Ekonomin: Svårlöslig ekvation
Lär vi oss aldrig något?
USA och tillväxten
Hur har det gått för Obama?
De utlandsfödda USA:s styrka
Liberalismen kan se ut på många sätt – men inte på alla
Att lära sig av milleniehypen
Ingmar Bergman fortsätter att vara stor
Akuthjälp – på fyra timmar?
Siffrorna på Union Square – ett av Manhattans mysterier
17 kvinnliga designers i USA
Från New York till Stockholm
Honorärkonsulatet i New York öppnat
Trevlig fiskkedja i New York
Krog och bar i New York: Mest inne just nu
Ekonomin: Svårlöslig ekvation
Även om den ekonomiska krisen nu är på väg att gå över är världsekonomin är i en svår knipa.
Å ena sidan kommer industriländerna ut ur finanskriserna med jättelika budgetunderskott. Det var nödvändigt för att rädda banker och stimulera ekonomin. Genom en ekonomisk tillväxt som ligger lite höge än snittet skulle man relativt snabbt kunna nå stabilitet.
Å andra sidan måste man höja skatter och skära i kostnader för att börja beta av underskotten det innebär att man drar in efterfrågan – vilket i sin tur minskar tillväxten. Och ska ett land ha lite högre tillväxt än det brukar måste man hålla uppe den inhemska efterfrågan samtidigt som man ökar sin export. Och vem ska man då exportera till – när alla stramar åt?
Det är en ekvation som ingen tycks ha en lösning på. Risken finns att länder tillgriper en lösning som inte minst Sverige tillämpat förut – inflation. Det innebär en indirekt beskattning av medborgarna och bisarra förmögenhetsomflyttningar. Att industriländerna ska undvika den lösningen är milt uttryckt önskvärt.
Lär vi oss aldrig något?
Bubblor – de tre senaste är fastighetskrisen för 20 år sedan, för tio år sedan och finanskrisen alldeles nyss – tycks numera komma vart tionde år. Förr sades det att de ekonomiska bubblorna (tulpansvindeln, stillhavsbubblan etc) kom vart hundrade år. När den generation som varit med och kunde varna dött ut var det dags för nästa bubbla. Nu när informationsflödet är så stort tycks minnet dö snabbt.
Att förutspå en bostadsbubbla är ingen konst; många gör det. Alla ingredienser finns: Sedan perioden innan finanskrisen har priserna på svenska bostäder stigit mer än i de flesta länder, t ex mer än i USA. Billiga pengar har gjort att svenskarna skuldsatt sig – och de svenska hushållen har högre skuldsättning än de amerikanska när deras bubbla brast. Bostäder har aldrig varit så högt belånade som idag.
Sverige har klarat finanskrisen bättre än de allra flesta länder och vändningen tycks starkare än man tidigare trott. Mig skulle det inte förvåna om riksbanken börjar höja räntan redan i slutet av våren. Frågan är då hur många som förköpt sig på nya bostäder. När räntorna höjs kommer många hushåll inte att klara det och i varje fall tvingas minska sin övriga konsumtion.
USA och tillväxten
USA är fortfarande världens största ekonomi och vad som händer där är avgörande för resten av världen. Och det ser dystert ut med ökande arbetslöshet och hushåll som för första gången på årtionden börjat nettospara. ”Consumers confidence” står historiskt lågt.
Ändå tror jag att USA relativt snabbt kommer på banan igen. Mest handlar det om två saker: Flexibilitet och entreprenörskap. Amerikanerna är beredda att snabbt flytta, bristen på sociala skyddsnät gör att människor ganska snart väljer lägre betalada jobb i stället för att gå arbetslösa. Små skattekilar och dålig anställningstrygghet gör att företag löser sina flaskhalsar genom att anställa. Apple och Google är inte ensamma – nya idéer strömmar fram.
Processen är smärtsam, men jag har svårt att tro på de pessimister som jämför USA med Japan för 15 år sedan. USA är, milt uttryckt, ett långt mer flexibelt samhälle än det japanska.
