New York – från heroism till pessimism
Att resa till New York och USA
Varför svenskar solidariserar sig med USA
Ekonomi i fritt fall påverkar Sverige
Paradoxer
Val och verklighet
Medier – svenska och amerikanska
Samordning i ett osamordnat land
Att slippa ID en mänsklig rättighet
Omsorg om amerikanska muslimer
Mod och närvaro
The show must go on
Konsulärt
New York – från heroism till pessimism
Nu när en månad gått från attacken mot World Trade Center och när bomberna faller över Afghanistan tycks New York gått från heroism till pessimism. Från den inledande uppslutningen kring räddningsarbetet sprider sig nu en större eftertänksamhet. Varje dag publicerar tidningarna helsidor med namn och bild på de – oftast unga – som mördades vid attacken. TV speglar varje dag begravningarna och minnesgudstjänsterna. Nästan alla inser att de känner eller känner till någon av de dödade.
Vi var och kunde se röjningsarbetet för några dagar sedan. TV kan aldrig göra rättvisande det ögat ser. Högarna med bråte är flera våningar höga och delar rasar ibland. Marken är fortfarande het och då och då flammar eld upp. Förstörelsen är enorm.
Hämndkänslorna dominerar knappast. Den starkaste nationalismen finns nog utanför New York. Kring union Square viftas det med Gandhi-citat och anti-krigsparoller. Det starka stöd som finns för ”kriget mot terrorismen” handlar främst om att det skedda inte får upprepas.
Det finns en stillhet i New York som är ny. Det är fortfarande tusentals människor i Central Park på söndagen, men de vanligtvis talföra amerikanerna går ofta tysta. Människor tycks sluta sig samman. Medan de dyra affärskrogarna på mellersta Manhattan står tomma går det bra för barer och kvarterskrogar.
Ekonomin som var i tämligen fritt fall redan innan attacken går nu ytterligare neråt. De som tidigare väntat med att avskeda gör det nu. Osäkerheten inför framtiden sätter igång en negativ ekonomisk spiral.
Samtidigt är detta den största staden i världens största ekonomi. Det är svårt att tro annat än att New York kommer att fortsätta att spela rollen som ”världens huvudstad”.
Att resa till New York och USA
Under tio år har vi haft en unik situation. (Kanske kan den liknas vid 1898-1914.) Människor har kunnat resa fritt. Möjligheten att få riskkapital till nya projekt har varit stor. Lekfullheten har gynnats och därmed nytänkandet. Det verkar sannolikt att rädslan för och svårigheterna att resa kommer att minska kontakt och kreativitet.
Alla som bor i New York påverkas säkert av rädslan för nya attentat och känslan av att leva i en stad där man för första gången ser militär på gatorna. Det är paradoxalt att alla säkerhetsåtgärder snarast spär på oron.
Fast det mest påtagliga är att så mycket pågår precis som vanligt. När vi ordnade ett Wireless-seminarium riktat till Venture Capital för några dagar sedan blev deltagandet snarare bättre än vi trott innan attacken.
Säkerhetskontrollerna innebär förseningar och högre transaktionskostnader. New York kommer nog under lång tid att få räkna med mindre resande och färre personliga kontakter. Å andra sidan: Den som nu reser kommer att finna människor och institutioner i USA som är ovanligt villiga att ställa upp och visa det ”civila samhället”. Det är en god investering.
Varför svenskar solidariserar sig med USA
”Det föreligger ett missförstånd. Vi är europeer, inte amerikaner”. Så sa Jan Guillou när han tågade ut från de tysta minuterna över de mördade vid World Trade Center.
Det är dock ett missförstånd från Guillou. Det som förenar oss svenskar med Europa är den demokratiska gemenskapen. Demokratin är också vad som allra främst förenar oss med USA. Om detta har jag skrivit en artikel i Sydsvenska Dagbladet:
http://sydsvenskan.se/pub/hpsart5802323.html
Ekonomi i fritt fall påverkar Sverige
Själva förstörelsen vid World Trade Center betyder rätt lite för ekonomin. I stället är det osäkerheten som är allvarligast. Det som höll uppe den amerikanska ekonomin innan attacken var den privata konsumtionen. Nu faller den drastiskt.
