Debattartikel i Svenska Dagbladet – 16 augusti 2000
På parkeringsplatsen utanför Konsum i Vaxholm står de vanliga gröna återvinningslådorna. Den lilla boxen för begagnade batterier är överfull. Ett tiotal batterier ligger i en av sommarens regnpölar och rostar. Innehållet läcker ner i avloppet.
Jag tar bilen med mina påsar av gamla tidningar till närmaste återvinningsplats. Lådan är överfull. På marken står påsar med tidningar, ett gammalt kylskåp, plastsäckar med sopor. Pappersskräp virvlar kring i vinden.
Lojalt sätter jag mig i bilen och gör av med ytterligare någon liter bensin för att åka till nästa gröna bumling, där det lyckligtvis finns plats.
Detta är en ganska typisk bild av återvinningen av hushållssopor. De flesta gillar säkert idén om att återanvända sopor. Det känns miljövänligt och riktigt.
Återvinningen är ett av det stora svenska projekten, ett samhällsexperiment. Den är uniform, offentlig, reglerad i lag och förordningar, lika för alla.
Det är hushållen som betalar källsorteringen, rapporterade riksdagens revisorer förra året. Och då har de bara räknat med den särskilda förpackningsavgiften som läggs på företagen och lastas över på hushållen i form av pris på varan. Till detta kommer att hushållen får skaffa speciella behållare, måste åka bil eller på annat sätt transportera soporna till återvinningsstationer. Samt att hushållen lägger ner tiotusentals timmar på själva sorteringen.
Låt oss göra följande tankeexperiment: 4 miljoner människor lägger ner 30 minuter i veckan extra på att sopsortera. Det är lågt räknat och gör 104 miljoner timmar. Det motsvarar ca 50.000 årsarbeten. Skulle man räkna om det i pengar, normal lönekostnad, motsvarar det 18 miljarder kr.
Förra året sattes också för första gången ett annats sorts pris satt på sorteringen. En synskadad man i Österåker norr om Stockholm kunde inte ta sig till återvinningsstationen. (Sopsorteringsstationerna är över huvudtaget inte tillgängliga för människor med handikapp.) För att sortera soporna åt honom tar sophämtningsföretaget 2400 kr om året. Om detta är ett korrekt pris motsvarar hushållens sopsortering ca 10 miljarder kr.
Om de sammanlagda miljöeffekterna vet vi rätt lite. Å ena sidan har vi fördelarna med att allt mer samlas ihop, sorteras och återanvänds. Å den andra att många tvingas ta bilen till sopstationen; om de korrekt sköljer ur filmjölkspaketen går det åt varmvatten. Dessutom säljer kommunerna i åtminstone i ett antal fall avfallet till andra delar av landet dit det fraktas med lastbil. Inte alldeles miljövänligt.
Till detta kommer att själva sopstationerna ofta är illa skötta och drar till sig råttor. För två år sedan konstaterade Kommunförbundet i en undersökning att var femte återvinningsstation var illa skött. Har det blivit bättre idag? Sopstationerna är fula och skrymmande. I skärgården kan vi se hur vackra skärgårdsbryggor nu belamras med gröna containers. Vi går nu in i det svenska ”arkitekturåret”. De utländska delegationer som ska visas runt kommer nog att föras på omvägar för att undvika trottoarernas gröna plastlängor.
Människor som bor i hus som fått en sopstation nedför fönstret, själv är jag lyckligtvis förskonad, lär heller inte alltid uppskatta miljövinsten när de väcks av glasklirr.
Nu har upproret börjat gro hos medborgarna. Det fungerar som när någon slängt ett papper på ett nyskurat golv. Den första reflexen blir att förfasa sig och plocka upp. Men när det blivit riktigt nedsmutsat bryr sig ingen och många slänger själva.
Samma sak med återvinningsstationerna. När det är fullt, luktar illa och är skräpigt känner medborgarna ingen lojalitet med systemet, utan betraktar stationerna som en sophög, ställer dit det de vill bli av med. När dessutom den vanliga sophämtningen, särskilt i fritidshus, blir allt sämre tycker sig medborgarna inte ha mycket till skyldigheter mot sopbolagen.
Då reagerar systemet. Företaget Förpackningsinsamling har tröttnat på medborgarna och sätter in ”sopdetektiver” för att spåra sopförövarna. Man ska leta bland de otillåtna soporna och söka efter namn och adresslappar.
– Vad vi gör är att titta individuellt på varje station och gå igenom soporna varje gång vi städar. Vi tittar efter vad det är för typ av sopor och försöker identifiera vilka det är som använder stationen och var de kan komma ifrån.
Det säger Bengt Fessé som är projektledare åt Förpackningsinsamlingen till Dagens Nyheter (8 juli).
Så har det stora systemet fött sin egen repression, ett litet sop-stazi.
Någon ordentlig utvärdering gjordes inte före beslutet att engagera vartenda svenskt hushåll i att sortera sopor. Någon undersökning om det svenska sophanteringssystemet är samhällsekonomiskt lönsamt har åtminstone inte jag sett. Inte heller om miljardkostnaden kanske skulle kunna ge bättre miljöeffekt om den användes på annat sätt. Det är att dags att skaffa ett sådant underlag nu och utvärdera hela systemet. Poängen är inte att sopsorteringen är dyr eller dålig — utan att vi inte vet mycket om det.