I New York börjar tiden den 11 september.
Nästan allt relateras till ”nine-eleven”. Det är oundvikligt.
Men efter ett halvår har någonting börjat hända. I privata samtal kommer inte terrorattacken tillbaka hela tiden. Den ständiga referens som var nödvändig i det offentliga livet har försvunnit.
Nu kan de ofta vänsterinriktade new yorkarna också börja diskutera det fortsatta kriget och om Bush är en bra president eller inte.
Visst finns Ground Zero där. Turisterna kommer ner, hämtar biljetter, står i kö och tittar ut över den plats där New Yorks två högsta byggnader stod förra året. New yorkarna tycks undvika platsen. Många var där förut, när man kände in på huden att det var en katastrofplats. Nu ser det snarare ut som att titta ut över Stockholms centrum när man rivit klara och byggde tunnelbanan, för oss som minns det.
Ground Zero är en byggarbetsplats och centrum för en begynnande politisk strid om vad som ska byggas där – en minnespark, ett jättemonument eller ett monument kombinerat med kontorshus som ska behålla finansmarknaden i Downtown New York.
Det lukar fortfarande bränd plast kring Ground Zero och de stora lastbilarna och grävskoporna spyr ut avgaser. Många lägenheter står tomma i Battery Park City och i det nya bostadsområdet väster om World Trade Center.
Det nya lyxhotellet Ritz Carlton rear ut rummen. Men efter ett halvår går affärerna bra igen i området. De som inte gått i konkurs, förstås. För många har försvunnit och konkurrensen minskar för dem som är kvar.
Terrorattacken och lågkonjunkturen har inte lämnar New York oberört. Det går att se på siffrorna om ökad arbetslöshet och flera konkurser. Men de negativa talen är små. Den som vandrar på New Yorks gator märker ingenting av vad som hänt.
Samma försäljare av kopierade märkesvaror på Canal Street. Samma köer utanför klubbarna på Bowery och i East Village. Lika fullt på Bloomingdales och H&M. Lika trångt av turister i SoHo. Lika svårt att få bord på Balthazar, Union Square Cafe och Brasserie.
Själv föredrar jag just nu småstads-new-york i Greenwich Village. Varför inte lilla Cornelia Street som går mellan Bleecker Street och 4:e gatan? På den lilla ett kvarter långa gatstumpen ligger 7-8 restauranger. Favoriten just nu är en liten och billig italienare, Po, med fantastisk mat till låga priser. Eller också kan man gå på det gamla hippiestället Cornelia Street Cafe. Eller välja kubansk mat på Little Havanna. Eller varför inte äta oston i baren på Pearl Oyster Bar?
I Central Park, New Yorks lunga, springer joggarna, över papporna basboll med sönerna och familjerna sitter på filtarna. Det har varit ett milt halvår och redan helgen efter terrorattacken var parken full. New yorkarna vill träffas.
New York har sin ständiga mångfald. Aldrig ser man så många olika sorts människor på samma ställe. New yorkarna gillar att tala om sig själva som tuffa och otrevliga. När staden i höstas av en resetidning utsågs till USA:s vänligaste stad reagerade borgmästare Giuliani med att fråga ”vad de där journalisterna rökt”. Det förolämpade New Yorks självbild att vara en vänlig stad. I själva verket har journalisterna rätt. New York är en stad med exemplarisk kökultur, där få tränger sig och där vänligheten är påtaglig.
Kanske måste man vara vänlig för att en stad med 8 miljoner människor med 184 olika etniska bakgrunder ska kunna klara sig ihop.
Mångfalden gäller i allt. Utom kläder. Black rules. En new yorkare klär sig i svart. Punkt. Modehusen försöker lansera pastell, kunderna nickar instämmande och köper något svart.
Men de köper. Och de går ut på gatorna, till Broodway-showerna, affärerna och restaurangerna.
New York is back in business!
OLLE WÄSTBERG