Corren 7 oktober 2020
Hög inflation är tydligt negativ. Vi som minns hur det var på 1980-talet och under 90-talets första år – då inflationen var tvåsiffrig – vet man fick utgå från att allt hela tiden blev dyrare. Den höga inflationen ökade också de ekonomiska klyftorna i Sverige.
Efter finanskrisen i början av 90-talet gick inflationen ner. Jag var statssekreterare i finansdepartementet när beslut togs 1993 om att Riksbanken skulle få i uppgift att hålla inflationen till två procent. Avsikten var att inflationen skulle hållas nere. Riksbanken tolkar det dock idag som att vi bör ha en inflation på två procent och de har i flera år agerat för att inflationen ska höjas.
Lyckas Riksbanken kommer priserna på tio år att höjas med tjugo procent. Frågan är varför en sådan brist på prisstabilitet är eftersträvad. En sak är att Riksbanken ska försöka hindra att vi får deflation, d v s att priserna generellt sjunker. Men det innebär inte att det är angeläget med ständig prisökning.
Vi ska förstå att en av förklaringarna till att priserna inte ökar är att produktionen i digitaliseringens tid ofta blir effektivare. Företag kan konkurrera genom att sänka priser på produkter. En viss inflation kan bero på ökad efterfrågan, något som i sin tur beror på att den nationella ekonomin är i gott skick. Men ständig inflation borde inte vara eftersträvad.
Eftersom Riksbanken vill öka inflationen håller man räntan låg. Den har länge legat på noll. Och det innebär att Riksbanken inte kunnat använda räntan för att stimulera ekonomin i den nuvarande ekonomiska krisen. Tidigare tillhörde det Riksbankens instruktion att ha en viss ränta under högkonjunkturen för att kunna sänka räntan när lågkonjunkturen slog till.
När man nu haft en nollränta under lång tid har det inneburit att det blivit rätt billigt att ha lån, samtidigt som man knappast får ersättning för att spara pengar på banken.
En stark krona innebär att utländska investerare vill köpa svenska tillgångar och att de svenska företagens export försvåras. Men den innebär att importvaror blir billigare, vilket håller nere inflationen och får Riksbanken att agera också i valutafrågan.
När den nuvarande ekonomiska krisen om några år sannolikt är över bör det göras klart att inflation inte är eftersträvat och att Riksbanken bör höja räntan både för att minska hushållens ständigt ökade belåning, göra det mer attraktivt att spara och förbereda för en stimulerande räntesänkning vid nästa finanskris.
OLLE WÄSTBERG