– Spend some money. It is always good.
Så sa New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani dagen efter attacken. Att hålla uppe konsumtionen är det bästa sättet att hjälpa New York. Men ekonomin styrs inte av paroller och uppmaningar, utan av hur miljontals människor tar sina beslut. Och de väljer att skjuta på bilköpet några månader, att vänta med att tapetsera om eller reparera huset.
Fallet i reklaminvesteringarna i USA är 30 procent. IT-branschen tillhör de hårdast drabbade. Det är branscher där många unga svenskar i New York arbetar – eller arbetade…
Det här slår hårt också mot Sverige. Dels är USA en av våra största marknader, dels betyder New York-börserna mycket för den svenska ekonomin. I tider av internationell turbulens tycks också den svenska kronan försvagas, med risk för att ökad svensk arbetslöshet följs av inflationsrisker. Det gör det i sin tur svårt för riksbanken att försöka motverka konjunkturen med räntesänkningar. Den knipan har svensk ekonomi varit i förut.
Paradoxer
Bill Clinton var en president som ofta associerades med den amerikanska demokratiska vänstern. I själva verket blev han den som tog bort mycket av vad som förknippades med amerikansk reformpolitik. ”This is the end of social welfare as we know it”, var Clintons ord när kongressen beslöt om nya regler. Motståndet mot makt i Washington, en starkare och rikare medelklass och en generation som mest såg till sig själv förändrade förutsättningarna för den amerikansk ”liberalism”, som vänstern kallas.
George Bush är den ideologiskt mest konservative president USA har haft i modern tid. Han var också på väg att ta ytterligare steg för att beskära den federala makten. Nu innebär terrorattackerna att han blir president över den snabbaste utvidgning av statsmakten och av den offentliga ekonomin USA sett sedan Theodore Roosewelt.
Det handlare naturligtvis om att mer pengar måste satsas på krigsmakten. Men Bush talar också om stimulanspolitik i keynesianska termer och om solidaritet och nationell sammanhållning på ett sätt som sträcker sig över klassgränserna. Det finns visserligen tecken på ett uppror bland de mer konservativa i kongressen, men Bush måste nu vara en enande president för att nå framgång
Medan USA under Clinton – en lång fredsperiod – gick mer åt individuellt självuppfyllande och ointresse för det gemensamma börjar nu ord som gemensamhet och solidaritet spela en helt annan roll för människor.
Val och verklighet
Ett av de ständigt upprepade argumenten i George Bushs valrörelse var att USA inte skulle ägna sig åt ”nationbuilding”. Meningen var att USA skulle dra sig tillbaka när inte dess egna intressen var hotade. Man skulle inte stötta demokratisk uppbyggnad med vapenmakt.
Nu är det just nationsbyggande i Afgahnistan som gäller. Talibanerna ska ersättas med Norra Alliansen. Det är svårt att kritisera USA för att stötta demokratiska strävanden. Värre är att det är selektivt. De flesta arabstater som är med i koalitionen mot Bin Laden är diktaturer med en enorm brist på jämlikhet mellan den fattiga massan och de härskande grupperna.
Medier – svenska och amerikanska
Några veckor efter Tjernobylolyckan 1986 träffade vi några amerikaner på en restaurang i Stockholm. De var några av få som fullföljt resan till Stockholm. Men de som kom hade med sig egen geigermätare för att undvika ställen som var alltför radioaktivt smittade i Stockholm. Jag tyckte naturligtvis de var jättelöjliga. Men de var styrda av den amerikanska mediebilden.
Bland det första som visades var en bild av energiminister Birgitta Dahl i skyddsdräkt (tagen vid ett besök på ett kärnkraftverk). Bilden hade skapat en bild av ett land drabbat av radiakdöd.
De svenska medierna – det ska medges att jag inte kunnat följa TV – har gjort utomordentliga insatser när det gällt nyhetsrapporteringen efter terrorattacken i New York. Sammanfattningar och bakgrunder togs fram på rekordtid. Korrespondenterna här i New York jobbade snabbt och under svåra förhållanden.
