Ekonomin: Fortsatt anledning till oro
Läget i presidentvalet
En enda bok
My Obama eller politik som åskådarsport
Grundlagen och allmakten
Cyberdissident
Religion i USA
Jobbar politiker 90 timmar i veckan?
Lars Norén och USA
Brooklyn Bridge 125 år
Unik 1900-talsdesign i Brooklyn
Billiga hotell
Martinibarer
Ekonomin: Fortsatt anledning till oro
Ingen anledning till oro, skriver mitt pensionsförsäkringsbolag till mig. Tjäna kronor på en stigande dollar, uppmanas jag av säljare av en ny valutaobligation.
Människan är optimistisk och det är ju roligare än att vara pessimist. Men jag fortsätter att vara trist.
Den amerikanska finanskrisen har inte värkt ut. Även om den amerikanska regeringen sänt signalen att den kommer att rädda de stora finansinstitutionerna, är läget fortsatt dystert.
I höst kommer nästa omgång av subprimelåntagare att nå tidpunkten då de måste betala högre räntor. Finanskrisen startade med människor som lurats att ta lån med mycket låga kostnader första åren och sedan inte kunde betala. 27 procent av de amerikanska bolånen är subprime och 27 procent av låntagarna har missat en månadsinbetalning.
Vi har heller inte sett effekten av att USA har världens största kontokortsskulder; kreditkortsskulderna i USA är nästan sju procent av BNP.
USA har fortsatta jättelika underskott i bytesbalansen. Byggandet står stilla och boräntorna går till och med upp. Bankerna i USA har krympt sin utlåning. Inflationen ökar.
Den viktigaste positiva signalen är att amerikanska företag går fortsatt bra och att sysselsättningen är stabil, men produktionen för lager ökar. Minskade lånemöjligheter och inflation gör att efterfrågan minskar. Importen till USA minskar, men också den amerikanska exporten. Det krävs att bytesbalansunderskotten börjar minska ordentligt för att dollarkursen ska vända uppåt igen. Inflationen, finansoron, och oklarheten om vad som händer med de stora arabiska och kinesiska dollarinnehaven gör att argumenten är starka för att tro att dollarn fortfarande är på nedgång.
USA:s ekonomi är flexibel, kulturen är konsumtionsinriktad och jag har därför svårt att tro att vi får en riktigt långvarig kris i den amerikanska ekonomin. Men just nu syns inte vändningen.
Läget i presidentvalet
Så här dags på året 1992 meddelade de amerikanska undersökningsinstituten att, om det hade varit val då, skulle Ross Perot blivit president. Bill Clinton skulle kommit trea. Slutsatsen är given: Dagens opinionsundersökningar säger ingenting om valet den 4 november.
Valkampanjen börjar på riktigt efter det republikanska konventet i början av september. Ett problem för John McCain är att han delar kongressen med Georges Bush och Dick Cheney, som kommer att avtackas med största pompa och värme. Det gör det svårare för McCain att distansera sig från Bush.
Det finns mycket som är intressant i årets val. Två outsiders står mot varandra, två personer som spelat utanför den vanliga amerikanska spelplanen. Den äldste presidentkandidaten någonsin står mot den första afroamerikanen. Valdeltagandet var rekordhögt, 60 procent, redan förra valet. Det kan bli ännu högre den här gången.
2004 fick Georges Bush, 62 miljoner röster, det mesta en amerikansk president någonsin fått. Den här gången har ca 35 miljoner väljare redan deltagit i det demokratiska primärvalet. Det finns ingen primärvalrörelse som varit i närheten av sådana siffror. Det ger en unik bas för mobilisering.
Det finns alltid en tendens att bedöma årets valkampanj efter den förra. Men varje år finns helt nya förutsättningar. Vilket New York Times krönikör Frank Rich resonerar kring: http://tinyurl.com/5ry2q7
En enda bok
Om man i sommar ska läsa en enda bok om världspolitiken och USA:s framtid roll tycker jag det är The Post American World av Newsweeks chefredaktör Fareed Zakaria. Det är en motsvarighet till Francic Fukuyamas The End of History, som kom 1992, präglad av Sovjetimperiets undergång. Den förde fram tesen om USA som den enda återstående stormakten och den västliga demokratins universella dominans.
Zakaria pekar på ”a seismic power shift” bort från USA:s dominans till en värld med nya starka maktcentra, främst i Asien. http://tinyurl.com/5odf83
My Obama eller politik som åskådarsport
Barak Obamas kampanj har genom att använda internet på ett innovativt sätt och kombinera det med ett entusiastiskt folkrörelsetänkande redan bildat skola. Det är inte konstigt att svenska politiska informatörer och PR-folk planerar vallfärder till hans presidentkampanj.
