Debattartikel i liberal lokalpress.
Har gaskamrarna i Auschwitz existerat eller inte?
Det är rimligen en onödig fråga. Få historiska händelser är så väl kartlagda. Tiotusentals vittnen finns, från Rudolf Höss, den nazistiske Auschwitz-kommendantens dagbok till alla de överlevande som vittnat i böcker, på band och film om hur de sett sina nära föras in i gaskamrarna för att aldrig återvända.
De som förnekar gaskamrarnas existens – revisionisterna – har ett syfte. De vill avdemonisera nazismen och göra ideologin möjlig på nytt. Deras agerande och deras uttalanden skändar nazismens offer en gång till genom att förneka deras död.
Den främste av revisionisterna är David Irving, brittisk amatörhistoriker med en rad tjocka böcker bakom sig. Irving turnerar på revisionisttkongresserna och är den idag den mest uppburne bland nynazisterna.
Denne David Irving intervjuas i senaste numret av den konservativa idétidskriften Salt. Det är tidskriftens redaktör Jonas de Geer som gör intervjun. Bakgrunden är att den amerikanska historikern Deborah Lipstadt – i Salt kallad ”den amerikansk-judiska professorn” – i en noggrann genomgång visat på Irwings ledande roll bland revisionisterna. Lipstadt, som jag träffat i USA, är späd och sjuklig. Irwing stämde henne för förtal vid engelsk domstol och få trodde hon skulle orka med rättegången. Men Lipstadt vann och efter en unik genomgång av ledande historiker konstaterade domaren att Irving var ”rasist, antisemit och aktiv förintelseförnekare”
En okritisk de Geer intervjuar Irving och menar att engelsmannen är ”smutskastad i svensk media”. I sin inledning skriver de Geer att ”Salts redaktion har inte den historiska kompetensen att avgöra om Irving har rätt eller fel”.— ”Vi tar inte ställning vare sig för eller emot Irvings syn på Hitler, Förintelsen eller något annat. Irvings syn på Hitler är att han försöker förminska hans roll, förnekar hans inblandning i massmord på judar. Vad gäller Förintelsen accepterar Irving inte dödstalen och inte gaskamrarna.
På en fråga från mig i ett TV-program nyligen svarar de Geer att han inte läst tillräckligt, inte har tillräcklig sakkunskap för att kunna beslå Irving med lögn. (Jag frågade de Geer om han ansåg sig ha tillräcklig kunskap för att kunna säga att Andra världskriget existerat. Det tyckte han och hade alltså lyckats snappa något.)
Tidskriften Salt är det senaste exemplet på hur en ny generation antisemiter och utlänningsfiender försöker ta sig bort från skinhead-kulturen och bli mer etablerade. Salt startade som konservativt debattflum och lyckade i sitt första nummer attrahera flera etablerade skribenter. I senaste numret har man öppnad sig för hela gänget av kända flyktingfiender: – Ingrid Björkman, Jan Milld och Eva Bergqvist – en manifesterad antisemit.
Salt hånar den upplysningskampanj i skolorna som den svenska regeringen satt igång, ”Levande historia”, och den stora konferensen om Förintelsen tidigare i år och kallar dem för ”förintelsekulten”. Åter en skändning av offren: att försöka minnas och lära om massmordet på judar, romer och homosexuella blir en ”kult”. Salt tar också till antisemitismens klassiska grepp och frågar vem som ”gynnas” av denna ”förintelsekult”. Svaret blir ”de judiska organisationerna”. En klassisk insinuation om judisk girighet.
I TV försvarade sig de Geer med att det i medierna förekommer en ständig revisionism och försköning av kommunismen. Det är sant. 68-vänstern har mycket att dölja och anstränger sig för att försköna motiv och dåtida verklighetsbild. Dessutom förekom det ju åtskillig antisemitism i vänsterns publikationer. Men på vad sätt skulle det vara ett motiv för att omfamna nazistiska argument och historierevisionister?
Salt är en liten tidskrift med något tusental exemplar. Den är inte särskilt intressant i sig. Men den ingår i strategin för De svenska antisemiterna och invandrarfienderna försöker skapa legitimitet, få komma in i värmen. Därför kan Salts blanka sidor spela en roll.
Vi såg det för två år sedan då doktoranden Karolina Matti lyckades ordna en nazistisk föreläsning vid Umeå Universitet. Också Karolina Matti ansåg f ö att massdödandet i gaskamrarna inte är ett faktum utan en debattfråga…
Jag tror inte på förbud – vare sig mot föreläsningar eller tidskrifter. Det går inte att förbjuda dumhet och okunnighet eller illvilja. Det är bättre att visa fram dem i det ljus där de flesta troll spricker.