Maktdelning
Få svenskar följer valet från USA
Tuffaste uppdraget
Valet, osynligt i New York
Valdeltagandet avgör
Metoder, robo calls
Blev det ett bloggval?
It’s the war stupid
Vilken väg väljer demokraterna?
Vad gör demokraterna med den nya majoriteten?
Bra siter
81 folkomröstningar
Elpriser och bonusar valfråga
Presidentvalet 2008
Bok om nästa presidentval
Maktdelning
USA får ett svagt politiskt ledarskap. Demokraterna tar representanthuset, men inte senaten. Presidenten har vetorätt.
Det är vad som kallas maktdelning, checks and balances. Inte så dumt. Jag brukar vara mer orolig för starka regeringar än svaga. I USA kommer politikerna att tvingas till samarbete för att få igenom något.
Dessutom får demokraterna genom sin majoritet i representanthuset supena power, d v s möjlighet att begära ut hemliga handlingar. Det kommer att leda till större öppenhet.
Få svenskar följer valet från USA
Det amerikanska presidentvalet för två år sedan följdes av stora grupper svenskar från de politiska partierna och PR-byråerna. Det ordnades gruppresor och seminarier. Den här gången är det få som synts till. Egentligen har svensk politik mer att lära av ett mellanval, eftersom det avgörs valdistrikt för valdistrikt och delstat för delstat.
Att jämföra USA med Sverige skapar en del problem. Det är lättare med delstater: Sverige är lika stort till ytan som Kalifornien, har lika många invånare som New York och lika stor ekonomi som New Jersey.
Tuffaste uppdraget
Det amerikanska representanthuset omväljs i sin helhet vartannat år. Det innebär att sitta i representanthuset är ett av den demokratiska världens tuffaste uppdrag. Valkretsarna är små och den som mister kontakten med sina väljare är chanslös. Det är kontakter och närvaro mer än pengar som spelar roll.
De flesta ledamöter i representanthuset har lokala kontor där de tar emot medborgarnas klagomål, hjälper till med collegeansökningar och deklarationer.
All politics is local är det uttryck som den legendariske ledaren i representanthuset Tip O’Neil hade som ledstjärna. Det brukar nästan alltid vara sant. I de olika valkretsarna bryr man sig om sina lokala frågor, inte om världen. Årets val tycks ha varit ett undantag. Bushs ställning och kriget slog igenom hela vägen. Enligt vallokalsundersökningen ansåg över 60 procent av de röstande att nationella frågor var viktigare än lokala.
Valet, osynligt i New York
Själv var jag i slutet av valrörelsen på besök i New York. Som vanligt ser man inte mycket av valet här. New York är bastant demokratiskt. Kerry fick 84 procent på Manhattan i presidentvalet. Demokratiska kandidater brukar få uppåt 80 procent i de lokala valen.
Hillary Clinton omvaldes idag med 67 procents majoritet och demokraten Eliot Spitzer fick 69 procent som ny guvernör.
Men newyorkarna går, som så ofta i USA, på person. Republikanske guvernören George Pataki har omvalts två gånger. New York har de sista 14 åren haft republikanska borgmästare.
Valdeltagandet avgör
Valdeltagandet är nyckeln till amerikansk politik. Siffrorna över valdeltagandet har inte kommit än, men ligger sannolikt på knappt 50 procent, att jämföra med svenska tal på över 80 procent. Det är ändå högt för ett amerikanskt mellanårsval. Genom att kräva förhandsregistrering är det svårt att rösta. I New York är skolorna stängda och de flesta får ledigt för att gå och rösta. Men på många håll får man löneavdrag när man går och röstar på arbetstid.
Innebörden av det låga valdeltagandet är att det centrala inte blir att övertyga mittenväljare, utan att få de egna att verkligen rösta. En viktig grupp är evangelistiska kristna, den kristna högern. De röstar republikanskt eller inte alls. De är vad George W Bush och hans rådgivare brukar kalla ²basen². Om inte republikanerna har med dem förlorar de. I år var den kristna högern resignerad, inte minst på grund av sexskandaler kring kända företrädare. Det bidrog starkt till republikanernas förlust.
I ett land då så få röstar borde det vara möjligt att vinna genom att få nya väljare unga, invandrare, minoriteter att gå till valmaskinerna. Det brukar dock inte lyckas. En av demokraternas skickligaste strateger, James Carville frågade en gång: – Vad kallar man en kandidat som räknar med att vinna tack vare nytillkomna väljare? Och han svarade själv: – A loser.
Metoder, robo calls
Vilka nya metoder har använts i årets kampanjer? Egentligen inga. Men attackannonser i TV har varit än vanligare än förut. Många har tröttnat. En hårdför politiker som Rudy Giuliani New Yorks förre borgmästare suckade och undrade om inte 10-sekundersannonserna håller på att förvandla de amerikanska väljarna till en grupp med allvarliga koncentrationshandikapp. Han efterlyste ett och annat samtal i valrörelsen.
