Frithiof, Carmencita och De Välståndsskapande Krafterna

Liberal debatt – Juni 1999

Nästan alla svenskar har sjungit “Fritiof och Carmencita”, en av Evert Taubes många eviga depositioner i den svenska sångskatten. Men hur många har tänkt på vad den handlar om?

Det är 1920-talet. Sjömannen Fritiof Andersson kommer till Samborombom, en liten by inte långt från Rio de la Plata. Fritiof vill ha kul, han vill dansa tango. Och han sansar med den vackra Carmencita. Hon tycker han dansar underbart, men när han blir förälskad och vill gifta sig säger hon nej. Fritiof är en kul typ, han dansar underbar tango – men han kan inte stå i en butik.

1920-talets Argentina är ett av världens rikaste länder. Skyskrapor byggs i Buenos Aires; stadens biltäthet är en av de högsta i världen. Sverige är ett fattigt land i den globala ekonomins utkant. Därifrån kommer en glad gamäng. Han kan dansa, men alla förstår att han inte har rätt bakgrund i ett rikt och utvecklat land, att han inte skulle kunna hålla tider och sköta sig. Det känns igen!

Välstånd är inget givet och de faktorer som skapar en nations rikedom är många, med komplicerade samband. Argentinas välstånd i början på seklet baserades helt på kreatursdriften – “han har prisbelönta tjurar, han har oxar, får och svin”. De som tjänade de stora pengarna trodde inte på sitt lands framtid, de investerade inte i Argentina utan förde ut pengarna. Därigenom blev inte Argentina industrialiserat. Landet fick inte en diversifierad ekonomi. De rikas misstänksamhet blev en självuppfyllande profetia. Landet drabbades svårt av prisfall för kött och av internationella lågkonjunkturer. Valutan blev gång på gång värdelös. Militärerna tog makten och Peron-regimen tog bort arbetslösheten genom att skapa världens största offentliga sektor, med staten som den störste arbetsgivaren.

Den som är pessimistiskt lagd kan dra paralleller. Trösten är att historien aldrig upprepar sig.

Sedan höjdpunkten på 1950-talet har Sverige kanat allt längre ner i den relativa välståndsligan. Sedan 1970 är vi det land i de rika ländernas organisation OECD som fallit snabbast i relativ levnadsstandard. Sådant sker ju inte genom tydliga beslut och avvägningar. Det händer därför att andra länder klarar sig bättre. Den vanligaste metoden har varit devalveringar. Varje devalvering har sänkt den svenska köpkraften och därmed våra möjligheter att efterfråga mer. Sedan 1992 har det inte ens behövs ske genom devalveringar; marknaden har noterat ner den svenska kronan.

Vad hände kring 1970? En rad olika saker samverkade på ett olyckligt sätt. Vi fick drastiska höjningar av marginalskatterna. För första gången drabbades de stora LO-grupperna av marginalskatter. Det ledde i sin tur till mycket kraftiga kompensatoriska lönelyft för LO-grupperna – vilket i sin tur höjde marginalskatterna till över 80 procent för dem som tjänade bäst. Till detta kom kraftiga höjningar av löneskatterna.

Därigenom skapades dels utrymme för den snabba utbyggnaden av den offentliga sektorn under 1970- och 80-talen, dels så höga arbetskraftskostnader att det var svårt att hålla uppe sysselsättningen utan att ekonomin gick på högvarv och inflationen var hög. När alltihop kollapsade i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet fick vi en som det verkar permanent hög arbetslöshet.

Ska man mäta ett lands framgång krävs mycket långa tidsspann. Faran att ta sin avstamp i dagens omedelbara problem är uppenbara. I den begynnande industrialismen såg arbetarna maskinerna som ett hot som skulle leda till nöd och arbetslöshet. Ludditerna i Storbritannien förstörde maskiner. Ordet “sabotör” kom av de franska arbetare som slängde in sina träskor (sabots) i textilmaskinerna. I själva verket innebar industrialiseringen ett ekonomiskt lyft för nästan alla människor i de industrialiserade länderna. Idag finns de som menar at datoriseringen skapar arbetslöshet och elände.
Malthus var en av 1700-talets och världshistoriens stora ekonomer. Hans befolkningsteori innebär i korthet att befolkningen alltid växer snabbare än livsmedelstillgången. Svält och krig kommer därför in som korrektiv för att minska befolkningen. Få menar idag att Malthus har rätt. Världens befolkning är större än någonsin och – trots oacceptabelt elände på alltför många ställen – är svälten mindre än tidigare. Försörjningsproblemen i världen beror inte på brist på livsmedel utan på krig, korruption, brist på kommunikationer och organisation.

Vilka är dagens läror – som vi tror på och baserar beslut på? 1972 kom Romklubbens rapport om tillväxtens gränser. Den handlade om att en ökad industrialisering kommer att leda till att viktiga råvaror tar slut och att vi därför måste minska den ekonomiska tillväxten i hela västvärlden. Rapporten fick stor betydelse – inte minst för svensk politik, se t ex 1972 års folkpartiprogram! Vi ser nu hur råvaror spelar allt minde roll för länders välstånd och hur ny teknologi blir allt mindre energikrävande.

I Kyoto kom världens länder för några år sedan överens om en klimatkonvention som utgår från att temperaturen är i stigande över världen och att det kommer att orsaka katastrofer. Nu kommer nya fakta som säger att temperaturen varit åtskilligt högre under långa perioder av de senaste två årtusendena. Ganska lite tyder på att industrialiseringen skapat bestående temperaturhöjningar.

Vi har en tendens att tro att dagsläget är det för alltid rådande. I USA, där jag ju nu bor, dyker det allt oftare upp artiklar som säger att tillväxten bara kommer att fortsätta. Den nya teknologin gör att utbudet av nya varor blir större och billigare hela tiden. Därmed kommer inte världens lägsta arbetslöshet att driva upp priserna och inflationen hållas låg. Det finns inget som säger, menar skribent efter skribent, att inte tillväxten ska fortsätta. Ett drygt decennium hav högkonjunktur kommer att följas av fler.

Det enda som talar emot är den historiska erfarenheten. Det har aldrig funnits några tusenårsriken, det har aldrig funnits sekel utan bakslag.

1868 ordnades i London en insamling till förmån för det svältande och fattiga svenska folket. 100 år senare var Sverige, per capita, rikare än Storbritannien. Vi hade haft 100 år med rekordsnabb ekonomisk tillväxt. Sedan vände det.
“Lyckan den bor ej i oxar eller kor, och den kan heller inte köpas för pengar.” Så vädjar Fritiof.

Så brukar dock sällan nationer reagera. Frågan är hur svenska folket kommer att reagera när sanningen om den svenska levnadsstandardens förhållande till omvärlden så småningom tränger igenom. Visst ser vi tecken på ett hårdare samhällsklimat – nu senaste genom att snålhet mot flyktingar och minskat bistånd tas emot med en axelryckning. Hur mycket av auktoritärt samhällsystem är svenskarna beredda att acceptera som det kan göras troligt att det leder till bättre ekonomi?

Ingenting är tyvärr givet.
OLLE WÄSTBERG