Krönika i Arbetet / Nyheterna – 11 juni 2000
Politikerna bestämmer för mycket!
Det är ett av de populäraste slagorden just nu. Nyligen beslöt t o m riksdagen att riksdagsledamöterna inte ska ha inflytande över hur regeringen granskas.
Egentligen är själva uttrycket ”politikerna” en del av politikerföraktets utveckling. Man talar inte längre om ”förtroendevalda” eller ”folkvalda”, utan om det kollektiva ”politikerna”. Med vilket nog dagligen menas en vag klump av kommunbyråkrater och nämndledamöter.
Den offentliga sektorn växte och växte Mellan 1965 och 1975 fördubblades antalet offentliganställda. Varje år under 1970-talet tillkom 50.000 jobb inom den offentliga sektorn.. Det gjorde att vi alla i allt högre grad konfronterades med offentliganställda. Sedan har den offentliga sektorn krympt — och de dagisföreståndare och lärare vi träffar suckar och säger ”att det har politikerna bestämt”.
Men om inte politikerna ska bestämma — vem ska då göra det? Kungen? Landshövdingen? Byråkratin?
I själva verket handlar diskussionen om politikermakten om två olika saker. Dels om den offentliga sektorns storlek, dels om avvägningen mellan beslut som tas av valda politiker eller av anställda tjänstemän.
Mycket talar för att den offentliga sektorn växt sig för stor. Kollapsen i början av 90-talet berodde delvis på att Sverige hade överkonsumerat. Vi hade gjort av med så mycket mer på gemensamma utgifter än vi kunde ta in i skatt. Storleken på den offentliga sektorn har gjort statens budget konjunkturkänslig. Varje konjunkturnedgång hotar att slänga in landet i massarbetslöshet. Det går inte heller att bortse från att lägre skatt också innebär större frihet.
Men oavsett vad man tycker om storleken av skattetryck och offentlig sektor har den mångdubblats under förra århundradet. Ingen skulle idag drömma om att skära ner den offentliga sektorn och skattetrycket till en nivå som t ex då Olof Palme tillträdde.
När den offentliga sektorn bara var en femtedel av vad den är idag var det vanligt att riksdagsledamöter och offentliga opinionsbildare- t ex Vilhelm Moberg – framträdde som folktribuner mot överhetsstyre och byråkrati. Idag med den mångdubblade tjänstemannakadern är det tämligen tyst.
En av de folkvaldas viktigaste uppgifter är att granska byråkratin, att stå på folkets sida mot tjänstemännen. För detta har de folkvalda haft mycket få verktyg. I kommuner och landsting egentligen inga. I stället har politikerna smält samman med byråkraterna. Hur många väljare kan egentligen skilja ett kommunalråd från en kommundirektör? Det minskade förtroende för politikerna har, tror jag, sin viktigaste bakgrund i att medborgarna uppfattar politiker som producenter av service och inte som sina företrädare. Och de förtroendevalda har låtit detta ske.
En av de få kvarvarande institutionerna där de folkvalda kunnat granska byråkratin är riksdagens revisorer. Nu föreslår en majoritet i riksdagen — alla partier utom socialdemokraterna — att riksdagens revisorer ska slås samman med Riksrevisionsverket. De borgerliga partierna vill dessutom att man ska skapa en Riksrevisor som leder verket, fristående från parlamentet och med grundlagsskyddad makt.
De borgerligas ställningstagande innebär att man accepterar tanken att de folkvalda inte representerar folket gentemot ämbetsmännen, utan att det skett en sådan sammansmältning av intressen att man måste skapa en ny statsmakt för att granska det offentliga Sverige. Därmed deltar man i odlandet av politikerföraktet.
Att granska och ställa till svars är en central uppgift i demokratin. Därför har det varit en brist att riksdagens revisorer varit så svaga, haft så lite resurser och har så låg status i riksdagen.
I den förvirrade debatten kring riksrevisionsverket och dess generaldirektör Inga-Britt Ahlenius — konflikt med finansministern, konstiga telefonmeddelanden, misslyckade presskonferenser etc — har ämbetsmannasstatens företrädare fått en chans.
Det är de som inte är särskilt bekymrade över statens storlek, men tycker illa om att politiker beslutar över den. Ahlenius själv och hennes företrädare som generaldirektör för riksrevisionsverket Ingemar Mundebo anser att RRV ska få grundlagsskyddad ställning och helt fristående kunna granska myndigheter och regering.
Regeringen behöver ett granskningsorgan. Främst för att granska räkenskaper och allmän ordning och reda i statsförvaltningen. Det kan möjligen i högre grad göras av vanliga revisionsbyråer, men på något ätt måste en regering hålla koll på att allt går rätt till i staten. Beslutar riksdagen att hela riksrevisionsverket ska läggas under riksdagen måste rimligen regeringen inrätta ett nytt granskningsorgan.
Det demokratiskt väsentliga är vad som kallas förvaltningsrevisionen, d v s kontrollen över att riksdagens intentioner verkligen fullföljs. Här har riksrevisionsverket börjat göra alltmer. Men det vore bättre om den granskningen skedde av riksdagen själv.
Inte minst därför att riksdagsledamöter står till omval vart fjärde år. De har ingen karriär i staten. Aldrig så kompetenta tjänstemän ska ändå granska kollegor. De har sina egna karriärer att tänka på och lever i samma kultur som de som ska granskas. Riksdagsledamöterna har större möjligheter att behålla sin integritet de lever inte i samma kultur som statsförvaltningen.
Förre riksdagsledamoten Hans Lindblad, som ägnade en stor del av sin riksdagstid åt att granska byråkratin, skriver i sin bok ”Jag var för snäll” om flera fall där just riksdagsledamöter och riksdagsrevisorerna hade lättare att få fram sanningen och ställa de obehagliga frågorna än vad riksrevisionsverket hade.
I en skrift från riksrevisionsverket för några år sedan talade verkets ledning om att man hade ”allmänhetens uppdrag” att granska. Men vilka är det som i en demokrati har allmänhetens uppdrag? De folkvalda. Tjänstemännen har politikernas uppdrag. Därför är det märkligt när de borgerliga partierna enas om att vi ska få en fristående revision där tjänstemännen har all makt och de folkvalda ingen.
Alltså en ny statsmakt.
Är parlamentet en rent negativ inrättning? Det är svårt att tro annat än att detta kommer att spä på politikerföraktet ytterligare. Om nu någon bryr sig.
När demokratin bröt fram i början av förra seklet var en av måltavlorna byråkratin. Att ämbetsmän bestämde så mycket och de folkvalda så lite.
När den ultrakonservativa regeringen Trygger föll 1924 anses tanken på en ämbetsmannastat ha gått i graven.Eller?
OLLE WÄSTBERG