Synd att få rätt
Keynes fungerar inte länge – i Sverige
PS. Hur har amerikanerna råd att leva i USA?
Mångfald på riktigt
Web-tidningar har det knepigt
Claes Björks nya liv
Gyllenhammar statsminister. Hela historien.
Brunchen
I New York
Synd att få rätt
I nyhetsbrevet i november förutspådde jag att kronan kunde sjunka så långt som till 12 kronor mot dollarn. Det var möjligen att ta i, men jag har hittills fått sorgligt rätt. Kronkursen börjar nu ligga uppåt 10.40, vilket innebär en växlingskurs för individen på minst 10,50.
Det är tråkigt för oss som bor i USA och får lön i kronor, men inte så illa för svenska exportföretag. Dock är det möjligen en inflationsrisk; i varje fall kan hökar i riksbanken argumentera för att den sjunkande ekonomiska tillväxten inte behöver mötas med lägre räntor.
Drivande just nu är kursfallen på stockholmsbörsen, AP-fondernas och de nya premiepensionsfondernas köp av utländska papper.
Den svenska statsbudgeten har under flera år varit i god balans. Men den är den konjunkturkänsligaste i OECD och det behövs inte mycket av ytterligare lägre tillväxt för att vi ska få nya underskott. Med nuvarande tillstånd på börsen kan det också vara svårt att parera utgiftsökningar med fortsatt försäljning av statlig egendom. Och börjar staten på nytt att låna får vi nya kronfall.
Keynes fungerar inte länge – i Sverige
Fallet i den amerikanska ekonomin är just nu blixtsnabbt. Det påverkar också den svenska ekonomin och alla prognoser justeras ner också i Sverige.
Intressant nog använder den konservativa Bushadministrationen rent keynsianska argument. Nu när konjunkturen faller vill man spä på ekonomin (genom en ganska beskedlig skattesänkning). Under Clintons tid gjordes stora insatser för att öka incitamenten i ekonomin och skapa balans i budgeten. Också det enligt läroboken.
Sverige handlar totalt anti-keynsianskt. Under krisen i mitten av 90-talet stramades ekonomin åt, i de bättre tiderna de senaste åren har de offentliga utgifterna ökat, om än inte i andel av BNP.
Jag tror det speglar hur svårt det är att i en opinionskänslig och ganska upplyst demokrati bedriva konjunkturpolitik. I bra tider är det svårt att få med sig en majoritet på att det behövs besparingar och strukturförändringar. Därför tvingar sig kraftiga förändringar fram när de dåliga tiderna kommer. När det så småningom blir bättre igen framstår det som orimligt att inte kompensera dem som värst fick känna av nedskärningarna.
Bl a därför fungerar inte Keynes recept längre (och också för att de skrevs ut åt en offentlig ekonomi som omfattade 10-15 procent av BNP, i stället för ungefär 50 procent som i dagens Sverige.)
PS. Hur har amerikanerna råd att leva i USA?
I förra nyhetsbrevet berättade jag om New Yorks hyror. Hyran för en fyra på Manhattan kostar 40-50 000 svenska kronor i månaden. Några läsare har mailat och påpekat att det inte är särskilt typiskt för USA i dess helhet. Det stämmer naturligtvis. New York är något av ett rymdskepp som landat på den amerikanska östkusten.
Här är hyror och priser högre än i resten av USA, men också lönerna. En assistent på ett kontor har ca 30.000 kr i månaden (+ sociala avgifter). På detta betalar man ca 17 procents federal skatt och några procents lokal.
Mångfald på riktigt
Den nyss sammanställda folkräkningen visar att NewYork City har växt till drygt 8 miljoner invånare. Näst största stad i USA är Los Angeles med 3,6 miljoner invånare.
På tio år har andelen vita (”non-hispanics”) minskat från 43 till 35 procent. Den folkgrupp som har ökat snabbast i procent är de med asiatisk bakgrund, som mer än fördubblats.
Den stora förändring är dock att ”latinos” är fler än de svarta i New York. Den spansktalande befolkningen har på tio år ökat med 350.000 och utgör nu 27 procent .
Det intressanta är att det knappast går att hitta en negativ reaktion på folkökningen och på den ökade blandningen av folk från olika håll. Det ses främst som ett tecken på New Yorks attraktionskraft (adds richness to NY scene”, skriver konservativa New York Post) och ett löfte om ytterligare ekonomisk tillväxt i området.
SvT har sig självt att skylla
I nästa nyhetsbrev kommer jag med närmare kommentarer om regeringens proposition om Sveriges radios och Sveriges televisions framtid. En sak kan dock konstateras med en gång: Politikerna litar inte på Sveriges Television. Det gör de rätt i. Jag var med och skrev den förra propositionen, som antogs av riksdagen. Där stod klart och tydligt att SvT ska ha kvar två nyhetsredaktioner för att garantera flera perspektiv. Det struntade SvT helt i och slog samman redaktionerna och började skifta kanaler, som minskade tittarnas förmåga att urskilja nyhetsprogrammen.