James Fallows är en av de främsta amerikanska samhällsjournalisterna och har tidskriften The Atlantic som bas. I senaste numret skriver han insiktsfullt om just detta: Gång på gång – t ex när Sovjet sköt upp Sputnik – har det sagts att USA ligger ohjälpligt efter. Men landet har alltid kommit igen. Det amerikanska samhället är i bättre skick än den amerikanska politiken, konstaterar Fallows.
http://theatlantic.com/doc/201001/american-decline
Hur har det gått för Obama?
Tidningarna har svämmat över av analyser av Barack Obamas första år som president. De flesta fokuserar på problemen. Och det är uppenbart att Obama gjorde en felbedömning när han trodde att det skulle gå att nå enighet över partigränserna. Tvärtom har en stor grupp republikaner sett som sin viktigaste uppgift att se till att Obama får igenom så lite som möjligt och för en politik i ständig konfrontation. Det politiska klimatet i Washington är otvivelaktigt förgiftat.
Men Obama har på ett år klarat attt förändra tonen och delvis inriktningen i utrikespolitiken. Han har fått igenom sitt jättelika stimulanspakat – om än med kongressens krav på öronmärkt stöd till olika hjärteprojekt. Han har klarat att skapa en viss balans på finansmarknaden. Fyra miljoner barn som tidigare var oförsäkrade har fått sjukförsäkring. Miljoner amerikaner har sluppit lämna sina hem genom administrationens åtgärder.
Det är svårt att bedöma en amerikansk president efter bara ett år. Ronald Reagan förlorade popularitet lika snabbt som Obama – och slutade efter sin andra period som en av USA:s främsta presidenter. Jag tycker brittiska Economist skriver mer nyanserat om Obamas första år än de flesta amerikanska och svenska tidningar:
http://www.economist.com/world/unitedstates/displaystory.cfm?story_id=15268930
När demokraterna förlorade i Massachusetts handlade det inte bara om motstånd mot sjukförsäkringsförslaget, utan om att demokraterna nog missförstått Obamas seger 2008. Den var mindre en röst för Obama, än mot det traditionella Washingtonetablissemanget. När Obama är en del av Washington får han svårt att rida på misstron mot politikerna. Nancy Gibbs skriver i Time Magazine träffande om Obama som förväntningarnas fånge: ”It would be nice for Presidents to have magical powers, and Obama convinced many people that he had them.”
De utlandsfödda USA:s styrka
Av årets 14 nobelpristagare är nio amerikaner. Det skrev jag om i samband med nobelpriset .
https://www.wastberg.se/viewnl.php?nid=269&sid=nobelpristagare#section2
Flera läsare har påpekat att fyra av dem är födda utanför USA. Det är sant, liksom att en fjärdedel av den amerikanska vetenskapsakademins ledamöter är födda utomlands. Frågan är om det är en styrka eller svaghet för USA? Jag tror att just förmågan att attrahera de främsta begåvningarna från hela världen till de amerikanska universiteten är en fantastisk styrka. Forskarna har ju också valt att bli amerikanska medborgare och integreras i det amerikanska samhället; de har inte bara sett tiden i USA som en tillfällighet.
Sedan Barack Obama blev vald har antalet utländska studenter som söker till amerikanska universitet ökat. För USA är det en stark fördel.
Hotet från terrorister som ”kalsongbombaren” Umar Farouk Abdulmatallab ligger mindre i möjligheten att spränga ett flygplan utan att varje ökning av hoten gör det svårare att komma till USA. Fler utländska studenter missar inskrivningsdatum, fler väljer Australien, England eller Frankrike.
Liberalismen kan se ut på många sätt – men inte på alla
En ledande politisk bloggare som själv kallar sig liberal, Fredrik Segerfeldt inbjöd nyligen till ett lunchseminarium med det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen. En annan ”liberal” bloggare Jonnhy Munkhammar, numera moderat men tidigare folkpartist, bloggar om lunchen och kallar Fremskrittspartiet för ”ett klassiskt liberalt parti”.
