Mars/april 2003
Det är mitten av februari och snön vräker ner i New York. Utanför oss på Park Avenue och 64:e gatan kommer människor skidande. Barn leker herre på täppan i ett jättelik snöhög mitt på Fifth Avenue.
Våra gäster som kommer på middag känner sig tappra och äventyrliga som tagit sig fram. Jag förstår dem. Bussar och taxi står stilla. Borgmästaren har uppmanat alla att stanna hemma tills snön gått över. De fåtaliga bilarna saknar vinterdäck och slirar omkring.
Snön mjukar upp New York. Staden sveps in i ett mjukt ludd och new yorkarna blir ännu vänligare än vanligt. Hojtar glatt och stöttar varandra. När en bil kört fast rusar folk ut och skjuter på.
Men detta är också USA med dess speciella dramaturgi. TV sänder ständiga varningar. Vad ska man göra när rören fryser? Vad måste man ha hemma om man blir insnöad? Undantagstillstånd lyses ut i tre delstater.
Fördelen är att alla tycks glömma förra veckans terrorvarningar. Då gick presidenten ut med ett besked om att beredskapsnivån inför en fruktad terrorattack höjts en grad, från gul till orange. (I New York har den i och för sig varit orange sedan den 11 september 2001.) Medierna drar på och levererar ”om-kriget-kommer”-listor med saker man måste ha hemma. Någon talar om att det är bra att tejpa igen springor i fönstren med plasttejp så att inte kemiska stridsmedel slipper in. På några timmar är all plasttejp slut i järnaffärerna.
Detta är New York. Ett ständigt drag av hysteri under ytan.
För tre somrar sedan var det västra nil-viruset. Ett virus som bars av myggor och i olyckliga fall kunde leda till hjärnhinneinflammation. En person hade dött. Myndigheterna började spraya staden med myggift. Varje kväll visade TV bilder på vilka områden som skulle besprutas nästa dag. Helikoptrar flög över Central Park och släppte giftmoln. Människor torrlade vattenpölar så myggen inte skulle kunna bli fler. Folk talade inte om annat än västra nil-viruset.
Alltid är det något. Snön tillhör de trevligare hoten mot mänskligheten. Till skillnad mot terrorismen kan man räkna med att den har smält undan om några dagar.
Men själva hysterien är typisk och intressant. USA är en i en ständig ”hype”, som har att göra med TV:s roll. TV dominerar helt nyhetsförmedlingen och TV är ett varmt, nära, känslomässigt och dramatiskt medium. Det inbjuder till överdrifter och slår rakt in i hemmen.
Om man till TV som medium lägger Hollywoods dramaturgi får man en hype, en total koncentration på ett ämne i taget med oro, hysteri och ibland skräck. Efter några dagar har journalister och publik bytt ämne.
I New York har vi ungefär fyrtio svenska skrivande eller fotograferande journalister. De grips av dramatiken och rapporterar hem. Plötsligt har en kvällstidning ”Cyanidlarm i New Yorks tunnelbana” på sin förstasida. Det var en anka; tokar som ringer och hotar finns det naturligtvis en och annan av i en stad på åtta miljoner invånare. Svensk TV gör reportage om folk som tänker tejpa igen sina fönster, fast borgmästare Bloomberg i New York säger att luften numera är så bra att man kan sova med öppet fönster. Det gör han själv.
Hålet i marken där World Trade Center en gång stod finns kvar och terrorvarningarna skaver. Men det har knappast förändrat New York. Dramatiken verkar ofta värre i kikaren från Sverige. I New York ingår dramatiken i vardagen – vare sig det är terrorvarningar eller snöstormar.
Tips just nu:
Gå ner i Meatpacking District. Det ligger söder om Chelsey, är kvarteren mellan Nionde Avenyn och Washington Street. Tidigt på morgnarna är slakterierna igång och man med blodiga vita rockar skymtar på gatorna. Efter några timmar öppnar de finaste modebutikerna och så småningom utmärkta krogar.
Titta in på Stella McCartney och Jeffrey på 14:e gatan. Åtminstone kan man hoppa till över priserna. Eller titta in på den nya designbutiken Vitra på Nionde Avenyn.
Äta är roligast på Pastis i hörnan Nionde Avenyn och Little West 12th. På 69 Gansevoort Street ligger en av New Yorks klassiska ”diners”, Florent. Hörnet av Nionde Avenyn och 14:e gatan hyser Markt, ett belgiskt brasseri med musslor och pommes frites.
Vill man shoppa Uptown är Bloomingdal’s det stora internationella varuhuset. (Med ens svenskättad chef som heter Lundgren.) I närheten finns gott om bra restauranger, däribland svenska Ulrika’s på 115 East 60th Street.
På 780 Lexington Avenue (mellan 60th och 61st Street) ligger min personliga favorit i trakten: Gino. En klassisk italienare med fantastisk pasta, italienska familjer som firar högtidsdagar, uråldriga kypare och en new york-blandning i största allmänhet. Det går inte att reservera bord, men man brukar sällan få vänta mer än tjugo minuter i baren. Inte heller tar de kreditkort. Ryktet att de som kommer sent på kvällen och hämtar pengarna inte lämnar kredit är säkert bara elakt förtal. Hur det än förhåller sig är Gino en upplevelse.
OLLE WÄSTBERG