För den som är specialintresserad av amerikansk politik finns här en länk till en artikel som går djupare in vad som är nytänkande i Obama-kampanjens teknik, främst för att samla in pengar:
http://www.theatlantic.com/doc/200806/obama-finance
Kärnan i kampanjen är ett förtroende för anhängarna. Det är de som utvecklar ”varumärket Obama”. Under beteckningen My Obama får anhängarna självständigt utforma sin kampanj. Ett exempel är den här artikeln:
http://my.barackobama.com/page/community/post/Enough/CXPb
När svensk politik ska söka ett bredare stöd handlar det fortfarande om politik som åskådarsport. ”Bli supporter”, annonserar socialdemokraterna, och supporters är ju de som sitter på läktaren och applåderar. Alliansen erbjuder nya former för att stödja Alliansen som sådan, utan att involvera sig i politiken. Det är långt att gå till att våga släppa kontrollen över politiken. Vilket också kan bero på att i Sverige varje enskild anhängare t ex i en valstuga av medierna gör till ansvarig för hela partiet.
Grundlagen och allmakten
Den svenska grundlagsberedningen närmar sig nu sitt slut. Om det blir några större förändringar är oklart; det krävs stor enighet för att ändra i politikens spelregler.
Den svenska grundlagen har en svag ställning hos svenska folket. Varenda amerikan vet hur den amerikanska konstitutionen inleds: We the People of the United States, in Order to form a more perfect Union, establish Justice, insure domestic Tranquility, provide for the common defence, promote the general Welfare, and secure the Blessings of Liberty to ourselves and our Posterity, do ordain and establish this Constitution for the United States of America.
Det är pampigt men jag tror att det krävs en revolt eller statskupp för att få en författning vars formuleringar inte andas kommittéarbete. De trista svenska grundlagsformuleringarna har kanske ett värde.
Sedan den amerikanska konstitutionen stadfästes 1787 har den endast ändrats 27 gånger. Den svenska grundlagen från 1972 ändras flera gånger varje valperiod, ungefär som vägtrafikförordningen.
För en del år sedan gick jag runt i riksdagen och frågade på slump ledamöter jag mötte om de kunde portalparagrafen i regeringsformen. Endast en svarade korrekt statskunskapsprofessorn Daniel Tarschys. De som försökte sa: ”All makt utgår från folket”. Det var en intressant felsägning. Portalparagrafen lyder: ”All offentlig makt utgår från folket”. Det är en väsentlig skillnad.
Cyberdissident
Svenska institutet har varje år hand om stipendier för ca 3000 utländska akademiker. Det är ett fantastiskt sätt att skapa varaktiga nätverk för Sverige. Den som studerat ett eller flera år i Sverige får en relation för livet med vårt land. Ibland kan stipendierna också innebär en insats för demokrati och yttrandefrihet.
Walid Al-Saqaf är en student från Jemen som genom Svenska institutet läst internationell journalistik vid universitetet i Örebro. Under tiden har han startat en blog på nätet: Yemen Portal.
Den är inte oppositionell, men ger utrymme också för den i Jemen förbjudna oppositionen liksom för regimen. Vanlig opartisk journalistik.
Den auktoritära regimen har gång på gång blockerat websiten. Och Walid Al-Saqaf har startat den på nytt med ett nytt namn, t ex New Yemen Portal. Det liknar när Lars Johan Hierta gång på gång startade om Aftonbladet när Karl XIV Johan tillämpade indragningsmakten för snart 200 år sedan.
http://english.yemenportal.net/ http://freeyemenportal.org/
Religion i USA
Redan Alexis de Tocqueville skrev för nästan 170 år sedan att bland det som skilde Europa och USA var att religionen spelade så stor roll i USA. Den uppfattningen har stärkts hos omvärlden sedan den republikanska förnyelsen tog den kristna högern i hand.
Den trosuppfattning som växer snabbast i USA är dock ingen alls, ateismen. 16 procent av amerikanerna anser sig inte ha någon religion. Bland 18-29-åringarna är siffran 25 procent, mer än en fördubbling på knappts 20 år.
Det finns hopp för USA.
http://nymag.com/news/features/46214/
Jobbar politiker 90 timmar i veckan?
Jag tycker att Jan Berglin i Svenska Dagbladet är Sveriges mest träffsäkre tecknare. Men när han svarade i TV nyligen om hur dagliga händelser inspirerade honom gjorde han sig löjlig över att Maud Olofsson sagt att hon arbetar 90 timmar i veckan. Det föll på sin egen orimlighet, tyckte Berglin.
