DN Debatt 22 mars 99
Idag lägger Massmediekoncentrationsutredningen fram sitt förslag till mediekoncentrationslag. Vi ledamöter i kommittén som representerar folkpartiet, kristdemokraterna och moderaterna stödjer inte kommitténs förslag. Vi har reserverat oss, inte minst mot bakgrund av de grundlagsändringar som föreslås.
Att ändra i grundlag är en allvarlig sak. Grundlagarna är medborgarnas garanti mot politisk övermakt. Grundlag står över vanlig lag. Därför ska det vara svårt att genomföra grundlagsändringar och skälen måste vara särskilt starka.
Tyvärr ändrar man i Sverige grundlagarna som om de vore kommunala sophämtningsförordningar.
Tryckfriheten är garanterad i vår äldsta grundlag. Den ska skydda mediernas frihet från ingrepp av den politiska överheten. Den som ger sig på Tryckfrihetsförordningen måste ha alldeles speciellt på fötterna.
Det har inte Mediekoncentrationskommitténs majoritet när den nu föreslår att en vanlig lag (konkurrenslagen) och en vanlig av regeringen utsedd myndighet (konkurrensverket) ska ta över det som tidigare reglerats i grundlag.
Kommittéförslaget innebär en stor öppning i Tryckfrihetsförordningen. När konkurrensverket gör bedömningen att en fusion mellan två medieföretag kan befaras hämma ett ”fritt meningsutbyte” eller hämma ”utvecklingen av en effektiv konkurrens” ska verket kunna ingripa. Endera av kriterierna räcker.
I annat fall finns det en skrivning om ”särskilda skäl”. Det är allvarligt när Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen öppnas för tillämpning av vanlig lag. Den lagen kan ju ändras genom enkelt riksdagsbeslut och detta kan i ett annat politiskt klimat missbrukas. Tillämpningen av lagen är knuten till bestämmelsen att de i en fusion berörda företagen ska ha en gemensam omsättning på mer än fyra miljarder kr. En sådan beloppsgräns kan dock ändras med vanligt riksdagsbeslut.
Marita Ulvskog har ibland anklagats för att vidga den statliga mediepolitiken. Må vara därmed hur som helst. Men vi vet ingenting om hur kommande kulturministrar kan tänkas agera mot svenska medier. Det är sådant grundlagsskydd är till för att rida spärr emot.
Den reella konflikt som finns genom att konkurrensverket hävdar att konkurrenslagen gäller också på medieområdet kan bara lösas genom en normal rättslig prövning – med överklagande till sista instans – liksom i andra fall där lag och grundlag påstås befinna sig i konflikt.
Utredningen vill lägga in en ny paragraf i konkurrenslagen som säger att man ska ”beakta” det grundläggande intresset att säkerställa ett fritt meningsutbyte, d v s att man hanterar en verksamhet som bedrivs inom grundlagens hägn. Mycket till garanti är inte en sådan formulering. Detta alldeles särskilt som den expert som i kommittén företräder den myndighet som ska tillämpa lagen, d v s konkurrensverket, i ett särskilt yttrande vänder sig mot just denna begränsning av konkurrenslagen.
Mediekoncentrationsutredningen har haft till uppdrag av regeringen och Marita Ulvskog ”att lägga fram förslag till lagstiftning för att slå vakt om mångfalden i svenska medier och motverka sådan ägar- och maktkoncentration inom massmedierna som kan skada ett fritt och brett meningsutbyte och en fri och allsidig upplysning.”
Det är att utgå från vad som skulle bevisas. Har vi en mediekoncentration som är så skadlig att Tryckfrihetsförordningen ska försvagas genom ännu ett genombrott av vanlig lag?
Det finns åtskilliga bekymmer vad gäller svenska medier:
o Kvalitetsmedierna har svårt att hävda sig. Det har förstärkts av den internationellt sett mycket höga momsen på tidningar och av att lästräningen i skolorna eftersatts.
o Det finns en konformism bland journalister och medier. Samma ämnen och infallsvinklar upprepas i de traditionella medierna. Detta kan ha att göra med 68-generationens dominans bland mediechefer och bland lärare på journalisthögskolorna. Det är dock ingenting som statliga åtgärder kan förändra.
o Ägarkoncentrationen i medierna är betydande. Public service och Bonniers är jättar på den svenska mediemarknaden. De åtgärder som föreslås av kommittén lär dock inte förändra detta. Långt viktigare skulle vara att ta bort de nuvarande hindren för lokalradiostationerna, tillåta rikstäckande privat radio och förändra principerna för utdelning av digitala TV-tillstånd. Att införa en regel om att konkurrenslagen ska gälla också medieområdet kommer knappast att påverka detta, utan enbart skapa nya svårigheter. Trots de problem som finns är det lätt att konstatera att den tekniska utvecklingen och politiska beslut har gjort att mediekoncentrationen minskat under det senaste decenniet. Det viktigaste är att etermonopolet fallit. Tidigare var varje form av etersändning utanför monopolet förbjuden.Pingströrelsen förhindrades t ex att sända kristna budskap via IBRA radio (frånTanger i Nordafrika). Radio Syds ägare fick t o m sitta i fängelse för att ha sänt radio!