Fremskrittspartiet vill att invandringen ska ”begrenses kraftigt” och vill i praktiken sluta Norge inne med stängda gränser. Skulle man behöva icke-nordisk arbetskraft ska européer ha företräde. En ”liberal” kan tydligen se ut på många sätt.
Fremskrittspartiet ligger mil från allt vad liberalism är. Men under det ideologiska paraplyet ryms många riktningar, vilket visas i Svante Nycanders intressanta tegelsten ”Liberalismens idéhistoria – Frihet och modernitet.”
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=877
Om detta skriver jag i senaste numret av Frisinnad tidskrift. Den lilla Frisinnad tidskrift står för en viktig liberal tradition i Sverige.
http://www.frisinnadtidskrift.se/view.php?artid=227
Att lära sig av milleniehypen
Det är nu drygt tio år sedan ett världsomfattande resursslöseri, som alla nu vill glömma, gick av stapeln. Y2K kallades det och handlade om att alla världens datorer skulle slås ut vid millennieskiftet. Missiler skulle skjutas iväg, flygplan störta etc. Miljarder kronor satsades på uppdateringar av allt som hade chips i sig. Själv var jag då chef för det svenska generalkonsulatet i New York och fick order från UD I Stockholm om att Y2K-säkra vad vi hade. Jag gjorde det motvillig. Det kostade ungefär 50.000 svenska kronor.
När sedan midnatt passerat och det blivit ett nytt sekel hade ingenting hänt, någonstans. Först försökte de som tjänat mycket pengar på hypen säga att det berodde på att alla uppdaterat sina datastyrda system. Men eftersom rader av länder i Asien och Östeuropa inte brytt som om några Y2K-åtgärder och ändå gick helt oskadda genom millennieskiftet klingade det lite tomt.
Denis Dutton, filosofiprofessor från Nya Zeeland, har skrivit om vad vi kan lära oss av den här typen av eskatopologiska jippon.
http://www.nytimes.com/2010/01/01/opinion/01dutton.html
Ingmar Bergman fortsätter att vara stor
Nyligen ägnade The Wall Street Journal en stor artikel om Sjunde inseglet från 1956, ”The long-lived appeal of Bergman’s The Seventh Seal”. Spelet mellan Döden och riddaren fascinerar fortfarande och har betytt mycket för efterkommande filmare.
http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704107104574570241403362078.html?mod=article-outset-box
Den kända scenen med schackspelet vid vattnet filmades vid Hovs Hallar i Skåne. Det var först 1961 med Såsom i en spegel som Bergman kom till Fårö.
Stiftelsen Bergmangårdarna på Fårö börjar nu ta form och leds tills vidare av den gotländska kulturpolitikern Inger Harlevi och förre Sveriges-radiochefen Kerstin Brunnberg:
http://www.bergmangardarna.se/
Akuthjälp – på fyra timmar?
Socialminister Göran Hägglund har gått ut med tanken på en ”akutgaranti”: Den som kommer in akut på en svensk akutmottagning ska inte behöva vänta mer än fyra timmar på att bli undersökt. Fyra timmar! Det är en tanke som skulle lett till ett ramaskri i Frankrike, Belgien, Tyskland eller USA. Jag har erfarenheter från såväl amerikanska som franska akutmottagningar och där har det snarare handlat om minuter än om timmar.
Det är något konstigt med att den svenska sjukvårdsorganisationen – som ligger på europeisk kostnadsnivå – inte klarar att presentera bättre. Det är just rädslan för byråkrati och köer som gör att en så stor del av den amerikanska medelklassen vänder sig mot president Obamas nödvändiga sjukvårdsreform. Man får hoppas att de inte får höra talas om Hägglunds garanti.
Siffrorna på Union Square – ett av Manhattans mysterier
På södra sidan av Union Square rör sig en digital klocka då och då ackompanjerad av pustar av ånga. De flesta New Yorkare tycks inte veta vad The Metronome är. Många säger med bestämdhet att de snabba sifferskiften betecknar statsskuldens ökning.
