Krönika i Arbetet / Nyheterna – 20 augusti 2000
Just nu illustreras den bäst av Sveriges radios program ”Ring P1”. Lyssnare ringer till en ”debattledare” som nogsamt undviker att säga emot.
– Jadu, men det finns väl många som har rakt motsatt uppfattning.
Det är så långt programledaren går för att säga emot de mest bisarra uppfattningar.
Detta program kallas ibland ett svar på amerikansk ”talk-radio”, d v s den form som valts av många av de mest framgångsrika radiostationerna.
Det är så långt från svenska mes-program man kan komma. I de amerikanska programmen utgår programledaren från en ståndpunkt, han eller hon har en klar ideologi – oftast långt till höger. De som ringer får finna sig i att bli utskällda, hånade och utslängda från etern.
Oförskämt, men det uppstår en spänning och en tydlighet. Det enda vi haft i den vägen är TV3-programmet ”Diskutabelt” som Robert Aschberg slog igenom med. Robban käftade emot, skällde ut flyktingfiender och knarkliberaler.
I New York har borgmästaren Rudolph Guiliani varje fredag ett eget radioprogram dit medborgarna kan ringa in. De som har åsikter som Guiliani inte gillar får reda på det:
– Din knäppskalle, lägg på luren!
– Vi har en utmärkt psykiatrisk vård här i staden. Om du hänger kvar i växeln ska du få ett erbjudande.
Så svarar alltså New Yorks ledande politiker. Inte så trevligt, men möjligt. En svensk politiker skulle vara slut efter en sådan replik.
Den svenska traditionen är resonerande. När Göran Persson håller sitt sommartal i Björkvik formar han ett resonemang och en diskussionsinbjudan till väljarna, mer än håller ett agitationstal. Det är naturligtvis djupt sympatiskt, och ställer krav på åhörarna.
Men i den svenska traditionen finns också en rädsla för offentliga konflikter och för att markera ett politiskt ställningstagande. Sverige är nog unikt i att väljare håller så hårt på rösthemligheten att ibland inte ens egna barn vet hur föräldrarna röstar.
Det är som det vore farligt att ta ställning.
En gång följde jag en engelsk, liberal, parlamentskandidat i den lilla orten Southport söder om London. Kandidaten gick från hus till hus med en lista på vilka som bodde där. Ett exempel på samtal:
– Är det här Mrs Smith?
– Javisst.
– Jag är liberal parlamentskandidat och undrar om ni skulle vara intresserad av lite mer information.
– Verkligen inte, jag röstar alltid på Labour.
– OK, säger politikern och skriver ett stort L efter Mrs Smiths namn på listan. Men hur är det med Mr Smith.
– Ånej. Han är stockkonservativ. Han röstar alltid på Tories.
– Jaha, tack så mycket då.
– Men förresten, hejdar honom Mrs Smith, min dotter hon vet inte riktigt vad hon tycker, så hon kanske är liberal. Kom tillbaka om två timmar så är hon hemma.
Liknande, alldeles öppna, samtal fördes vid tröskel efter tröskel. Det politiska ställningstagandet var självklart och ofarligt. Ingen talade om rösthemlighet. Varför skulle det vara en hemlighet vilket politiskt parti jag sympatiserar med?
I USA, där partierna är svaga och det politiska intresset lågt, registrerar sig ändå miljontals människor i offentliga register som republikaner eller demokrater för att kunna delta i primärvalen.
I Sverige har statsvetarna den här sommaren diskuterat de politiska partiernas sjunkande attraktionskraft. Professor Olof Petersson har räknat ut att medlemsflykten gör att de politiska partierna går mot sin organisatoriska död.
En del av motståndet mot bestämda åsikter och konflikter är kanske nedlagt i den svenska folksjälen. När jag var chefredaktör för Expressen var jag med och införde att dagens ledare alltid skulle avslutas med ”Expressen anser att…”. Ledarskribenternas drift var annars stark att avsluta ledarna med att saken kunde ses från två håll och det här blev ett sätt att tvinga fram bestämda åsikter.
Det finns också en annan och dystrare tradition som gjort det politiska ställningstagandet så hemligt i Sverige.
Arbetsgivare har i åratal förbjudit politiska partier (och då som regel partier till vänster) att hålla möten på fabriksområdet. Tidigare såg åtskilliga företagsledare snett på anställda som ”agiterade” för socialdemokraterna eller vänsterpartiet och jag kan tänka mig att det fortfarande inte är bra för karriären om en ung ingenjör är aktiv i något av dessa partier.
Den andra sidan av samma sak var de gamla brukssamhällena med bastant socialdemokratisk majoritet i kommunstyrelsen. Jag har träffat flera småföretagare som sagt att de ligger lågt med sina politiska sympatier för annars blir det inga jobb från kommunen.
I det här finns ett av skälen till oviljan att engagera sig i de politiska partierna. Att ta ställning för ett parti är inte en odramatisk medborgerlig självklarhet, utan något som kan verka som man vill sticka upp eller ställa till bråk. Det kan t o m vara lite farligt.
Ännu värre bli det ju för dem som för fram sina åsikter eller ”bråkar” offentligt.
I USA finns en företeelse som kallas ”Whistle Blowing” – d v s att blåsa i ångvisslan för att lätta trycket. Det är anställda som går ut offentligt och berättar om missförhållanden eller som läcker hemliga papper. Nyligen har den lag som skyddar sådana personer från repressalier stärkts.
I Sverige går utvecklingen tyvärr åt andra hållet. Förra fredagen hade Aktuellt i TV ett inslag om missnöjda kunder som lagt upp sidor på nätet där de kritiserar vad de uppfattar som dålig service eller försummelser från företag.
Datainspektionens generaldirektör framträdde och sa att PUL (Personsuppgiftslagen) – den lagstiftning som reglerar vad man får göra på nätet – ofta lägger hinder i vägen, ”men om det sker på ett hyfsat sätt och man inte går till angrepp mot enskilda personer” kan det passera.
Och vad som är hyfsat ska alltså en statlig generaldirektör bestämma. August Strindberg eller Vilhelm Moberg skulle aldrig haft en chans på nätet…
I Sverige har vi gått åt fel håll. I stället för att stärka den enskildes möjligheter att höja sin röst har vi infört PUL. Risken är betydande att EU-praxis och europeisk tradition leder till större slutenhet och försiktighet.
Politiken tycks betyda allt mindre för människor. Det borde leda till att själva ställningstagandet för ett parti eller en ideologi blir mindre krampaktigt, mindre farligt och mer öppet.
Att förändra en tradition i ett land tar lång tid, men något borde göras för att tala om att också negativa och ganska aggressiva åsikter är OK – så länge det håller sig till just åsikter. En åtgärd vore att avskaffa PUL. Ju förr dess bättre.