Jag är inte lika övertygad om att den totala bild som kommit fram ger New York rättvisa. Några procent av jättestaden New York City har förstörts. Det är svårare att komma in till stan med bil och kollektivtransporten har fått läggas om. Bland det skrämmande är att så lite märks i det dagliga livet av den stora olyckan.
Många som ringer och som ställer in resor har reagerat som amerikanarna som inte reste till Stockholm efter Tjernobyl.
En annan skillnad är att New York-medier har varit långt mer försiktiga med grymma bilder, t ex av dem som hoppade från de översta våningarna. En av tabloiderna i New York publicerade en bild av en avsliten hand, men fick be om ursäkt. Det är av samma skäl som svenska medier var mer försiktiga med bilder kring Estonia än utländska; ju närmare offren man är, desto mer försiktighet krävs.
Samordning i ett osamordnat land
Jag var för några dagar sedan nere på den stora samordningscentralen för återuppbyggnadsarbetet vid World Trade Center. Den fyller en stor pir på Manhattans västsida. En myriad av olika amerikanska myndigheter och organisationer är inblandade i arbetet: federala, statliga, kommunala och lokala. Till det de olika företag som har kablar och rör i gatorna. Samt medierna. Och de stora frivilligorganisationerna. Som ofta i USA blir det en röra med ganska oklara kommandogångar och organisationsplaner.
Vägen till ordning är lång. Ett exempel: Man vet mycket lite vad som finns i marken under World Trade Center. Olika bolag för gas, telefon, kabeltv, el och vatten har grävt ner sina ledningar utan att de exakt berättat för staden eller varandra var de gjort det. Det finns en rad överlappande kartor med olika skalor. Dessutom är det mesta som grävdes ner före andra världskriget okänt.
Att slippa ID en mänsklig rättighet
Det har förekommit mycket varierande dödstal efter terrorattacken mot World Trade Center. De stannar kring skrämmande 5000 döda. Men siffran pendlar dag för dag. Det viktigaste skälet till osäkerhet är att det inte finns någon folkbokföring i USA. Det gör att samma person kan registreras flera gånger. Många som dödats är också utländska medborgare. En del av dem illegala invandrare.
I efterspelet till attacken har det föreslagits att man ska införa ett centralt folkbokföringsregister och att var och en ska få ett statligt ID-kort. Det är dock ett förslag som väckt så starkt motstånd att jag inte tror att det går igen. Främst är det mänskliga rättighetsorganisationer, liksom organisationer långt ut på högerkanten, som protesterar. Amerikaner anser att det tillhör de mänskliga rättigheterna att staten, så länge man håller sig inom lagens råmärken, inte ska hålla reda på en, var man bor och vad man gör. Tänk om man måste registrera sitt barn hos staten när man lämnar BB eller berätta att man byter stat, skrev New York Times och kunde räkna med att läsarna ryste.
Omsorg om amerikanska muslimer
Bland det mest påtagliga i den amerikanska reaktionen har varit hur alla officiella personer varit noggranna med att inte generalisera mot muslimer och att betona att amerikanska muslimer är lika goda amerikaner som alla andra. Varje tal av Bush har inskärpt att kriget inte är ett krig mot islam, utan mot terroristerna. På den stora gudstjänsten i kongressen direkt efterattacken talade en muslims präst, på minneshögtiden för de döda på Yankee Stadium framträdde muslimer av olika riktningar, tidningarna har haft reportage om muslimska områden där man sörjer sina döda från attacken. Likaså har man haft reportage om muslimska amerikanska soldater som förbereder sig för krigsinsats.
Med sin bakgrund i oljeindustrin är George Bush den amerikanska president som haft flest kontakter med muslimska länder. Han vädjade också – och det var första gången någon presidentkandidat gjort det – i valkampanjen till ”arab-americans”.
Rudolph Giuliani har besökt de arabiska delarna av Brooklyn, kring Atlantic Avenue och gång på gång uppträtt offentligt med ledande muslimer.
FBI håller speciell koll på hate-crimes och mycket få har rapporterats.
Det finns en bakgrund: Hur amerikaner med tysk bakgrund behandlades under första världskriget och interneringen av amerikanska japaner efter Pearl Harbour. Båda sakerna betraktas idag som nationella nederlag som man inte vill upprepa.
