Krönika i Arbetet / Nyheterna – November 1999
Vad skapar en skandal? Olika länders tradition ger olika svar. I USA och England är man besatta av sex. I Sverige av pengar. Offentliga personer i Sverige kan ha ett privatliv som journalister känner till men aldrig skulle komma på idén att skriva om. I USA och England är tröskeln för att skriva om ekonomiska äventyrligheter oftast långt högre än i Sverige.
Om man funderar på vad (och var!) Lars Weiss skulle ha haft för sig på det sexuella området för att få motsvarande publicitet svindlar tanken.
Mediadreven ger oftast en obehaglig eftersmak. Det gäller i någon mån Clinton/Lewinsky i USA och gäller Sahlin-affären och nu senast Weiss-affären i Sverige.
Med personvalet blir också politiken personligare. Vi röstar inte längre främst på åsikter, utan i hög grad på en personlig företrädare. Då vill vi veta mer om henne eller honom. Det är en utveckling på gott och ont. Mest på gott, menar jag. De politiska utvecklingen går så snabbt, nya frågor kommer hela tiden upp. Då är det viktigt att vi väljer personer vi litar på också när vi inte vet vilka frågor de tvingas ta ställning till på våra vägnar.
Personvalet gör också pengarna viktigare. I samband med förra valet fanns en antydan till debatt kring finansieringen av politiken. Nu i den lite lugnare perioden mellan två val finns det anledning att fundera lite djupare på vilken roll pengar ska spela i svensk politik.
En del finns att lära av USA. I USA finns en reglering som säger att politiker inte får ta emot större bidrag än 1000 dollar från privatpersoner och 5000 dollar från politiska aktionsgrupper. Lagstiftningen är dock full av kryphål, vilket gör att företag, fackföreningar och olika grupper kan skänka mycket stora summor, bara de inte går direkt till en enskild politikers kampanj. George W Bush, som just nu leder i de amerikanska opinionsundersökningarna inför presidentvalet om ett år, har lyckats samla in oerhörda summor för sin presidentkampanj. Så stora pengar att han kan strunta i en annan del av finansieringslagstiftningen, nämligen den som säger att en presidentkandidat som begränsar sina totala utgifter i valet får statliga bidrag till sin kampanj. Bush har fått in så mycket pengar att han kan strunta i offentligt stöd, men också sannolikt göra av med mer pengar än någon annan presidentkandidat i USA:s historia.
Pengar spelar en mycket stor roll i amerikansk politik. Pengar ger möjlighet till TV-reklam och att hyra in duktiga folk till kampanjerna. Behovet av pengar gör också att politiker måste lägga ner mycket tid på att samla in pengar. Själva talangen att samla in pengar – Bill Clinton har den i hög grad – spelar roll för den politiska framgången.
Samtidigt menar åtskilliga i USA att själva förmågan att få pengar, att få många människor att vilja satsat på en kandidat, visar på kandidatens attraktivitet. Bill Bradley – som utmanat Al Gore – om den demokratiska nomineringen har visat hur han kunnat få många att satsa av sina pengar på honom. det har aldrig använts emot honom, utan setts som en styrka.
I amerikansk kultur finns också ett drag av beundran för dem som tjänat mycket pengar. Det var ingen nackdel för reformpartiets presidentkandidat Ross Perrot att han var miljardär och satsade sina egna pengar i kampanjen. Knappast heller för fastighetsmiljardären Donald Trump när han nu funderar på att försöka bli det tredje partiets presidentkandidat.
Därmed inte sagt att pengarna är allena avgörande. Det finns mängder av exempel på att de kandidater som spenderat mest pengar i alla fall har förlorat. Där jag numera bor i New York skedde ett fyllnadsval till fullmäktige. Den republikanska kandidaten satsade nästan 10 miljoner svenska kronor på att få en fullmäktigeplats. Hon förlorade dock mot en demokrat som hade mindre än hälften så mycket pengar till sitt förfogande.
