Krönika i Veckans Affärer – December 2000
För två månader sedan drev någon upp kursen på det danska läkemedelsföretaget Neurosearch. Ett pressmeddelande — på SE-Bankens brevpapper — lät meddela att ett annat danskt företag hade lagt ett förmånligt uppköpsbud. Kursen steg omedelbart med drygt 12 procent.
Pressmeddelandet var visserligen avsänt från en Seven Eleven-butik — det framgick t o m av avsändarraden — och alla som tänker efter vet både att SEB:s brevpapper går att scanna in och att banken har egen fax. Men vem hinner tänka när det är brådis att göra ett klipp?
För några år sedan gjordes ett långt smartare försök att få upp Ericsson-kursen. Någon sände ut ett fax med pressmeddelande om ett uppköpserbjudande från Motorola. Även här rätt brevpapper, men också rätt avsändartelefonnummer och rätt personer med rätt anknytning att fråga (fast avsändaren måste ha vetat att personerna satt i flygplan just då). Svårt var det inte, varje tonåring kan ställa in avsändarnumret på en fax.
Det hela hade säkert kommit i medierna om inte Ericsson haft Sveriges kanske bäste informationschef som journalisterna tyckte det var självklart att väcka och fråga. Nils Ingvar Lundin var som vanligt tillgänglig och hade sådant förtroende hos journalisterna att de trodde på hans dementier.
För tre år sedan inträffade en mycket bisarr episod i den internationella nyhetsförmedlingen. Den ansedda nyhetsbyrån Reuters sände ut ett meddelande om att Röda khmer-ledaren Pol Pot anlänt till Arlanda för att söka asyl. Den som gick in på den websida som var källa www.tass.net kunde dessutom få sig till livs ett knackig film där en liten man går ur ett SAS-plan. Alltihopa var fejk, en PR-kupp från en svensk webdesignbyrå som effektivt visade hur lätt det är att luras på nätet. Ingen skada skedd utom för de tjänstemän på utrikesdepartementet som fick ägna dagar åt att dementera att Sverige tänkte ta emot massmördaren.
Den smutsigaste delen i den nyss genomlidna amerikanska valkampanjen var primärvalet i South Carolina där George W Bush slog ut den republikanske utmanaren John McCain. På ytan var det en hård kampanj med en hel del attack-annonsering. Men under ytan utsattes McCain för en obehaglig smutskampanj. McCains medierådgivare Mike Murphy var själv känd för sina hårda nypor i propagandakriget. (Hans nummerplåt hette GONEG, gå negativt). Men inte ens han hade kunnat föreställa sig den rykteskampanj som kom igång, främst på nätet.
Att John McCain och hans fru adopterat ett barn från moder Theresas barnhem vändes till att McCain — som varit krigsfånge i Vietnam – fått barn med en vietnamesisk prostituerad, för att ta ett av de mildare påhoppen. Det mesta blev säkert inte trott, men floden av anonyma telefonsamtal, anonyma mail etc skakade och skadade McCains kampanj.
Båda partierna spridde friskt rykten. Oftast var de svåra att spåra. I varje fall fanns källan på betryggande avstånd från kandidater och kampanjledning.
Idag finns vara tänkbart påstående om ett företag eller en person någonstans där ute. De märks inte och ingen bryr sig. Men i ett krisläge dyker de ner från cyberrymden. Och då har företagsledningen alldeles för mycket att göra för att hinna dementera.
Ett första råd är att skaffa en nyutgiven skrift från Styrelsen för Psykologiskt försvar: ”Källkritik för internet”. Den kan i bästa fall förhindra att man blir direkt lurad av planterade rykten.
Ett annat är att ha någon som regelbundet scannar av olika chat-siter och håller reda på cyberryktena. Det kan vara en bättre investering än att köpa aktier i Neurosearch.
Olle Wästberg