Krönika i Arbetet – Augusti 2000
Nu väntar åtal för fem göteborgare som slängt sopor på fel plats. Miljöförvaltningen i Göteborg vill komma åt personer som dumpar osorterade hushållsopor på någon av Göteborgs återvinningsplatser. ”Det är viktigt att folk anammar systemet”, säger miljöinspektören Petter Kjellgren och tillägger att ”vi vill statuera exempel och få hyfs på Göteborgarnas sopvanor.
Jan-Erik Dahlström, som är chef för Kils avfallshantering, har också folk som rotar i fellagda sopor för att genom kuvert och annat hitta namnen på syndarna. ”Vi kontrollerar vad människor har kastat för något”, säger han.
Företaget Förpackningsinsamling i Stockholm har också tröttnat på. Så här säger projektledare Bengt Fessé på Förpackningsinsamlingen: ”Vad vi gör är att titta individuellt på varje station och gå igenom soporna varje gång vi städar. Vi tittar efter vad det är för typ av sopor och försöker identifiera vilka det är som använder stationen och var de kan komma ifrån.”
I Sollentuna vill man inte rota så mycket. Där inför man genomskinliga skräppåsar och skriver juridiskt bindande kontrakt med kunderna. Kunderna har inte mycket val.
Vi har uppenbarligen fått en ny typ av brottslighet som engagerat kommuner och sopbolag över hela landet. En kader av tjänstemän rotar i tunnorna på jakt efter identiteten på sopbrottslingarna.
Visst, brottslingar ska straffas och domstolsväsendet har nu fått en ny kategori att ta hand om.
Men varför blir hyggliga familjer i storstäderna sopkriminella.
Kan det bero på att den vanliga sophämtningen blir sämre och sämre, soporna hämtas allt mer sällan och till allt högre pris? Kan det bero på att städningen och ordningen på sopstationerna är så usel att medborgarna tycker att de lika gärna kan ställa sitt skräp bland alla de andra soporna som skräpar kring de stora gröna lådorna?
Den här sommaren har jag flera gånger tagit min bil med sopor prydligt sorterade för att mötas av överfulla avfallscontainers. Och fortsatt med bilen till nästa sopsorteringsplats. Något som rimligen — genom allt bilåkande — också gör mig till en miljöbov.
Batterier har legat i sommarens många regnpölar och rostat. De sopbolag som nu sätter in sina sopspioner håller helt konkret inte rent framför egen dörr.
Visst låter det miljövänlig och trevligt att vi ska sortera sopor så att de kan återvinnas. Men miljö är många saker. De stora gröna anläggningar som står både utmed vägar och inne på stadsgator är också en form av miljöförstöring. Åtskilliga människor har fått sin bostadsmiljö förstörd av nedanför fönstret ha fått glasbehållare där folk kommer och slänger in glas dygnet runt.
Vi går nu in i det svenska ”arkitekturåret”. De utländska delegationer som ska visas runt kommer nog att föras på omvägar för att undvika trottoarernas gröna plastlängor.
Det här skulle vara en lättare debatt att föra får sopbolagen och kommunerna om det kunde visas att det svenska sopsorteringssystemet är samhällsekonomiskt lönsamt eller särskilt bra för miljön. Men det är svårt att visa.
En synskadad man i Österåker norr om Stockholm kunde inte ta sig till återvinningsstationen. (Sopsorteringsstationerna är över huvudtaget inte tillgängliga för människor med handikapp.) För att sortera soporna åt honom tar sophämtningsföretaget 2400 kr om året. Om detta är ett korrekt pris motsvarar hushållens sopsortering en kostnad på ca 10 miljarder kr.
Förmodligen är kostnaden större: Låt oss göra ett tankeexperiment. 4 miljoner människor lägger ner 30 minuter i veckan extra på att sopsortera. Det är lågt räknat och gör 104 miljoner timmar. Det motsvarar ca 50.000 årsarbeten. Skulle man räkna om det i pengar, med normal lönekostnad, motsvarar det 18 miljarder kr.
Det är alltså ett arbete av ett oerhört värde som läggs ner på att sortera sopor. Är det värt det i form av förbättrad miljö?
Om de sammanlagda miljöeffekterna vet vi rätt lite. Å ena sidan har vi fördelarna med att allt mer samlas ihop, sorteras och återanvänds. Å den andra att många tvingas ta bilen till sopstationen; om de korrekt sköljer ur filmjölkspaketen går det åt varmvatten. Dessutom säljer kommunerna i åtminstone i ett antal fall avfallet till andra delar av landet dit det fraktas med lastbil. Inte alldeles miljövänligt.
Det veterligen enda försöket till en mer vetenskaplig samhällsekonomisk utvärdering av den svenska sopsorteringssystemet gjordes för ett drygt år sedan av professor Marian Radetzki åt ESO (Expertgruppen för studier i offentliga ekonomi): ”Återvinning utan vinning” (Ds 1999:66).
Radetzki kommer fram till att ”förhållandet mellan nytta/kostnad blir 0,05, d v s varje spenderad krona ger 5 öres nytta.”
När Radetzki utvärderar miljöpåverkan visar det sig att förbränning av papper och deponering av glas och metall är överlägset återvinning i miljöhänseende.
Det finns uppenbart miljöfarligt avfall som måste tas om hand. Det mesta kommer från industrin. Men t ex gamla kylskåp och använda batterier bör inte lagras i naturen. Nästan allting annat kan lagras avskilt och så småningom försvinna. Såväl glas som de flesta metaller avger inte kemikalier ut i naturen. Sverige är ett stort land och det finns ingen brist på platser för deponering av sopor.
Varje stort system föder sin egen repression. Det vi nu ser är att allt fler människor börjar misstänka att återvinningen inte är så bra för miljön. Ännu fler har tappat förtroendet för ett system som är så illa skött att det upplevs som ökad nedskräpning. Då måste kommuner och sopbolag slå tillbaka med lagens hjälp. Det är vad vi ser idag i jakten på sopbrottslingarna.
Det tycks som Sverige har en förtjusning i de riktigt stora programmen, lika för alla och styrt från centralt håll. Miljonprogrammet, där nedslitna förortsområden väntar på renovering, är det främsta exemplet.
Men glöm inte energisparprogrammet där generösa bidrag delades ut till husägare som satt plåt på husväggarna, bytte fönster och tätade mot drag. Resultatet är tveksamt vad gäller energisparande, men har lett till allergier och sämre luft i lägenheterna.
Och varför är Sverige ensamt om att genomföra stambyten i fastighet efter fastighet, oavsett om det läcker eller inte? I USA, där jag just nu bör, har ingen hört talas om stambyten — man lagar i stället den del av stammen som håller på att gå sönder.
Det kanske största av de stora projekten är tvånget för alla svenskar att sortera sina sopor.
Kanske vore det en god idé att, innan vi startar nästa projekt — sannolikt till nya miljardkostnader – analysera effekterna på förhand, starta inom ett begränsat område, utvärdera och vara beredd att avblåsa.
OLLE WÄSTBERG