Artikel i Moderna tider – Januari 2001
Vi lever i kapitalismens andra gyllene tidsålder. Den första tycks bortglömd. Den epoken slutade med första världskriget och var den första sammanhängande perioden med frihandel, fri rörlighet och en nästan obegränsad framtidstro.
Den store nationalekonomen John Manyard Keynes skriver i sin banbrytande bok om Versaillefreden (The Economic Consequences of the Peace, 1919):
”Vilken fantastisk period för mänsklighetens ekonomiska framsteg var det inte som tog slut i augusti 1914! Visst, större delen av befolkningen arbetade hårt och levde på låg standard, men tycks ha varit rimligt tillfredställd med sin situation. Det fanns en möjlighet ut för varje människa med kraft och begåvning över snittet. In i en medel- eller överklass för vilken livet erbjöd, till låg kostnad och utan större besvär, bekvämligheter som varit omöjliga för de mäktigaste härskare i andra tider. En invånare i London kunde lyfta telefonen vid morgonteet, och beställa varor från hela världen och förvänta sig snabb leverans till hemmet. Han kunde samtidigt och på samma sätt riskera sin förmögenhet i olika investeringar var som helst på jorden.— Han kunde på ett säkert sätt och utan visa eller pass, resa till nästan vilket land som helst. — Men viktigast var att han betraktade dessa tingens tillstånd som normala, säkra och varaktiga.”
Beskrivningen skulle kunna göras idag, även om vi skulle talat om e-handel och globala börser. Framstegstanken tycks, efter kommunismens fall, rota sig allt djupare.
1800-talets sista år och tiden fram till första världskriget bör på flera sätt ha varit Europas lyckligaste. Trots massfattigdomen fick allt fler del i ett stigande välstånd. De skandinaviska länderna var i slutet av 1800-talet en motsvarighet till 1980-talets asiatiska tigrar. De genomgick en tidigare otänkbar ekonomisk utveckling. Levnadsstandarden ökade för de flesta medborgare. Konflikterna var små och gränserna öppna – för dem som kunde resa. Från fattiga förhållanden steg uppfinnare, affärsmän och konstnärer till berömdhet och rikedom. Frank Hellers, numera bortglömda, pikareskromaner utspelar sig med ett öppet Europa som självklar bakgrund.
Stefan Zweig, österrikisk författare och litteraturhistoriker som tvingades fly undan Hitler, har i sin självbiografi ”Världen av igår” beskrivit sin ungdoms Wien under tiden före första världskriget som ”trygghetens gyllene tidsålder”. Zweigs bok skrevs mitt under andra världskriget och tillhörde tidens mest lästa. Den som läser den idag grips av en märklig känsla av igenkännande i skildringen av sekelskiftets Wien. ”Ingen tänkte på krig, revolution och omstörtningar. Allt radikalt, allt våldsamt tycktes på förhand uteslutet i en förnuftets tidsålder.” Tryggheten hade blivit det gemensamma livsidealet, miljoner människors mest eftersträvansvärda rikedom. Försäkringsbolagen var de mest framgångsrika företagen. Människor betalade till och med till begravningskassor skriver Zweig med en ironisk grimas: De miljoner som just då dödades i koncentrationslägren hade ingen glädje av begravningskassan.
Nu — i den andra gyllene tidsåldern för kapitalismen tycks vi tro på att allt ska rulla på i evighet. Efter nio år av amerikansk högkonjunktur skriver Wall Street Journal om att konjunkturcyklerna kanske upphört. En ledande amerikansk samhällsdebattör gör succé med en bok om historiens död.
Den första kapitalistiska tiden var kanske mer globaliserad än dagens. Tidskriften Economist har visat att Storbritannien och Frankrike inte hade mer frihandel 1999 än 1913. Förmodligen har de senaste årens globalisering bara återställt 1913 års läge. Den amerikanske ekonomen Paul Krugman menar t o m att världsekonomin idag än mindre integrerad än före första världskriget och att staterna då hade mindre kontroll över ekonomin än de har idag.
Den andra kapitalistiska lyckoperioden, som vi nu lever i, har skapat ett större välstånd än någonsin förut på jorden. Trots att befolkningen ökar lever färre i fattigdom. Grunden lades under kvartsseklet från slutet av andra världskriget till början av 1970-talet. Ekonomierna växte, kolonierna frigjordes, antalet fattiga minskade och den ekonomiska tillväxten var hög och jämn.
Utmärkande för den tiden var inte en laisse-faire-kapitalism, utan att ett antal globala institutioner fungerade. Först och främst USA:s ekonomiska ledarskap, men också Bretton Woods-systemet med dess stabila valutor. I de flesta industriländer fanns en mer eller mindre utsagd kompromiss mellan arbete och kapital i syfte att garantera bättre levnadsstandard och i det närmaste full sysselsättning.
