Tidningen Curie
Januari 2013
Redan 2016 kommer, enligt Världsbanken, Kina att gå om USA som världens största ekonomi. Kina har ju fyra gånger så många invånare som USA, så utvecklingen kan förefalla naturlig. Kanske är den obönhörlig. Men även om en halv miljard människor har lyfts ur fattigdomen på tio år lever fortfarande hundratals miljoner i armod.
Förutsägelser att USA ska detroniseras som världens ledande ekonomi och stormakt har kommit och gått. När Sovjet sköt upp den första satelliten, Sputnik, sades det på åtskilliga ställen att USA låg hopplöst efter. Samma sak när de asiatiska tigrarna växte eller när Japan påstods på väg att gå om USA i slutet av 90-talet.
Om USA kommer att kunna bevara sin ledande ställning handlar nog främst om ett kinesiskt index: Jiao Tong-universitet i Shanghai gör varje höst en ranking. Den listar de universitet där den främsta forskningen bedrivs. Listan toppas 2012 av Harvard, Stanford, MIT och Berkeley. Av de 50 främsta är 36 amerikanska. Inget enda kinesiskt universitet kvalar in bland de 150 bästas. Här ligger grunden för USA:s styrka.
Det finns naturligtvis olika index som mäter på olika sätt – men samtliga ger amerikanska universitet en särställning.
USA:s starka universitet attraherar de bästa studenterna från hela världen – inte minst från Kina. Hindret för varaktiga kinesiska framsteg är att det är svårt att se hur ett land av censur, förtryck och partistyre ska kunna ta över intellektuellt från ett land med frihet, fri forskning och öppen debatt.
I en globaliserad värld kommer de bästa studenterna att söka sig till den utbildning som passar dem bäst – var den än ligger geografiskt. Att band till de bästa studie- och forskningsmiljöerna i världen är inte bara en nödvändighet för universiteten, utan också för nationerna.
Det svenska universitet som ligger högst på Shanghai-index är Karolinska institutet på plats 41 (och plats 11 på det särskilda indexet för medicinska universitet). Bland de 100 bästa finns också Uppsala och Stockholms universitet.
Mycket tyder på att svensk universitetsutbildning håller på att bli allt mer insulär. När Sverige för något år sedan införde avgifter för utomeuropeiska studenter minskade antalet med över 80 procent. Det innebär långt mindre internationella campus i Sverige, färre nätverk som byggs upp. Förändringen hade goda skäl, men den matchades inte med tillräckligt stora stipendieprogram för att locka hit begåvningar.
Rapporter säger också att färre studenter och färre universitetslärare reser ut till andra universitet och att de direkta forskningssamarbetena i varje fall inte ökar.
När jag i slutet av förra året besökte det stora Fudanuniversitetet i Shanghai berättade ledningen att man nu kräver av alla studenter att de ska studera en period utomlands. Alla! Skälet är att studenterna måste få känna på andra kulturer och andra tänkesätt för att kunna klara sig i en globaliserad kunskapsmiljö.
Samtidigt försöker amerikanska universitet etablera sig i Kina. Skälen är två. Dels finns det ”köpkraft”. Det finns tillräckligt många kvalificerade studenter som har möjlighet att betala höga avgifter. Dels vill man suga upp begåvningar.
I denna kombination ligger grunden för vad som ändå kan komma att bli ett kinesiskt ekonomiskt språng förbi USA. Både andelen kineser som går på högskola och de ekonomiska satsningarna på högre utbildning växer mycket snabbt i Kina. Kvaliteten hänger dock inte alls med. Dessutom tränger sig korruptionen in också i universitetsväsendet.
Genom att bredda det internationella samarbetet och få kinesiska studenter att i högre grad studera utomlands kan Kina både höja kvaliteten och få okorrumperade bedömningar av studenternas kunskaper.
Det är i internationaliseringen chansen ligger. För Sverige – med sin traditionella öppenhet – är det dags att ta nya tag för att integrera våra universitet i den globala kunskapsproduktionen, att få fler studenter, lärare och forskare att söka sig utomlands.