Fattigvårdsfolket – ett nätverk i den s

Recension i Frisinnad tidskrift
november 1998 av Lennart Lundquists bok
– Lund University Press 1997

Förra sekelskiftet var en omvälvande tid,  politiskt främst präglad av demokratins genombrott. Men då lades också grunden till modern socialpolitik. I boken “Fattigvårdsfolket” ger professorn i statskunskap Lennart Lundquist en bild av ett nätverk med stor betydelse för moderniseringen av svensk socialpolitik.

En fascinerande bild av en grupp människor som dyker upp i olika sammanhang: Centralförbundet för Socialt Arbete, Föreningen Arbetare och Studenter, Frisinnade landsföreningen, Fredrika Bremerförbundet, Svenska fattigvårdsförbundet, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, Frisinnade klubben.

De uppträdde i ett Stockholm fyllt av klubbar och sällskap. I burgna hem fanns musikaliska och litterära salonger. Det fanns grupper som träffades regelbundet för att diskutera olika ämnen. Samhället såg annorlunda ut för dessa människor.
De hade inte ansvar för barn och vardagsbestyr, utan kunde i hög grad ägna sig åt sina intressen. Just fattigvårdsfolket var en grupp som kom att få betydande inflytande.

De kom huvudsakligen från Stockholm. De tillhörde de besuttna och bildade. Inslaget av kvinnor var stort Och de var besjälade av att skapa ett nytt Sverige, utan klassmotsättningar och med fria individer.
Banden med Frisinnade landsföreningen var starka. Landsföreningens förste ordförande Ernst Beckman tillhörde länge demest aktiva. Liksom Kerstin Hesselgren och Anna Whitlock. Den dominerande personen i kretsen var HG von Kock – som Stig Svärd och Bert Franzén skrev om i Frisinnad tidskrift.
.
Min släkting Axel Hirsch, som tillhörde den ledande gruppen och som hela sitt liv arbetade med fattigvårdsfrågor,  skriver långt senare: “För nutidens unga och medelålders människor är det omöjligt att föreställa sig den entusiasm, som fyllde oss i seklets början. De har ej sett den nöd som upprörde oss, de rättslösa, fattiga, förtryckta, de utsugna arbetarna, de trasiga, smutsiga och bleka barnen, det nakna eländet, den oerhörda klasskillnaden.”

Fattigvårdsfolket såg som sina motståndare kommunerna, bortauktioneringen av barn, rotegången. Men i någon mån också en aningslös filantropi som gav utan att ställa krav.

De aktiva i de olika organisationerna hade inte alltid samma åsikter men något som kan beskrivas som ett sammanhållet idésystem. De hade starka uppfostrings- och bildningsideal. Deras mål var inte bara att lindra nöden, utan att förändra förutsättningarna, “undanröja fattigdomen sjelf”.

De menade att den tidens fattigvård var destruktiv därför  inte gav chans till självhjälp. Den som tittar i backspegeln tycka att fattigvårdsfolket hade en uppfattning som var hård och ibland integritetskränkande. De som kunde försörja sig skulle inte ha pengar. Lurendrejarna skulle inte få en chans. Att ge till tiggare var destruktivt.

Uttrycket “försörjningsvilja” var centralt. De som var oförskyllt drabbade av olycka måste ha hjälp, men de som inte tog sig i kragen och gjorde sitt bästa hade inte samma rättigheter (även om de inte heller fick gå under). Den moraliska sidan av arbetet var stark. Det gällde inte bara att försöka lindra den omedelbara nöden, utan att utveckla personligheten och därmed hela samhället.  De som kunde skulle betala till en folkförsäkring. De skulle de bli individuellt starkare och ha lagt en tryggare grund för sina liv.

I bakgrunden fanns en annan del av fattigvårdsideologin: Sverige skulle bli ett, klassmotsättningarna undanröjas, gemensamhetstanken sattes högst. Därför var folkbildningsarbetet viktigt. Dessa tankar är viktigt för att kunna skilja sekelskiftets progressiva fattigvårdsideologi från  ren paternalism.

Kanske är Lundquists bok inte bara en tillbakablick mot förra sekelskiftet. I spåren av den ekonomiska nedgången och av kostnadsexplosionen i socialhjälpen börjar socialkontoren på nytt tala om anhörigansvar och självhjälp. Nu går man på nytt igenom de sökandes privatliv och gör kontroller.

Idag sker det från kamerala utgångspunkter. Gemenskapstankarna, idén att hjälpa till att göra människor starkare och självständigare finns inte där. Våra socialförsäkringar är inte individuella, utan öppna för politiska manipulationer. Med den varsamhet man ska ha gentemot hundra år gamla tankar finns ändå ett och annat att fundera över.

OLLE WÄSTBERG