Vi var också angelägna om att SvT inte skulle få börja betaltTV för att de skulle hållas utanför kommersiellt tänkande. Själva vitsen med public service är att ha företag som tänker på kvalitet i första hand och inte sneglar åt reklaminkomster eller tittarsiffror. Men SvT har kringgått reklamförbudet genom att ha reklam på sin Webb och itittartidningar.
Nu klagar man från SvT över att politikerna detaljstyr. De har själva ställt till det.
Web-tidningar har det knepigt
De fristående web-tidningarna går dåligt. Deras läsare vill inte betala prenumeration för dem. Annonsörerna i USA tvivlar alltmer på att banners är effektiva. När nu annonskonjunkturen i USA viker stryks webannonserna bland de första.
Den främsta självständiga web-tidningen i USA – Slate.com – har ca 1,5 miljoner besökare per månad. Vilket ska jämföras med CNN.com som har 7.7 miljoner besökare och New York Times som har 3,8.
Det är alltså tydligt, som i Sverige, att webnyheter är framgångsrika när de stöttas av ett starkt varumärke. Min tro är att de flesta av självständiga web-tidningar är borta om ett år.
Claes Björks nya liv
I Sverige kan inte en storföretagare räkna med anonymitet eller att få välja tid för att uttala sig. Det har Kurt Hellström fått erfara i samband med Ericssons ras på börsen. Skanskas koncernchef Claes Björk har levt större delen av sitt yrkesliv i USA. Att stå i centrum för medieuppmärksamheten var hans största chock när han kom tillbaka till Sverige. Kring detta har jag skrivit månadens krönika i Veckans affärer. Finns på min hemsida eller på www.va.se
Gyllenhammar statsminister. Hela historien.
PG Gyllenhammar har i en intervju i Dagens Industri sagt att han funderade på ett erbjudande om att bli partiledare för folkpartiet. Skälet var att han trodde att han som statsminister skulle kunna uträtta en hel del.
Om man vill bli statsminister men har svårt att tänka sig ett mångårigt slit med att i opposition övertyga opinionen ska man nog inte bli partiledare. Gyllenhammar visade också under sin tid i partistyrelsen en viss ovana vid föreningslivet. Bästa historien är när hans sekreterare ringde till folkpartiets huvudbyrå inför ett sammanträde och sa:
– Dr Gyllenhammar kan inte komma, men vi sänder dir Ekman i stället.
Ändå tror jag att svensk politik sett helt annorlunda ut om Gyllenhammar givit sig in i politiken: En klar socialliberal, engagerad i mänskliga rättighetsfrågor. En person med förtroende hos facket och trovärdighet hos näringslivet – utan att tillhöra dess etablissemang. Och en lysande retoriker.
Sista gången jag var med och försökte få honom att bli partiledare var i slutet av 1994 (efter Westerberg). Han svarade den delegation som kom till Göteborg: – Nej, nej och nej. Men jag ska tänka några dagar. Efter några dagar kom dock det definitiva nejet.
Gången innan var 1981 (efter Ullsten). Gyllenhammar, som ju fortfarande var Volvochef, sa nej. Då lanserades en tanke, som kom från honom så närstående håll att jag inte kan tro annat än att han var införstådd. Den gick ut på att de borgerliga partierna skulle gå fram var för sig med sina gamla partiledare, men med Gyllenhammar som statsministerkandidat, d v s att de samfälligt skulle deklarera att om det blev borgerlig valseger skulle Gyllenhammar föreslås som regeringsbildare.
Idén var teoretiskt inte så tokig: Fälldin och Ullsten hade uppenbart gjort sitt. Bohman var utesluten; det skulle dröja ytterligare tio år innan mittenpartierna skulle kunna acceptera en moderat som statsminister. Samtidigt var den helt främmande för svensk politisk kultur och föll snabbt.
Brunchen
En underbar amerikansk företeelse är brunchen, den långa och avslappnade lunchen på lördag eller söndag. Om brunchkultur och tips på brunchställen i New York har jag skrivit i livsstilstidningen Bona Vita. Artikeln finns här.
I New York
Kulturaktiviteten från generalkonsulatet har varit intensiv på sistone. Svensk filmmånad med fulla hus på bl a Jalla Jalla, Sånger från andra våningen och Tillsammans. Ett seminarium om Sverige och Balticum som ett inslag i vårt uppmärksammande av Sverige som EU-ordförande.
Den mest omfattande aktiviteten på länge startar i dagarna. Det svenska residenset på 600 Park Avenue (vår bostad) blir i tre våningsplan en utställning – ”Creating a lifestyle” – som utgår från Josef Franks design och Estrid Ericssons filosofi. Den unga svenska arkitekten Anki Linde har gjort en utställning som visar hur Franks möbler smälter in i och förenas med det senaste i svensk möbeldesign.
Under två veckor kommer vi att ha 17 olika arrangemang och säkert över tusen personer hemma. Vi samarbetar med tre viktiga kulturinstitutioner: American Craft Museum, Bard Gradutate Center of Design och Jewish Heritage Museum för att nå rätt människor.
Samtidigt visar Bukowskis och Stockholms Auktionsverk modernister i residenset. Det kommer att bli något extra!
Mer om generalkonsulatet finns på www.swedennewyork.com.