Artikel på DN:s kultursida – Juli 1999
För några dagar sedan kom Patrick Ireland ut från sjukhuset. Han var ett av offren vid massakern vid Colombine High School, Littleton, Colorado den 20 april. Två elever mördade 12 andra elever och en lärare. Miljoner amerikaner följde i direktsändning på TV hur 17-årige Patrick Ireland blödande hoppade från ett fönster i skolan.
Littleton var en direktsänd tradgedi. TV var med undet händelsförloppet. Människors sorg och förtvivaln förmedlades utan redigering.
Mediebevakningen av dramat i Littleton skiljer så mycket från vad som varit fallet vid liknande händelser att amerikanska medieanalytiker talar om en vändpunkt.
Medierna fanns med från början. När de två tonåriga mördarna började skjuta flydde de elver som kunde, gömde sig bakom möbler och kröp på golvet. Dussintals elever tog sina mobiltelefoner började ringa – till den lokala TV-stationen. De ringde inte till polisen, inte till föräldrarna, utan till TV. Om något säger det vilken roll TV spelar i amerikanskt liv.
Samtalen kom rakt in i studion där reportrar i bästa fall uppmanade ungdomar att ringa till polisen. Samtidigt som TV:s helikoptrar filmade flyende och blödande ungdomar talade de gömda i telefon. Hela katastrofen utspelade sig så att säga i realtid.
Efter en stund uppmanade polisen TV-stationerna att sluta direktsändningarna eftersom man inte visste vad som pågick inne i skolan och misstänkte att också mördarna tittade på TV. Kanske var just själva längtan efter uppmärksamhet – den som inte blir älskad vill bli fruktad – ett motiv för dåden.
Samma eftermiddag ryckte de nationella medierna in med långtradare, husvagnar och portabla toaletter. De togs emot som vänner av lokalbefolkningen.
Vid tidigare tradgedier av liknande slag har medierna setts som fiender, de har upplevts som påträngande, stört människor i deras förtvivlan. Inte så i Lillteon. Mediejournalisten Jessica Siegel spekulerar kring orsaken i sommarnummret av mediatidskriften Brill’s Content.
Hon tror att en orsak kan vara att människorna i den välmående förorten Litlleton hade samma sociala bakgrund och delade samma verklighet som journalisterna. De kunde helt enkelt tala med varandra.
Det tycks som om befolkningen i Littleton såg journalisterna som en del av räddningsteamet, som en krisgrupp. Man har lärt sig hur viktigt det är att tala ut och journalisterna var villiga lyssnare.
Tonåringar pratade av sig och grät rakt in i TV-kamran. Det skedde med en märklig självsäkerhet och blicken riktad rakt in i TV-kamerans lins. Medierna är en del av barnens verklighet, inte en referent av den. De visste exakt hur de skulle bete sig i den verkligheten, de levde ju i den. Snabbt lärde sig tonåringarna att genom tårarna fråga: Representerar du ett lokalt medium eller ett riksmedium?
Oprah Winfrey har bildat skola för TV-shower där människor bekänner, gråter och lever ut sina känslor i rutan. Littleton blev en verklighetens TV-show.
Det är svårt att moralisera över TV-bevakningen i Littleton. Kanske har de föräldrar rätt som inte protesterade när deras barn skrek ut sin förtvivlan i TV utan ansåg att det var bra att världen fick veta vad som hänt. Den ständiga direktsändningen innebär direktsändningen att ingen bedömmer, ingen filtrerar. På gott och ont.
Efter 13 dagar i försvann plötsligt medierna från Littleton – efterlämnande ett lerigt torg. En tromb drog fram över Oklahoma. Nästa tradgedi väntade.
OLLE WÄSTBERG