Invigning av utställningen ”Dokument”
Gustav och Ulla Kraitz
Waldemarsudde 2007-05-12
Jag hoppas att alla på vägen hit såg de åtta verk (av Ulla och Gustav Kraitz) som står här i Waldemarsuddes park. De dyker upp ur gräset. Kommer att stå omgivna av liljor. Finns som lekskulptur, Fågelsadlarna, nere vid Ryssviken. Som en sorts stora, organiska ägg och frön tränger de sig upp ur marken.
Det är ingen slump att the Kraitz’s konst visats i botaniska trädgårdar i Chicago och New York. De hör hemma där. En vinter vilafde de i snön i Chicago Botanical Garden, där de stod som hopp om en vår som är på väg.
Konsten, med det keramiska uttryckssättet, kan verka lättillgänglig, närmast självförklarande. Men i denna tillbedjan till livet finns i ett spänningsfält mot döden och sorgen. Det är vad som gör just detta rum så starkt. Här finns den stora installationen med kol. Kol för det svarta, för umbärandet, hotet och kanske också den positiva ansträngningen.
I Andra världskrigets slutskede deporterade de framträngande ryssarna tusentals ungrare. Inte minst de unga, många hade engagerat sig för de demokratiska partisanerna, togs urskillningslöst. Gustav, som nyligen börjat på Konsthögskolan i Budapest sändes till kolgruvorna. Samma vecka greps Raoul Wallenberg samma stad och sändes till ett okänt öde.
Under fem år skyfflade Gustav kol i arbetslägret. En av tio av de deporterade överlevde. När Gustav kom tillbaka till Budapest fullföljde han sina studier och lyckades 1956 fly – via Österrike till Sverige.
I Sverige träffade han Ulla, för drygt 45 år sedan. Ulla hade nyligen gått ut Konstfack och haft sin första separatutställning. Deras möte, på en grupputställning där de båda var med, blev starten på ett så småningom närmast symbiotiskt konstnärsliv. Det finns en helhet i deras konstnärskap – även om det väl går att skilja ut Gustavs mer geometriska, arkitektoniska former från Ullas skulpturer och mer organiska former.
Den här utställningen heter ”Dokument”. Kanske dokument som i sammanfattning av ett konstnärsliv, kanske dokument som i överhetens kontroll. Här bredvid står de fyllda dossierna, personakter från lägret? Från byråkratin?
Installationen med det svarta kolet står mot skulpturerna av den havande kvinnan, beredd att ge liv. Den är gjord efter dottern Anna med Beatrix i magen. Just döttrarna, Cecilia, Anna och Katarina, som dog som liten, är det konkreta i livet och med det svarta stråket av livets skörhet.
Från torson och ut med väggarna ligger de små bönorna, embryon, som är det gryende livet. Också i Ullas nobeldiplom i fysik och kemi finns alltid detta Ullas kännemärke, ett litet embryo, livets början, med.
Vad som inte speglas på den här utställningen, annat än i foton, är all den offentliga konsten, installationerna. De två största offentliga, permanenta installationerna i Sverige finns i Malmö och Stockholm. Katarakt vid Södertull i Malmö: Ett livgivande vattenfall i ett keramisk dike. En trappa där bronskatten ligger och drar sig. Keramikkuber att sitta på.
Närmare ligger gården på nya Polishuset på Kungsholmen med en skulpturpark och den avbrutna portal som liknar deras förslag till Wallenbergminne vid Jewish Heritage Museum i New York. Det har dock inte genomförts. Ännu, skulle Gustav säga – han ger aldrig, aldrig upp.
Kraitzarna har gjort stora utställningar, installationer på rader av platser, inte minst i USA. De senaste har varit i Napa i Kalifornien och i Norrvikens trädgårdar på den Bjärehalvö som är dem så nära. Inger och jag var också med och invigde en utställning på Longhouse på Long Island, där Ullas torson i olika grad av fullbordan stod som en fantastisk installation. En av torsona kom sedan till svenska ambassaden i Washington, dock försiktigt undanställd under trappan, eftersom ambassaden var orolig för att pryda amerikaner skulle ta anstöt.
Makarna Kraitz har rest med sin konst. Min egen relation till Gustav och Ulla handlar mycket om USA Jag har haft tillfälle att vara med Gustav och träffat folk i USA. Och Gustav talar inte alltid riktigt förståelig engelska. Men han gör något mycket viktigare – han kommunicerar. Det må vara att han och motparten kan utbyta få ord, men det uppstår nästan omedelbart en klarhet. Också detta är konstnärskap.
Från mitt kontorsfönster på 47 gatan på Manhattan kunde jag se Kraitz’ Wallenbergmonument, som står mitt i trafiken på Andra avenyn, just utanför FN-byggnaden. Wallenbergmonumentet, som kommit till tack vare Marcus Storchs arbete och finansiering, är det mest betydande svenskanknutna monumentet i New York. Det består av fem pelare – som associerar till Europas utbrända städer vid krigets slut – och på en av dem vilar ett blått klot, hoppets klot. Hope, heter ju skulpturen. Den svarta diabasen, Bohusläns svarta sten, har sin knytning både till det svenska urberget och lägrens svarta kol. Vid foten av skulpturen står en portfölj i brons – den bevarade väska som Wallenberg lämnade efter sig.
(New Yorkpolisen brukar f ö testa intelligensnivån på sina rekryter genom att säga till dem: – Det står en övergiven väska i hörnet av 47th och Second. Bevaka den tills vi kommer! En del rekryter står där givakt i flera timmar.)
Det ska sägas att jag först trodde att Hope hade byggts upp efter en annan symbolik – som dock Gustav och Ulla inte alls kände till. I den judiska Talmud står att den människa som räddar en annan människa lyfter hela världen i sin hand. Och staten Israel har en medalj som ges till icke-judar som räddat judar och där en hand håller ett jordklot på de fem fingrarna. Det kunde vara symboliken bakom de fem pelarna med klotet – men det är det inte.
Hope står på gatstenar från Budapests gamla gettho. Genom förhandlingsskicklighet och envishet fick Gustav gatstenarna. På några av dem står Wallenbergportföljen här i rummet bredvid. De finns också i den lilla stig som går från synagogan i Stockholm till Wallenbergsmonumentet på Nybroplan; de stenarna är nog den bästa delen av den uppmärksamhet Raoul Wallenberg fått i Stockholm.
Det finns en styrka i Ulla och Gustavs konst, som om formerna hämtat sin tyngd i den fysiska kraft som krävts för att åstadkomma dem. Ulla och Gustav har ju hämtat sin teknik från 900-talets Kina. Det var 1974 när de byggde en brännugn på Östasiatiska museet, här över vattnet, som de fick sitt genomslag. Ingen annan konstnär i världen har vågat sig på tekniken, kanske för att den kräver risker, fysisk styrka och oerhörd uthållighet.
Den nyutkomna boken om Ulla och Gustav Kraitz heter Fertile Forms. Fertile. En översättning till svenska är inte självklar. Fertile kan betyda både fruktsam och fruktbar, både bördig och produktiv.
Men därigenom fångar titeln det bärande, i djupare mening enda, motivet i Gustav och Ulla Kraitz’ konst: Tillbedjan av livet, det tillblivande, groende, växande livet.