Krönika i Arbetet / Nyheterna – 19 december 1999
Det förbrytargalleri som några stockholmstidningar publicerade för några veckor sedan gör det lätt att dra paralleller. De tidiga nazisterna – SA-milisen – rekryterade bland människor i samhällets utkanter, brottslingar, våldsverkare och slagskämpar. De kunde erbjudas en kombination av rättfärdigande och övermänniskoromantik av samma slag som tycks ha attraherat åtskilliga av de kroppsbyggande fängelsekunder som idag är en kärna i den svenska naziströrelsen.
På samma sätt som då finns det förakt för svaghet som är fascismens grundidé. Paralleller ska aldrig dras för långt. För dagens nazister är hänvisningarna till det förflutna ofta en provokation, en sektens markering av utanförskapet. Det är ett totalt utanförskap som gör det möjligt för dagens nazister att mörda judar, homosexuella eller fiender i största allmänhet.
När jag var i sena tonår härjade Per Engdahls nysvenska rörelse och Assar Oredssons Svenska rikspartiet på svenska skolgårdar. De spridde flygblad och bildade en och annan kampgrupp. De var en bisarr kantföreteelse och fick få anhängare. Jag tillhörde dem som försökte uppmärksamma vad de gjorde, argumenterade för bättre demokratiundervisning i skolorna och skrev artiklar mot dem. Jag gick också på några av nynazisternas möten. De samlade mest gamla män som varit med under kriget och ville hävda att de haft rätt. De som säger att de h a f t rätt är aldrig så farliga som de som säger att de kommer att få rätt.
Det viktiga med upplysning och undervisning om Förintelsen är att vi ständigt måste visa på vilken ondska människan är kapabel till. Långt utanför de egna leden hyllas Göran Persson, med rätta, för sitt personliga engagemang mot antisemitism och rasism. Som den första ledande politiker efter kriget har han förstått att det finns ett samband mellan behandlingen av och inställningen till judar och hur vi ser på den judiska staten Israel. Han är också den förste ledande politiker som förstår sammanhanget mellan Förintelsen och attityder till invandrare i vårt eget samhälle.
Därför är den stora regeringskonferensen i januari i Stockholm om att levandegöra historien för nya generationer så viktig. Bland det som kan förhindra en ny nazism är att vi håller minnet levande.
I New York, där jag numera arbetar, var det svenska generalkonsulatet medarrangör till en stor konferens om hur vi ska kunna gestalta vår nära historia. Ca 200 människor samlades för att lyssna på skulptörer, konsthistoriker och experter. Moderna monument leder ofta till långvariga motsättningar. Det har tagit 50 år för att i Berlin få till stånd ett monument över Förintelsens offer. Ännu finns inget minnesmärke över andra världskriget i Washington; diskussioner pågår. Och i Stockholm har kommunalpolitikerna på nytt skjutit på beslutet om ett monument över Raoul Wallenberg.
Vi reser inte längre ryttarstatyer, också för riktiga hjältar – som Raoul Wallenberg – skyr vi det heroiska. I Berlin täcker man nu ett fält med stenar i olika storlekar som symbol för nazisternas läger och massutrotning av judar. Här i New York har tack vare svenska insatser ett vackert och abstrakt Wallenberg-monument rests. Den svenske konstnären Gustav Kraitz har skapat ett minnesmärke med fem pelare av sten som reser sig mot himlen. En av dem bär en blå keramiksfär. Statyn heter ”Hopp” och symboliserar och väcker tankar. Den är ett av svaren på hur vi kan gestalta det obegripliga.
Det är nödvändigt att vi minns och förstår nazismen. Men för att förhindra att auktoritära rörelser uppkommer på nytt får vi inte tolerera att hopplöshet och misstro breder ut sig i demokratierna.
Grogrunden för nazismen i en historiskt kultiverad stat som Tyskland var att medelklassen berövades sin ställning genom inflationen och att massarbetslösheten bredde ut sig.
Den fria, självständige och tolerante individen finns kanske bara där det finns arbete och ekonomisk trygghet. Den arbetslöse behöver gemenskap. Det kan man få i kommunistiska celler och fascistiska grupper. De erbjuder en gemenskap och mening som inte är kopplade till arbetet. Också i kampen, hos gruppen förbleknar de vardagliga problemen. Kampen mot fienden är så uppfyllande att jag kan glömma mina misslyckade studier eller mina ekonomiska problem.
I de västliga nationalstaterna fanns fram till för 20 år sedan en kombination av marknadsekonomi, demokrati och överblickbarhet som gav möjligheter för människor att växa, utvecklas och påverka. Detta är inte längre lika givet i globaliseringens tidevarv. Kanske är politik för att hålla budgeten i balans och underlätt för arbetsmarknaden att fungera smidigt de viktigaste insatserna för att stävja en ny fascism.
Perioden före första världskriget i Europa erbjöd medborgarna fred, framsteg och ett stabilt penningvärde och anses därför varit en lycklig och stabil tid. Folkstyret krossades av arbetslöshet, inflation och otrygghet.
Professor Herbert Tingsten (senare chefredaktör för Dagens Nyheter) analyserade mer än någon annan svensk diktaturernas frammarsch under efterkrigstiden. Det finns anledning att citera en av hans slutsatser från 1957: ”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten.”
Marknadsekonomin är ett effektivt medel för att nå ekonomiska framsteg. Och i stabila marknadsekonomier kan inte det fria ordet förtryckas. Men västerlandets ekonomiska och sociala framsteg har skett när fri företagsamhet balanserats mot ett gemensamt intresse. Ibland har balansen förskjutits så företagen fungerat dåligt. Ibland har företagens intressen tagit överhanden.
Om medborgarna inte skulle att de ekonomiska krafterna är möjliga att betvinga, att besluten fattas långt borta och att den internationella ekonomin sköljer i flodvåg efter flodvåg över vårt land uppstår otryggheten, vrede och misstänksamhet. Det måste vara möjligt för människor att med eget arbete förbättra sin situation.
Den moderna statsvetenskapens nestor Robert A Dahl skrev sin sista bok, ”Democracy and Its Critics” för tio år sedan. Han vänder sig som vanligt mot alla de väktare – från Platon och framåt – som vill skydda folket mot sig självt. Han påpekar vår historielöshet, att demokratin är ny och aldrig varit stabil. Demokratin har alltid levat inom nationalstaten. Nu suddas nationsgränserna ut, det demokratiska systemet har svårt att fungera på en global nivå och vi har inte funnit former till en övernationell demokrati. Han är med rätta osäker på om det går att finna sådana former som verkligen kan engagera människorna. Det är dock endast genom att söka sådana former som en ny balanspunkt mellan demokrati och storföretag kan nås.
OLLE WÄSTBERG