TV-reklamens roll är den stora skillnaden mot svenska val. Det ska vi vara glada för. Samtidigt ska man komma ihåg att de negativa reklaminslagen sällan är osanna. Kandidaten måste komma in i slutet och säga att han eller hon godkänt inslaget. Och den som påstår något som är lögnaktigt åker dit.
Vad som också ökar i USA p g a kampanjfinansieringsreglerna är valreklam från olika fristående grupper som stödjer t ex sänkta skatter eller uttåg ur Irak. De självständiga grupperna tenderar att stå längre ut på de politiska kanterna än politikerna. Det förgrovar också det politiska samtalet.
Karl Rove Bushs mycket skicklige politiske strateg förnyade politiken i USA genom allt mer förfinade listor på väljare. USA har inte PUL och datainspektion och det går att skapa databaser med massor av uppgifter om individer. Databaserna har gått från att identifiera grupper till att ta reda på fakta om enskilda indivier.
Det nya i år är omfattningen av robo calls, d v s att väljare blir uppringda av ett inspelat meddelande från en kandidat eller en kändis. I år har man också från republikanerna prövat att ha interaktiva meddelanden, där argumenten anpassas till om den som svarar väljer att säga ja eller nej på olika frågor. I nyckelstaterna har de automatiska meddelanden blivit så många att en del väljare tycks ha reagerat negativt och låtit bli att rösta.
Blev det ett bloggval?
Nej, ännu mindre än presidentvalet för två år sedan, där ändå bloggarna spelade roll som avslöjare av personers bakgrund och påståenden. I en här valrörelsen är det svårt att hitta något exempel på att en blogg verkligen betytt något. När Ned Lamont vann det demokratiska primärvalet i Connecticut tillskrevs det delvis bloggarna betydelse. I valet igår förlorade Lamonts
Däremot är en tendens tydlig: De stora medierna försöker följa och länka till bloggarna. CNN hade på valnatten hyrt en lokal dit man samlat några av de mest kända bloggarna och lät dem blogga därifrån samtidigt som de intervjuades i TV.
www.Youtube.com har spelat en viss roll. Det är en videosite där små filmer som tagits med mobilen eller reklamfilmer som aldrig kommit ut visas. Även om inte så många går in på youtube gör journalisterna det.
En annan utveckling är att mer och mer material läggs ut på de stora etablerade mediernas web-platser. Hos NBC och CNN kan man hitta detaljer kring valet som för några val sedan hade krävt detektivarbete för att finna.
It’s the war, stupid
It’s the economi, stupid, uttrycket stod på väggen i Clintons valhögkvarter, The War Room, 1992. Valet vanns av att Clinton och hans anhängare talade om ekonomin och mycket lite annat. Är ekonomin bra ska en regerande majoritet klara valet.
Men så är det inte alltid. Socialdemokraterna förlorade det svenska valet, trots att ekonomin är bättre än på mycket länge. Republikanerna förlorade i USA. I USA liksom i viss mån i Sverige berodde det på behovet av förändring. I USA var Irakkriget den fråga som slog igenom och tog över från ekonomin. Rader av skandaler kring republikanska politiker underströk också behovet av förändring.
Åtskilliga av de valda republikanerna valde att vara kritiska till kriget i Irak.
Det innebär inte att den demokratiska segern kommer att ändra utvecklingen i Irak. Få demokrater som blev valda förespråkar amerikanskt tillbakadragande från Irak, utan olika strategier för en sakta avveckling.
Det intressanta är dock den besvikelse som präglar Irakkrigets varmaste anhängare, de s k neocons. En rad av de ledande tillskyndarna av kriget intervjuas i senaste Vanity Fair, under den vitsiga rubriken Neo Culpa, och de flesta anser att kriget var rätt men att Bushadministrationens inkompetens förstört möjligheterna.
Vilken väg väljer demokraterna?
Demokraterna har inte bestämt sig vilken väg man ska ta: vänster eller mitten. Dock är många av de nyinvalda demokraterna mittenpolitiker. Det faktum att Joe Lieberman vann över krigsmotståndaren Ned Lamont visar också att det ensidiga krigsmotståndet inte lönat sig.
Det är inte bara Hillary Clinton som deltar i bönegrupper och talar om religion. Rader av demokratiska kandidater har försökt visa att president Bush och republikanerna inte ensamrätt varken på religion eller patroitism.
En fråga där det är oklart vart demokraterna går är frihandeln. En vanlig angreppslinje från demokratiska kandidater har varit att anklaga republikanerna för att låta Kina stjäla jobb och att inte skydda den amerikanska ekonomin.
Partier som rör sig mot ytterkanten har ingen chans i amerikansk, politik. Enda chansen att vinna är att vara ²a very large tent² och vara öppet för människor med tämligen olika uppgfattningar. Samma sak gäller i Sverige.
Vad gör demokraterna med den nya majoriteten?
