ochjag upp till Riksbankens ledning, Bengt Dennis och Thomas Franzén.
Det fanns då en betydande ilska inom regeringen och inom finansdepartementetöver att Riksbanken inte sänkte räntan, trots bättre siffror för den svenskaekonomin, en inflation på väg neråt och den ambitiösa kompletteringsbudgetregeringen just lagt.
Senare har såväl Carl Bildt som socialdemokraternas dåvarande ekonomisketalesman Göran Persson vittnat om sin kritik mot Riksbanken.Det hade också läckt ut i medierna att främst skatteminister Bo Lundgren varstarkt kritisk till Riksbanken. Bäckström och jag var konfunderade överRiksbankens agerande och undrade vad de hade för sakligt underlag.Vi ville öppna en dialog. Anne Wibble, som utåt var mycket lojal motRiksbanken, ryckte på axlarna som sa att ”det kan juinte skada” att fråga banken.
Det skulle dock skada. Bäckströms och min försiktiga uppvaktning möttes avtotalt avvisande. Dennis skjutsade några, tidigare väl kända, kurvor översammanträdesbordet och vägrade diskutera.
Han avbröt efter den 5 maj de regelbundna sittningarna mellanriksbanksledning och finansdepartementets ledning. Dennis ilska överoförsyntheten att ens internt ifrågasätta Riksbankens handlande var så storatt den ännu ekar tio år senare i hans bok 500 %.
Trots att Riksbanken ännu inte hade fått sin formella självständighet, kunderiksbanksledningen ensam bestämma räntan mot en tämligen enig regering ochopposition.
Det finns mycket som talar för en självständig riksbank, men för den som varmed i maj 1993 är det svårt att se att förflyttningen från Brunkebergstorgtill Frankfurt skulle vara en förlust i demokratiskt inflytande.
OLLE WÄSTBERG
statssekreterare (fp)
i finansdepartementet 1991-93