Utgångspunkten är alltså fel. Att just de som så länge det gick mest intensivt försvarat monopolet, nu förespråkar en Lex Bonnier är lätt förvånande.
Det är också symptomatiskt att kommitténs majoritet väljer att undanta en av de två stora mediegrupperingarna – public-serviceföretagen – från anmälningsskyldighet och kontroll. Public serviceföretagens eventuella uppköp eller missbruk av dominerande ställning ska således, i motsats till vad som gäller privata företag, inte avses falla under lagen.
Genom satelliter, kabelTV, och avreglering av radion har vi fått ett mycket brett utbud av medier. Internet har ökat informationsutbudet. Tröskelkostnaderna för att starta nya medier har också minskat.
Någon problem beskrivning som motiverar ingreppet i tryck – och yttrandefrihetslagstiftningen har faktiskt inte utredningsmajoriteten presenterat.
Det är centralt för demokratin att rågången mellan fria medier och statsmakt upprätthålls. Om grundlagarna, som majoriteten i Mediekoncentrationskommittén föreslår, ger möjlighet för konkurrensverket att agera öppnar man också för underhandskontakter mellan ämbetsverket och medierna. Så går det till i andra typer av konkurrensärenden och det skulle vara mycket olyckligt om så skedde också i frågor som berör etablering av medier. Risken för att så kommer att ske understryks också av att konkurrensverkets expert i utredningen i ett särskilt yttrande vänt sig mot att den formella möjligheten till förhandlingar mellan verket och medieföretag avvisas.
Det är mycket olyckligt att medieföretag valt att föra samtal med statsmakten inför planerade affärer. När Bonniers både i samband med TV4 affären och det planerade del-samgåendet med Svenska Dagbladet började förhandla och försöka skaffa sig garantier från regeringen försvagade man allvarligt sin trovärdighet.
Lagstiftningen förutsätter när konkurrensverket tagit upp ett fusionsärende att det köpande företaget under en månad inte får genomföra förändringar i det uppköpta företaget, utan att detta godkänts av konkurrensverket. Det innebär att om ett uppköpande medieföretag vill tillsätta en ny ansvarig utgivare i en uppköpt tidning kräver detta tillstånd av ett statligt verk. Att Mediekoncentrationskommittén kunnat lägga ett sådant förslag tyder på att man inte sätter Tryckfrihetsförordningens grundläggande principer särskilt högt.
Också sedan den första månaden gått kan Konkurrensverket till domstol hemställa om att ett uppköpande företag inte får vidta förändringar, t ex ny ansvarig utgivare, i det uppköpta.
Att öppna för mygel, förhandlingar, överenskommelser i slutna rum mellan medieföretag och stat är ett av de allvarligaste attentatsförsöken mot öppna medier på mycket länge.
Till dessa starka principiella argument kommer paradoxalt nog att förslagen med all sannolikhet kommer att få mycket ringa effekt. Kommittén har inte lyckats visa att förslaget skulle ha påverkat någon av de mediefusioner som skett. Kommittémajoriteten anför själv: ”Det är mindre troligt att de i och för sig omdiskuterade företagsförvärv som faktiskt genomförts på medieområdet under senare år skulle ha förbjudits, om den nu skisserade lagstiftningen hade gällt vid tidpunkten för dessa.” Det innebär att om en lag av det slag som föreslagits funnits i kraft de senaste årtiondena hade den inte förändrat verkligheten.
Kommittémajoriteten väljer då att hänvisa till eventuella framtida uppköp som motiv för en grundlagsändring. Grundlagen ska ändras för att man vill ”hålla en viss beredskap” för att möta en eventuellt hotande utveckling. Också här är verkningsgraden av lagen mycket låg. De stora internationella mediejättarna – en Murdoch eller Berlusconi – skulle kunna etablera sig mycket tungt på den svenska mediemarknaden utan att konkurrensen skulle kunna anses hämmad på ett sådant sätt som motiverar ingripande. Tvärtom skulle ett inträde – i annan form än uppköp av hela Bonnier-gruppen – av utländska storägare sannolikt enligt lagen betraktas som en effektivisering av konkurrensen.
Att kommittén vill genomföra ett grundlagsgenombrott för någonting som den själv inte anser får effekt förefaller lätt bisarrt. Överheten får dock ett svärd i sin hand och den bär det sällan förgäves. Möjligheten att genom ändring i vanlig lag snabbt öka statliga myndigheters inflytande över medierna kommer på ett skrämmande sätt att förskjuta balansen mellan statsmakt och medier.
ANDERS BJÖRCK
KARIN JOHANSSON
OLLE WÄSTBERG