Sedan kom Vietnamkriget som släppte loss den amerikanska inflationen. Nixon övergav den fasta växelkursen 1971, vi fick oljekriserna och en sviktande produktivitet i de stora industriländerna. Idag är den politiska basen för internationell solidaritet och för gemensamma regler svag. Det tycks dessutom som om de som tar sådana ord i sin mun motarbetar just de institutioner — t ex frihandelsorganisationen WTO och Internationella Valutafonden — som skulle kunna vara ett sätt för valda politiker och nationer att balansera storföretags dominans.
I en intressant bok — ”The Challenge of Global Capitalism” – har Robert Gilpin (Eisenhower Professor of Public and International Affairs på Princeton University) försökt visa på de inbyggda riskerna i dagens ekonomiska utveckling. Nu tycks en stor del av världsekonomin vara tillbaka på banan med låg inflation och stigande sysselsättning. Men utan de stabila internationella institutionerna.
Gilpin pekar på förlorarna: De flesta medborgare i de rika länderna må vara vinnare, men det finns också förlorare. Även om globalisering, frihandel och teknisk utveckling är bra för de flesta så är inte utvecklingen positiv för alla och inte på kort sikt för alla. Åtskilliga har sett sin egen standard minska och risken för arbetslöshet öka. När de med okvalificerade jobb tvingas konkurrera på en världsmarknad kommer utvecklingen att gå mot större löneklyftor. Inkomstklyftorna har vuxit inom alla västländer. Traditionella värderingar och verklighetsbilder, liksom institutioner, bryts ner och det skapar en naturlig oro.
Det är i ett sådant klimat det växer fram en rörelse som tycks samla både nationalister och miljöaktivister, både fackföreningsledare och veganer, både bönder och anarkister, både den kristna högern och den militanta vänstern. Den stora demonstrationen vid frihandelsorganisationen WTO:s årsmöte i Seattle samlade 35.000 människor och sägs vara den största manifestation av detta slag sedan Vietnamkriget. Själva protesten mot globaliseringen globaliserades genom internet.
Gränser, också sociala gränser, skapar ofta skräck hos dem som är i närheten av dem. Det är inte den riktiga överklassen som är räddast utan de som hotas av deklassering. Det var bl a medelklassens misslyckande i Weimarrepubliken som beredde vägen för nazismen.
Professorn och DN-chefredaktören Herbert Tingsten analyserade mer än någon annan svensk diktaturernas frammarsch under efterkrigstiden. Det finns anledning att citera en av hans slutsatser från 1957: ”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten.”
Så ostridig har dock den slutsatsen inte blivit. Globaliseringens vinnare ser framgången som deras välförtjänta belöning och bryr sig sällan om förlorarna. Förlorarna känner i många fall inte att de ekonomiska krafterna är möjliga att betvinga, att besluten fattas långt borta och att den internationella ekonomin sköljer över dem i flodvåg efter flodvåg. Otryggheten kan föda vrede och misstänksamhet.
Det paradoxala är att frihandelsmotståndarna idag — som den amerikanske högerpolitikern Pat Buchanan — möter sympati i sak från t ex den franska Attac-rörelsen, men motstånd från u-länder, som ofta skulle vinna på frihandel. De restriktioner för handeln som tillämpas av de rika länderna — främst på textilier och jordbruksprodukter – är ju till för att skydda egna verksamheter mot import från fattiga länder. Världen skulle behöva mer och inte mindre frihandel. Globaliseringens kortsiktiga förlorare skulle behöva starkare och inte svagare internationella organisationer.
Gilpin visar på risken för att missnöjet snabbt kan leda till en revolt som politiker försöker tillfredställa med mindre frihandel, restriktioner på kapitalflöden, ekonomiska block med intern frihandel men höga murar mot omvärlden. Det är ingalunda självklart att en ny amerikansk administration är lika tydligt frihandelsvänlig som den avgående. Motståndet mot globaliseringen är starkare i Europa än i USA. Och politiker är inte okänsliga för opinioner.
Vänsteropinionen kring 1968 må haft en minoritet av befolkningen bakom sig, men fick ändå en bestående inverkan, fördröjde förmodligen demokratiseringen i u-länderna, minskade trycket att åstadkomma rättvisa regler för handeln och dömde därmed ytterligare en generation i u-länderna till fattigdom. Nu finns risken att en ny opinion med andra förtecken ger samma resultat.
En sådan politik skulle snabbt kunna bryta den ekonomiska framgången. 1930-talsdepressionen startade i ett tullkrig som drog ner världshandelns volym och ledde till massarbetslöshet.
OLLE WÄSTBERG