Men The Metronome är ett konstverk av Kristin Jones and Andrew Ginzel. Det ska erinra oss om tidens flykt och natur. De 15 siffrorna är uppbyggda så att de sju längst till vänster visar vanlig digital tid ner till 10-dels sekunder. De till höger visar hur lång tid det är kvar av dagen. Och mitt i snurrar hundradels sekunder.
Svenskt i New York
– Konstnären Carl Johan de Geers utställning Carl Johan De Geer and The Swedish Underground 1964-1971 har just avslutats på vänstergalleriet The Steven Kasher Gallery, men hans fotoböcker finns på:
http://www.dashwoodbooks.com/index.cfm
David Bowie köpte en vid vernissagen.
– Operasångerskan Nina Stemme återvänder till Metropolitan Opera i New York för första gången på tio år. Hon ska sjunga Ariadne i Strauss Ariadne från Naxos. Premiär 4 februari och stor förhandsuppmärksamhet.
http://www.metoperafamily.org/metopera/
– Den stockholmska jazz-trion Tape spelar på Unsound Festival. 10 februari kl 22 på Le Poisson Rouge, 158 Bleeker Str.
http://unsound.pl/en/festival/program/schedule/unsound-festival-new-york
17 kvinnliga designers i USA
Sedan snart två år turnerar utställningen 17 Swedish Designers i världen. Det är 17 kvinnliga svenska designers med inriktning på möbeldesign – men också t ex Lena Bergströms Orreforsglas.
Bland konstnärerna finns Anna Kraitz, Monica Förster, Nina Jobs och Anna von Schewen.
Senast har utställningen varit i Cleveland och den 29 januari öppnar den på The American Swedish Institute, Minneapolis, för att i sommar vara i Chicago och i höst först i Las Vegas och sedan i Washington DC.
http://www.americanswedishinst.org/ASI/Exhibits.html#17designers
http://www.svenskform.se/17swedishdesigners
Från New York till Stockholm
En utställning med författarporträtt av konstnären Carl Köhler (1919-2006) har varit på turné i USA och Kanada. Bl a stora biblioteket i Brooklyn. Nu visas den i Stockholm, på stadsbiblioteket. Amerikanska konstnärer
http://www.biblioteket.stockholm.se/default.asp?id=151167
Honorärkonsulatet i New York öppnat
Det nya svenska honorära generalkonsulatet, med tre anställda, har nu öppnat.. Det ligger på Park Avenue och 57:e gatan.
Självfallet kommer det honorära konsulatet ha begränsade arbetsuppgifter och det mesta av den svenska representationen sker från Washington. Dock är det bra att Sverige i den honorära generalkonsuln David Dangoor, som alltså arbetar ideellt, har en bra representant i ”världens huvudstad”.
http://www.swedenabroad.com/Page____13379.aspx
Trevlig fiskkedja i New York
Fiskrestaurangen Mermaid startade för många år sedan i East Village (96 Second Ave). För ett år sedan öppnade krogen av avläggare på Upper West Side (568 Amesterdam), som jag skrev om i nyhetsbrevet för två år sedan.
https://www.wastberg.se/viewnl.php?nid=233
Nu har man öppnat en tredje – Mermaid Oyster Bar – på 79 MacDougal Street. Det är just en ostronbar – mängder med ostron, andra skaldjur och 8-9 rätter därutöver. Alla Mermaid är trevliga, men den här lilla restaurangen är allra trevligast.
http://www.themermaidnyc.com/
Krog och bar i New York: Mest inne just nu
Det elektroniska nyhetsbrevet The Eater frågade en rad restaurangkritiker om ”årets nykomling” 2009. Det blev splittrade svar. Men de flesta nämnde Marea (www.marea-nyc.com http://www.marea-nyc.com ) på Central Park South och Minetta Tavern (http://www.minettatavernny.com http://www.minettatavernny.com ) i Greenwich Village.
Den bar som är mest inne just nu är Boom Boom Room högst upp i The Standard Hotel i Meatpacking District.
http://www.standardhotels.com/new-york-city/
Där ligger också The Standard Grill – en bra restaurang.