Mod och närvaro
Den store hjälten i dramat i New York har varit borgmästaren Rudolph Giuliani. Det finns flera skäl. En viktig orsak att medan president George Bush var borta från medierna nästan helt första dygnet var Giuliani på plats och höll presskonferens efter presskonferens. Han begav sig omedelbart efter första attacken till World Trade Center och tillhörde dem som måste fly undan när husen rasade, Under de första 48 timmarna var han nere vid World
Trade Center sju gånger.
Handlingar betyder i sammanhang som de här mer än ord. Att den nu 100-åriga brittiska drottningmodern tycks ha haft sympatierna med sig hela tiden beror till stor del på att hon och hennes familj stannade i London under bombningarna.
Få saker är så farliga som när landets ledning hukar och inte finns där de utsatta är. Men det finns också en viktig skillnad mot Sverige. När ledande politiker begav sig till spårvagnsolyckan i Göteborg och till Gottsunda när SAS-planet störtat fnös många. Men i USA är de ledande politikerna också beslutfattare. Giuliani är högste chef för polis och brandkår och han utövar sin beslutsmakt. Att se honom igång ger tryggheten att någon som är på plats fattar besluten.
Rudolph Giuliani kommer att gå till historien som en av New Yorks största borgmästare. Särskilt som de som slåss om att efterträda honom verkar så mycket mindre. Jag förutspådde i förra nyhetsbrevet att den av de demokratiska borgmästarkandidaterna som skulle gå sämst var Freddie Ferrer, eftersom han varit den mest uttalade kritikerna av Giuliani och dessutom kritiserat polisen, som just nu är mer populär än någonsin. Det visade sig helt fel. Människor återgick – liksom efter mordet på Kennedy – efter någon vecka till de politiska preferenser de haft innan händelsen. Ferrer vann första omgången av det demokratiska provvalet och har kanske chansen att bli den förste borgmästaren från den spansktalande minoriteten.
The show must go on
I nästa vecka går vi på premiären på Strindbergs Döddansen – The Death Dance – på Broodway. Det är en föreställning med Ian McKellen och Helen Mirrer i huvudrollerna. Den har fått mycket förhandspublicitet.
Än mer uppmärksamhet har ABBA:s MammaMia fått. Den har premiär den 18 oktober och har sålt förhandsbiljetter för en kvarts miljard svenska kronor.
Dagen innan ordnar vi ett seminarium om svensk musikexport – numera en export långt större än t ex den av kullager. Seminariet går av stapeln på Tribeca Grand, ett hotell nära World Trade Center och som varit stängt flera veckor efter attentatet. Seminariet gör vi i samarbete med den amerikanska tidningen Billboard.
För några dagar sedan hade vi ett arrangemang för den unge svenske pianisten Per Tengstrand, som sedan spelade lysande på en konsert.
Dessutom visar vi i veckan ny, ung, kvinnlig svensk design på residenset, 600 Park Avenue. Bodil Karlsson har gjort en dramatisk gardin som täcker en stor vägg. Åsa Lagerström och Gunilla Lundberg har arbetat med mattor, som vävts av Kasthall. Alla tre kommer från Konstfack och vad de gjort ingår i ett projekt vi drivit med Konstfack i två år. Till detta kommer den unga formgivaren Anna Kreitz stol, soffor och bord från Källemo. Huset har nu
blivit det exempel på senaste svensk design som vi velat göra det till.
Konsulärt
Den första veckan efter attentatet blev intensiv på arbetet. Vi letade efter försvunna svenskar, försökte ordna stöd till förtvivlade, informerade, utfärdade provisoriska pass till dem som mist allt, ordnade tak över huvudet. I sju dygn var generalkonsulatets kontor öppet dygnet runt.
En svensk blev mördad vid attentatet, den 25-årige David Tengelin. Han var en ung svensk som gått på college i USA, och nyligen blivit befordrad på det försäkringsbolag han arbetade på, 100 våningar upp i det första huset. Hans vänner ordnade en fin minnesgudstjänst och ett femtiotal av vännerna, från olika delar av USA, hedrade honom.