Krönika i Arbetet Nyheterna – Augusti 1999
Det var sommaren 1995. Spionen Stig Bergling hade oväntat beslutat återvända till Sverige. Jag var chefredaktör på Expressen och en upphetsad nyhetschef ringde klockan fyra på morgonen. Bergling kom via Cypern. Hans ankomst omgavs med stort hysch-hysch. Hur skulle vi kunna få en aktuell bild på honom? Det gick helt enkelt inte.
Men redaktionen visste råd. Den fick tag i den som sist sett Bergling, en receptionist på hotellet på Cypern. Hon kunde beskriva honom. Sedan började man konstruera en fantombild som i olika versioner sändes ner till Cypern. Så småningom bekräftade receptionisten att han såg ut som på bilden.
En journalist i Stockholm sändes iväg till häktet där Bergling förvarades. Han höll upp bilden för en vakt som förvånad utbrast: – Hur har ni kommit åt att ta den bilden!?
Alltså bekräftat. Så där såg Berlgling ut. Problemet var bara att bilden var fejk. Den bestod bl a av hår och skägg taget från en bild av professor Gunnar Adler-Carlsson och glasögon och ögonbryn från Bo Strömstedt. Kunde den publiceras? Ja, tyckte vi – om vi ordentligt talar om för läsararna att bilden är ett ”montage” gjort efter uppgifter om hur Bergling ser ut idag. Direkt osant är det inte, men inte heller riktigt sant.
Idag är det lätt att konstruera och därmed manipulera bilder. Gränsen mellan vad som är sant och inte jämnas ut. Bergling såg ut just som på fotot, men inget fotografi av honom. Så är det med allt fler bilder. De har ljussatts, småändrats, ”stylats”. Förr kallades det retuschering. Det syntes nästan alltid. Numera sker det digitalt, i program som kallas paintbox eller photoshop.
Möjligheterna att förändra bilder är oändliga. För 20 år sedan började George Lucas låta ta fram dataprogram för filmen Stjärnornas krig. Det var en innovation. Nu får vi ständigt filmer där skådespelare agerar mot tecknade figurer. Datorn manipulerar olika scener.
Snart tänker vi inte på det. Senaste numret av tidskriften ETC pryder sitt omslag med Göran Persson som badpojke. Snygg och slimmad. Den läsare som inte sett andra bilder av Persson kan förvånas över att han ställer upp i badbyxor som en annan Alf Svensson, men bilden är naturligtvis fejk – dock utan att det anges.
Arkitekterna har varit snabba med att ta till sig de nya möjligheterna. Vi har i åratal kunnat se hur Öresundsbron kommer att se ut i olika vinklar. Scaninavian Tower reser sig på snygga bilder över Skåneslätten. Oftast visar byggfirmorna sina objekt i vackert väder eller tjusig skymmning. Kritikerna har inte varit lika snabba på att ta fram bildalternativ i slask och snöstorm.
Jag ledde i våras en diskussion på ett seminarium på Nordiska museet i Stockholm om nyhetsbilden och dess etik. Det arrangerades av museet och Styrelsen för Psykologiskt Försvar.
Bildchefen Hans Paul på Helsingforstidningen Huvudstadsbladet är en av de främsta inom nordisk bildjournalistisk. Han ställde seminariets huvudfråga: Är den verkliga bilden mer sann än den manipulerade? Om man skär bort ovidkommande detaljer som bara stör synen, förfalskar man då verkligheten?
Den skrivande journalisten tar naturligtvis inte med sidokommentarer som inte har något intresse för det som ska berättas. Kan det inte vara lika naturligt att fotografen i sin dator tar bort en gren som skymmer eller en skugga som gör motivet otydligt?
Meningarna var starkt delade bland dem som deltog i diskussionen. Bilden blir inte mer eller mindre sann för att man tar bort saker som inte hör dit, menade några. Andra ansåg att bilden alltid var ett dokument. Förändringar manipulerar. Den gråzon som beskärningar – d v s att man klipper bort en kant från bilden – innebär ville ingen riktigt kommentera.
Att det psykologiska försvaret var medarrangör till seminariet är inte så konstigt. Möjligheterna för en fiende att sprida oro eller misstro genom datormanipulerade bilder är mycket stora. Det går att göra en film med ett tal där statsministern och överbefälhavaren meddelar att allt motstånd ska uppges. Även i ett mindre konventionellt krig kan bilder som tas för sanna sprida misstro och leda till kaos. Det är en del i den del av den moderna krigföring som kallas informationskrig.
Bland de vanligare kunskaper som lärs ut på kurser om hur offentliga personer ska hantera medier är att den som fotograferas underifrån lätt ser ut som en uppblåst padda. Ett medium som vill illustrera att en lätt fetlagd kommunalman eller fackföreningsombudsman är en pamp väljer det bildperpektivet. När storföretagsdirektörer uppträder i talarstolen med en projicerad jättebild över sig själva kommer de att se ut som dirigenter över en stor orkester. Långt bättre!
En person som ska framträda som sympatisk i TV kan intervjuas hemma i hammocken. Vill redaktionen framställa personen som ”skyldig” är det bättre att göra intervjun på en skrapig telefonledningen med en svart/vit stillbild som illustration. Den intervjuade verkar helt kriminell.
Bilden ljuger aldrig hette det en gång – innan bilderna gjordes färdiga i datorn. Det är förnedrande och olagligt att använda kungafamiljens ansikten i porrscener. Men ingen tror att bilderna är sanna.
Vi kan dock aldrig mer lita på en bild eller en film. Allt kan vara animerat och dataproducerat. Slutsatsen är att skepsis rekommenderas. En gång på 1950-talet fanns en särskild läroplan om propagandakritik och samhällsolidaritet. Syftet var att – med Goebbels och Stalin i färskt minne – försöka lära ut hur manipulatörerna och propagandisterna arbetar. Ett sådant behov finns forfarande.
För en del år sedan reste några personer runt i skolorna för att avslöja skillnaden mellan filmvåld och riktigt våld. Den som får en flaska krossad mot huvudet kan få livsvariga hjärnskador. När det sker på film är flaskan gjord av socker eller specialplast som gör att den ser ut att krossas som en glasflaska. Och hjälten reser sig upp oskadd. Det var en bra insats att visa eleverna skillnaden mellan fiktion och verklighet. Vi behöver mer av sådant.
Eftersom verklighetsförfalskningarna blir allt svårare att upptäcka blir det viktigaste att lära ut lite grundläggande källkritik och skepsis.
OLLE WÄSTBERG