Med majoritet i representanthuset har demokraterna stora möjligheter att få igenom sin politik men frågan är vilken det är. Den nya majoritetsledaren Nancy Pelosi (första kvinnan på den posten i USA:s historia) har deklarerat att man avser att höja minimilönen, sänka kostnaden för studielån, införa avdragsrätt för barns studier, införa tuffare lobbyistregler, tillåta stamcellsforskning och skapa möjligheter för regeringen att förhandla om centrala priser med läkemedelsföretagen.
Det är inte så dramatiskt. Dessutom kan man förutsätta att demokraterna driver igenom Bushs förslag (som republikanerna i kongressen fällde) om möjligheter för invandrare som vistas illegalt i USA att få arbetstillstånd.
Men demokraterna kommer inte att stoppa pengar till Irakkriget. De vill också vara kvar i Irak, men på ett smartare sätt. Vad det innebär vet ingen. Det lär bli översyner och hearings innan något händer.
Däremot är det troligt att demokraterna begär fram hittills hemliga handlingar om förberedelserna för kriget etc. Liksom om Guantanamo, avlyssningsaffärer och liknande som skett i terroristbekämpningen namn. Sådana krav kommer att leda till långa juridiska strider.
Bra siter
En lysande politisk site kommer från Aarp, från början USA:s motsvarighet till Pensionärernas riksförbund, nu en obunden stiftelse.
http://elections.dontvote.com
På den kan man följa varje enskild kandidat och mycket annat. Congressional Quartrely ger som vanligt en suverän bild av vads som hänt:
http://www.cqpolitics.com/
81 folkomröstningar
Hela 81 folkomröstningar hålls i USA:s delstater på valdagen. Dessutom över 100 lokala folkomröstningar. Det gäller allt från aborter och vapenkontroll till rökförbud och fri marijuana (Colorado och Nevada; i Nevada är det en nunna som är förespråkare för att marijuana ska tillåtas för eget bruk.) I Alaska folkomröstar man om rätten att jaga björn och varg från luften det är inte bara i Sverige som vargfrågan är stor.
De politiska partierna använder folkomröstningarna för att få de egna kärnväljarna att gå och rösta. Därför har republikanerna fått fram folkomröstningar kring samkönade äktenskap i en rad stater (och förbud införs nu i en rad stater)och demokraterna vill här och var folkomrösta om högre minimilöner.
Elpriser och bonusar valfråga
I Illinois blev bonusförmåner till elbolagens chefer en stor valfråga och politikerna fick lova att sätt stopp på bonuserna om elbolagen skulle få nya kontrakt.
Det har ännu inte spritt sig till Sverige.
Presidentvalet 2008
Vem blir demokraternas presidentkandidat 2008? Eller snarast, blir det Hillary Clinton? Clinton är förhandsfavorit. Hon har byggt upp en alternativ administration, skapar en självständig databas för att bli oberoende av det demokratiska partiet och har mer pengar än någon annan kandidat. Hon har också agerat oerhört försiktigt och lagt sig i politikens mitt.
Som senator har hon varit effektiv och blivit populär i Washington. Hon har lanserat initiativ mot sex och våld i TV-spel med urkonservativa republikaner, men framförallt fått fram pengar till New York. Pressen på henne att deklarera sin kandidatur kommer att vara stor, när hon nu blivit återvald till senaten.
Senator Barack Obama, som bara suttit två år i senaten, har snabbt blivit den demokratiska vänsterns favorit. Snygg, fräsch, obefläckad av åratal av beslut. En del drömmer om en valsedel med Clinton/Obama. Det skulle innebär något som aldrig hänt tidigare: En valsedel med en kvinna och en afroamerikan. Ska Obama komma med på allvar måste han omedelbart starta en organisation och insamlingsverksamhet. Jag betvivlar att det kommer att ske.
Själv är jag heller inte så säker på att Hillary Clinton går segrande ur det demokratiska primärvalet. John Edwards, Kerrys protektionistiske vice-presidentkandidat är en lysande kampanjmakare i motsats till Clinton. Förre Virginiaguvernären Mark Warner ska inte räknas ut. Det har hänt många gånger förr att favoriten slagits ut i primärvalsprocessen.
Och det är långt till valet. 1990 kunde ingen tro att den långpratande Arkansasguvernören med det dåliga ryktet när det gällde kvinnoaffärer skulle ha en chans att bli president två år senare.
På den republikanska sidan är allt mycket osäkert, annat än att 70-årige John McCain säkert ställer upp. Uppenbart prövar också förre senatsledaren Bill Frisk och förre New York-borgmästaren Rudy Guiliani möjligheterna. Men i ett parti som innehar presidentposten kan det ta lång tid innan någon på allvar träder fram.
Politisk bok
Den som är intresserad av politiska kampanjer och politiska metoder i USA ska läsa The Way to Win. Taking tthe White House 2008, av två ledande politiska journalister, Mark Halpern och John Harris.
Den är en utmärkt ny sorts genomgång av hur spelet om opinionen fungerar just nu i amerikanska valrörelser.
http://tinyurl.com/ye6mcp