Liberal debatt – Höstnumret 2007
När Bill Clinton steg ner från talarstolen efter att ha hållit sitt stora anförande på den demokratiska partikongressen 1988 var applåderna förströdda. Den unge Arkansas-guvernören hade ansetts som ett presidentämne; efter det långa och trista talet avskrevs hans chanser.
Den som 1988 hade förutspått att Bill Clinton fyra år senare skulle väljas till president – och därefter bli den förste demokrat sedan Franklin D Roosevelt som skulle bli omvald – skulle anses som mindre insiktsfull i amerikansk politik.
Det finns alltså goda skäl att inte lämna några prognoser om hur ”det går” i primärvalen i början på nästa år och i presidentvalet den 5 november 2008.
Amerikaner i gemen är inte så politiskt intresserade. Jag var i New York under två presidentval och några senatsval. Nästan aldrig såg jag något valmöte. Få bar sympatiknappar. Kommer man ut i landet ser man som regel något mer prov på politisk aktivitet.
På Manhattan dominerar demokraterna stort. Demokratiska kandidater brukar få drygt 80 procent av rösterna. Undantagen heter Guiliani och Bloomberg. Alltså de två senaste borgmästarna i New York, båda republikaner Amerikanerna röstar i de viktiga valen mer på person än på parti.
I ett land där en majoritet av väljarna på något sätt försörjs genom offentliga medel och där den offentliga ekonomin ligger på ungefär halva BNP kommer naturligtvis valen att spela en stor roll för den egna situationen. Få i USA tycks anse att det spelar någon större roll för deras personliga situation eller ekonomi vilken president som sitter i Vita huset. Vilket bidrar till att politiken inte spelar så stor roll.
I början av en primärvalskampanj är de flesta kandidater okända. ”Name recognition” spelar stor roll i kampanjens inledning. Det gör Hillary Clinton till favorit på den demokratiska sidan och Rudy Guiliani på den republikanska. När det närmar sig valtillfället i de olika delstaterna brukar det jämna ut sig.
Primärvalsystemet är svåröverskådligt. Inga delstater har samma regler. I en del delstater får alla röstberättigade delta, i andra bara de som registrerat sig för ett visst parti. I vissa delstater måste man ha registrerat sig i förväg. I andra kan man vara registrerad för partiet över dagen. I Iowa samlas man i smålokaler över hela staten och lägger sin röst efter långa debatter. Valdeltagandet i primärvalen brukar vara måttligt; mobiliseringen spelar stor roll.
Primärvalen börjar den 14 januari med Iowa, följs av Nevada fem dagar senare. I båda fallen är det val i caucus, d v s i små samlingar efter debatt. Den 22 januari är det första ”allmänna” primärvalet, i New Hampshire. Den 29 januari följer flera andra stater och den 15 februari kommer det med all sannolikhet att vara över; då har ca två tredjedelar av delegaterna utsetts.
Primärvalsschemat skiljer sig från tidigare års. Då var det mer utsträckt och kandidaterna hade tid att ladda om. Resurser flyttades över från förlorande till vinnande kandidater. 2008 finns det inte tid för sådant. Nu kommer det att vara en primärvalsmånad som mycket liknar en vanlig valkampanj. Pengar till TV-annonsering och en stark organisation kommer att betyda mer än förut.
Mest pengar på den demokratiska sidan har Hillary Clinton och Barak Obama, följda av John Edwards. Clinton har sannolikt den bästa organisationen, men Obama samlar för närvarande mest folk på sina möten och möts av mest entusiasm. Å andra sidan börjar primärvalen med Iowa och Nevada, platser där Edwards brukar gå bra.
Klarar USA att välja en kvinnlig president, eller en svart? Mitt svar är ja. Amerikanska väljare är definitivt reda för det. Möjligen är motståndet mot en kvinna som överbefälhavare något större än mot en manlig afro-amerikan.
Amerikanska primärvalsväljare gillar inte favoriter. Därför röstade de fram Bill Bradley mot Al Gore 2000 – fast till slut vann Gore primärvalet. På samma sätt gjorde John McCain bra primärval mot George W Bush. Den rollen spelar idag Barak Obama mot Hillary Clinton.
Alla kandidater har heller inte visat sig på scenen än. Att tro att nästa presidentvale står mellan Al Gore och republikanen Fred Thompson är inte en sämre gissning än något annat. Främst Thompson borde ha goda chanser om han slänger sig in i valet. Senator från Tennessee, TV-kändis som skådespelare och populär hos den kristna högern. Den kristna högern måste på fötter och mobiliseras för att en republikansk kandidat ska kunna vinna. Hur det går när man mister dess förtroende fick George Bush Sr erfara.
PÅ den demokratiska sidan bärs Obama upp av sina anhängares entusiasm och Clinton av partietablissemanget. Problemet för Hillary Clinton är inte hennes popularitet bland anhängarna, utan att hon har så mycket ”anti”, så många som säger att de är beredd att stödja vem som helst utom Hillary. Ingen annan demokrat mobiliserar republikanska väljare lika mycket. Fast samma sak sades i kongressvalet
2000 i New York: Hon var för kontroversiell för att vinna. Men hon vann och har sedan dess trots allt blivit mindre kontroversiell.
I svenska medier utgår man ofta från att det blir en demokrat som president nästa gång. Inte så konstigt efter det republikanska nederlaget i kongressvalen förra året. Men i valet 2008 kommer det inte att finnas någon George Bush att protestera mot. Då betyder personerna långt mer.
OLLE WÄSTBERG