Det svenska tänkandet och den svenska politiska kulturen ligger mycket långt från den amerikanska. Ändå spelkar pengar roll i svensk politik. Under den tid moderat samlingspartiet tog emot pengar från näringslivet användes det mot partiet i den politiska agitationen, men gav också partiet betydande resurser. En grupp ungmoderater kritiserade partiet för att ha blivit ett ”näringslivets advokatkontor”.
Pengar från fackföreningsrörelsen spelar fortfarande stor roll för socialdemokraternas valfinansiering. Inte heller dessa bidrag har varit okontroversiella. De har använts mot partiet i valrörelser, men också lett till debatter inom olika fackförbund.
Att pengar spelar roll vet jag själv. När jag började i folkpartiets ungdomsförbund för drygt 30 år sedan tog partiet emot pengar från företag. Det användes som ett argument mot oss som ville att partiet t ex skulle gå in för vidgad företagsdemokrati. Inte för att det spelade någon roll för oss, men det var uppenbart att företagsfinansieringen fanns med också i diskussionen i politiska sakfrågor. När Gunnar Helén blev folkpartiledare 1969 ställde han som villkor att partiet skulle avstå från bidrag från juridiska personer.
I personvalet kan finansieringen betyda mycket. Det gäller att få fem eller åtta procent av rösterna. En lyckad direktreklamkanpanj eller några annonser kan vara helt avgörande för att en av flera, ofta ganska anonyma, kandidater får tillräckligt med röster. Det skapar en ny politisk miljö.
Också här finns exempel på att pengar inte är allt. Ungmoderaten Anna Kindberg var den politiska kandidat i förra valet som hade den mest påkostade kampanjen. Hon fick ändå inte mer än några få procent av rösterna och kom inte in.
Den svenska politiska kulturen är alltför upptagen med pengar och alltför lite med ”karaktärsfrågor”. Ändå finns det anledning att se på hur man kan reglera finansieringen av politiska kandidater. Det är inte helt okomplicerat.
Redan invalda politiker får dra av kampanjkostnader i sina deklarationer. De har ju inkomst av sin politiska verksamhet och omvalskampanjen ses som ”utgifter för inkomstens förvärvande”. Det gäller inte dem som inte redan sitter i t ex riksdagen. Detta är en uppenbar orimlighet som måste rättas till, rimligen genom att ingen får dra av kostnaderna för sin valkampanj.
Man kan lagstifta om en maxgräns för bidrag, som i USA. Det har fördelen att t ex företag eller organisationer inte kan få in med stora pengar till en viss kandidat. Däremot går det knappast att förbjuda någon att använda sina egna pengar för sig själv. En bidragsgräns skulle därför gynna dem som har en egen förmögenhet och vill satsa en del av den på en politisk karriär.
Det går också att fundera på ett högsta belopp som får användas i en personvalskampanj. Jag tror det är svårt att genomföra. Det är uppenbart att en personkampanj måste bli ganska dyr i Malmö men är billig i Bjurholm, som har 2800 invånare. Skulle en sådan lagstiftning kunna följas upp kräver den att man värderar annonsrabatter eller att ett tryckeri gör gratis flygblad åt en kandidat. Regleringen skulle inbjuda till mygel.
Mer näraliggande är att förbjuda alla bidrag från juridiska personer – d v s företag, fackföreningar och andra organisationer. Också här blir det problem med naturastöd. Om en metallombudsman får ägna arbetstid åt att ringa runt för att en metallare ska bli invald i fullmäktige – är det ett bidrag?
Exakt vilken väg vi ska gå vet jag inte. Men det är nu frågan borde diskuteras. En enkel reform vore att införa total öppenhet. Presidentkandidaten George W Bush lägger ut alla bidragsgivare på internet, även de som ger mindre belopp.
I Sverige skulle en sådan transparens vara det bästa skyddet mot otillbörlig påverkan. Med den ständiga diskussion vi har om pengar och rättvisa i Sverige skulle säkert en kandidat granskas också med utgångspunkt från vilka som givit ekonomiskt stöd. Den diskussionen skulle i sig både vara begränsande och upplysande.
OLLE WÄSTBERG