I själva verket är det nog inte ovanligt att ledande politiker arbetar dubbla skift. Ett statsråd kanske hämtas kl 7 av statsrådsbilen (med förberedda handlingar liggande på sätet) och lämnas kl 23 normaldagar samt är på distriktskongress och håller andra möten under helgen. Och dessutom äter statsråden regeringslunch med ordnad diskussion varje dag. Det summerar lätt till 90 timmar.
Jag arbetade några år nära Anne Wibble som, när hon var finansminister, hade en ännu längre arbetsvecka. Det är inte så ovanligt med extremt långa arbetsdagar. Om det egentligen är förnuftigt är en annan sak.
Lars Norén och USA
Lars Norén skriver i sin uppmärksammade dagbok att BAM, Brooklyn Academy of Music, som tagit över rader av pjäser som Ingmar Bergman regisserat, tröttnatde på Bergman, som ”alltför konventionell”.
Så var det inte. Problemet var att BAM helst inte ville spela något annat än det Bergman rört vid. Vi lyckades få Drömspel från Stadsteatern, Suzanne Ostens Flickan, mamman och soporna från Unga Klara och Carmen från Folkoperan till BAM. Men i övrigt var det bara Bergman som gällde. Sedan Bergman slutat regissera kom inte en enda pjäs till BAM.
Vi försökt förgäves intressera BAM för Lars Noréns dramatik. Han sattes dock upp på några småteatrar, men försöken att ge bredare genomslag genom att Norén själv skulle närvara misslyckades i och med att han tre gånger hoppade av i sista stund.
Lars Norén är ju Sveriges störste nu aktive dramatiker. Han pjäser spelas och uppmärksammas i Europa; han är stor i Frankrike och Tyskland. Märkligt nog lyckas det inte i de anglosachsiska länderna.
Brooklyn Bridge 125 år
För några dagar sedan firades Brooklyn Bridges 125-årsjubileum. Om Brooklyn idag varit en egen stad skulle den med sina 2,5 miljoner invånare vara USA:s fjärde stad, efter New York, Los Angeles och Chicago.
Brooklyn var en gång de invandrade svenskarnas hembygd i New York City. På 1940-talet kallades en del av Atlantic Avenue i allmänt tal för Swedish Avenue. På sina ställen kan fortfarande svenska affärsnamn skymta under de arabiska som nu dominerar. Det fanns flera svenska kyrkor, ett svenskt konsulat, svenskt sjukhus och ålderdomshem. Dock ingen svensk skola invandrarna ville att barnen snabbt skulle bli amerikaner. http://tinyurl.com/4228mz
Unik 1900-talsdesign i Brooklyn
På tal om Brooklyn: I Tjeckien under perioden från sekelskiftet och fram till 50-talet fanns en fantastisk designgeneration. Det som gjordes då tillhör det bästa i världen. Tyngdpunkten ligger på 1920- och 30-talen.
Den som vill se och köpa ting – lampor, glas, stolar, möbler – från den tiden och traditionen kan bege sig till Praguekolektiv i Dumbo, Brooklyn. http://www.praguekolektiv.com/
Billiga hotell
Jag får då och då frågor om billiga hotell i New York ofta från ungdomar som inte kräver högsta komfort. New York University har en lista på hotell som de betraktar som säkra och allmänt OK:
http://www.nyu.edu/housing/offcampus/lodging/shortterm/
Martinibarer
Dry Martini är den mest klassiska av amerikanska drinkar. När jag för mycket länge sedan började resa till New York och togs jag ibland om hand av affärsmän som bjöd på three-martini-luncheons. Sådana får man knappast längre; i det hälsomedvetna USA blir det mest mineralvatten.
Det påstås att Dry Martini skapades av barchefen Martini di Arma diTaggia på Knickerbocker Hotel i New York 1912. Det är ett sedan länge nedlagt hotell vid Times Square och ska inte förväxlas med Knickebocker Club på Fifth Avenue och 62nd Street.
Var man idag får de bästa drajorna tvistas det om. Bäst rykte som martinirörare har Norman Bukofzer i Ritz Carltons Star Lounge, Central Park South. Klassisk och konservativ är också Bemelmans Bar i Carlyle Hotel på Madison Avenue.
Pegu Club, Houston/WestBroadway, skryter med de bästa martinis och att de har 23 sorters gin men inte en enda vodka med fruktsmak.
Mindre traditionell, men trevligt är Death and Company i East Village, 6th Street vid Avenue A. Liksom Milk and Honey på Eldridge Street vid Broome.