CORREN. 15 JANUARI 2120
Mycket i partiledardebatten idag kommer säkert att handla om stöd till till kommunerna. Ekonomin i många kommuner är svag. Den kommunala politiken blir allt viktigare.
Samtidigt är kommunpolitikerna tämligen anonyma. En undersökning nyligen visade att bara var femte väljare vet vilka som styr i den egna kommunen. Kännedomen om lokala politiker är svag.
I flera europeiska länder och i USA är ”borgmästarna” direktvalda. Därmed är de också välkända för medborgarna. Sverige har inte borgmästare, men kommunstyrelsens ordförande tituleras ”mayor” på engelska. Linköpings ”mayor” är Niklas Borg. Frågan är dock om den genomsnittliga linköpingsbon kommer på hans namn. Detta är inget speciellt för Linköping, utan samma sak gäller hela Sverige.
Linköping är tämligen unikt genom att ha en formell ”borgmästare”, d v s fullmäktiges ordförande Lars Vikinge som ansvarar för kommunens officiella representation.
Utvecklingen på de flesta håll inneburit en centralisering så att just kommunstyrelsens ordförande och kommundirektören bestämmer allt mer. Just dessa två positioner motsvarar, sammanfört, de direktvalda borgmästare som styr i flera europeiska städer.
Jag råkar ha träffat New Yorks fem senast valda borgmästare: Edward Koch, David Dinkins, Rudolph Giuliani, Michael Bloomberg, Bill de Blasio. När jag nämner det för newyorkbor jag stöter på vet de alltid vilka de fem borgmästarna är. Inte konstigt eftersom de alla ställt upp i val som handlat om personen mer än partiet.
New York är en stad där demokraterna brukar få ca 80 procent av rösterna. De två republikanska borgmästarna – Giuliani och Bloomberg – skulle alltså hantera en fullmäktigeförsamling, som beslöt om budgeten, där demokraterna hade stor majoritet. Borgmästaren är förvaltningsansvarig och utser dem som har ledande positioner, men när det gäller budgeten krävs samverkan och kompromisser.
Också i Sverige skulle det – ifall vi inför ett system med direktvalda ”borgmästare” – bryta mot den lokala parlamentarismen. Å andra sidan skulle det motivera att enighet skapades. Och dessutom skulle den ledande lokala politikern vara välkänd och stå i bra samband med väljarna.
Vi har i Sverige ett starkt behov av att stärka den kommunala demokratin och göra de politiska beslutsfattarna välkända. En försöksverksamhet med direktvalda borgmästare i några kommuner skulle skapa en grund för att kunna avgöra om vi i Sverige ska genomföra en sådan reform för att ge liv åt den kommunala demokratin.
OLLE WÄSTBERG