Aftonbladet – 8 maj 2003
På så många andra sätt kunde det ju inte gå.
Oavsett klokskapen i själva personvalet till VD kan en styrelseordförande som inte kan tillsätta chef för det företag hon leder inte vara kvar.
Många har naturligtvis skadats av processen inom Sveriges radio. Nu är det viktigaste att inte själva idén om en självständig public service-radio försnillas i hanteringen.
Själva idén med public service är att erbjuda ett alternativ till kommersiella medier. Saker som skulle haft svårt att få en chans i en rent reklamfinansierad miljö kan finnas i public service. Det bidrar till mångfalden i kulturliv och samhällsdebatt.
Radioteatern når fler än någon annan teaterscen. P2 är Sveriges största konsertlokal. P3 är, bland mycket annat, en introduktör av den nyaste populärmusiken, som heller inte de kommersiella radiostationerna vågar sig på. För mig som bor på andra sidan av Atlanten är Ekot (via internet) en livlina till det svenska samhället. Det är inte svårt att motivera att Sveriges radio har ett unikt utbud.
Tack vare den reklamfinansierade radion finns ett brett utbud av populärmusik. Nästan alla smaker kan tillgodoses. Alternativen har ökat. Men det är uppenbart att mycket av det som erbjuds i Sveriges radio helt skulle försvinna om det inte fanns en public-serviceradio.
Sedan kan man naturligtvis ha lite olika uppfattningar om hur public service ska organiseras, hur mycket material som ska köpas in från fristående producenter och hur mycket radio ska kosta.
Det finns för närvarande tre hot mot Sveriges radios självständighet.
Det första kommer naturligtvis från dem som säger att det inte behövs någon radio ”i allmänhetens tjänst” och vill lägga ner public service. När det blir miljonrullning och legitimitetsproblem får de vatten på sin kvar. Arga licensbetalare hör av sig och vill inte vara med längre.
Det andra hotet handlar om politiseringen. Förr bestod styrelsen för Sveriges radio av representanter för folkrörelser och stora tidningar. Det var inte så lyckat. Intresserepresentanter bevakar sina intressen och det lade hämsko på utvecklingen inom mediet. Numera utser regeringen styrelseordföranden och en särskild ägarstiftelse, utsedd av riksdagspartierna, resten av styrelseledamöterna. Syftet med den konstruktionen är att lägga public service-medierna på armlängds avstånd från politikerna.
Efter problemen med VD-frågan på SvT för några år sedan och nu på SR är det självklart att fråga sig om ägarstiftelsen lyckats särskilt bra. Kanske kan man hitta på en annan lösning, men den får inte innebära att de politiska partierna kommer närmare public service.
”Statsradio” brukar vara glåpordet från dem som inte gillar public service. Det är missvisande; jag tror att få radiojournalister bugar sig mot regeringsmakten. Men SR bör, lika lite som andra medier, bli helt personalstyrda. Det behövs en styrelse av utomstående. Risken är annars stor att radion blir en värld i sig, styrd av de interna kotterierna.
Det tredje hotet är viljan från dominanten SvT att sluka radion. Tekniken för radio och TV närmare varandra. Den digitala världen skiljer inte på ljud och bild. Både för mediebyråkrater och för dem som gillar stora organisationer ligger det nära till hands att vilja slå samman SvT och SR.
Så är det i Norge. Med resultat att radion blir styvmoderligt behandlad. Televisionen får alltid mest medieuppmärksamhet och har alltid lättast att få sina ekonomiska krav tillgodosedda. Radion är en egen medieform, mede ett eget journalistiskt språk och ett unikt utbud som skulle må dåligt av att ligga i samma organisation som TV.
Därför är det viktigt att de närmaste månadernas bevakning av Sveriges radio handlar om mer än de senaste avtalen och maktkamperna. Det kan vara radions självständighet som står på spel.
Olle Wästberg
Sveriges generalkonsul i New York
Styrelseordförande i Sveriges radio 1996-99