”Att icke köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet för varje anständig människa”.
Orden är Sverker Åströms (DN 020414). Eftersom t ex Göran Persson, Anna Lindh, Bo Lundgren, Alf Svensson och Lars Leijonborg tydligt sagt nej till bojkott mot Israel har Åströms en bred måltavla. Till de anständiga människorna hör tydligen inte Sverige ledande politiker.
Bojkott mot Israel är inte vilken opinionsyttring som helst. Dödsdansen i Mellanöstern måste få ett slut; visst finns det anledning att kritisera Sharonregeringen. Men bojkottkravet har en historisk klangbotten som Åström självklart väl känner till.
Bojkott mot länder i en akut krigssituation är ineffektiv, om man inte klarar att totalt isolera landet. Bojkotter kan dock i vissa situationer vara ett medel för att uppnå politiska mål. Jag var ledamot (fp) av den Sydafrikautredning som Sverker Åström ledde för nästan 20 år sedan. Han tillhörde dem som stretade emot mer omfattande sanktioner mot apartheidregimen. Vi som arbetade för bojkott av Sydafrika gjorde det därför att det var rimligt att den kunde bli effektiv och för att den krävdes av den viktigaste motståndsrörelsen, ANC. Israel är inget Sydafrika, fredsrörelsen motsätter sig bojkott och situationen har inga paralleller.
Men det är historien som gör att bojkott mot Israel sänder så helt fel signaler. Det är naturligtvis en viktig bakgrund till regeringens ställningstaganden.
Nazisterna uppmanade till köpbojkott mot affärer som ägdes av judar och av företag som ägdes av judar. T o m i Stockholm kom det upp affischer med uppmaningar att inte handla i judiska butiker. Senare forskning har avslöjat att många företag, däribland NK, blev tvingade att byta ut judar i styrelsen för att kunna bibehålla affärskontakter med Tyskland. Forskaren Göran Blomberg visade i en DN-artikel för några år sedan hur svenska storföretag villigt intygade för nazisterna att de inte hade judiska ägare eller anställda.
Efter kriget i Mellanöstern 1948 och upprättandet av staten Israel valde de förlorande arabstaterna att komplettera militära aktioner med ekonomiska. Syftet var att skrämma företag från att handla med eller investera i Israel. Den bojkotten är fortfarande i kraft och har intensifierats efter ett möte med arabförbundets bojkottkontor i oktober förra året.
Företag som vill handla med arabstaterna tvingas ofta intyga att de inte hade investeringar i Israel. Under flera årtionden hade denna bojkott, till skillnad från annan ekonomisk krigföring, tydliga antisemitiska inslag. Den riktade sig inte endast mot staten Israel utan också mot vad som kallades ”judiska intressen”, d v s enskilda judar utan någon som helst anknytning till Israel.
Det räckte med att företag hade judiska anställda på ledande poster eller ägdes av judar för att arabstater skulle tillämpa sanktioner. Svenska Volvo – som aldrig ställde upp på bojkotten – missade t ex ett 100-miljonerslån i början av 1970-talet därför att Kuwait drog sig ur ett lån där judiskt ägda bankfirmor fanns med som s k underwriters. Financial Times rapporterade i början av 1975 att ”judiska banker” – Warburg, Lazard, Rotschild – vägrats vara med i låneprospekt där arabiskt kapital förekom.
Arabbojkotten var ineffektiv och ansågs länge lite löjlig, men oljekriserna i början av 1970-talet gjorde arabstaterna ekonomiskt starka. Enligt den amerikanska tidskriften Business Week började amerikanska banker ta reda på om lånesökande företag ägdes av judar innan lån beviljades. Newsweek rapporterade från en rundresa i Europa 1975 att ”varken statliga eller privata franska banker i dessa dagar anställer judar på ledande poster.” Flera exempel på företag som avskedat judar inför anbudsgivning i arabstaterna redovisades i USA.
Våren 1975 ringde jag runt till en rad svenska storföretag och frågade om arabbojkotten. Ingen ville framträda med namn. Ett typiskt svar från en storföretagsrepresentant var:
– Att investera i Israel vore ju att skriva under sin egen dödsdom som företag.
I USA är det förbjudet för företag att ge efter för bojkotten. Den person som deltar i arabbojkotten kan drabbas av upp till tio års fängelse. Det har inte skett, men varje år döms ett tiotal företag på böter mellan 20.000 kr och över en miljon.
Det amerikanska företag som möts av krav på att t ex intyga att ingen del av en produkt är tillverkad i Israel måste rapportera det till handelsdepartementet. Det amerikanska handelsdepartementets Office of Antiboycott Compliance visar att tio arabstater under senaste kvartalet krävt att företag ska intyga att de inte äger aktier i israeliska företag och att det inte ingår israeliska produkter i deras varor. Full statistik har publicerats för år 2000 då sammanlagt 1775 bojkottkrav rapporterades till departementet.
Skälet till att USA och ytterligare några länder förbjuder företag att bojkotta Israel är att bojkotten ses som en del av krigföringen mot Israel och att den har återklang av den nazistiska bojkotten mot judar.
Coop Norge beslöt för några veckor sedan att göra som Sverker Åström vill och bojkotta israeliska varor. ”Israel är inget stor importland för oss, men en bojkott har en stor symbolisk betydelse för oss”, sa företagets chef Bernt Aas.
Symboliskt var ordet.
OLLE WÄSTBERG