Förord till konstkatalog
För 17 år sedan köpte min fru Inger och jag ett glaskonstverk eller en tavla eller en skulptur av Hans Frode. Riktigt hur man ska karaktärisera Hans Frodes enskilda verk är oklart. Han överskrider gränser.
Vi hade sett hans utställning på Galleri Händer. Inger sökte upp honom i New York dit han flyttat ganska nyligen och kom hem med Fjärilen. Två vingar står ut från väggen och är naturligtvis genomlysta av neon.
Det var svårt att få den att riktigt fungera. Den lyste för svagt. När Hans var i Sverige kom han upp, hade med sig en transformator och grejade med ledningarna. När vi för några år sedan, sådan är slumpen, flyttade till New York hade vi med oss ”Fjärilen”. Ny strömstyrka, vågar vi koppla in den? Vi hittar Frodes telefonnummer på Manhattan och ringer.
Några timmar senare står Hans Frode där bland våra flyttlårar med ny transformator, ledningar och skruvmejsel.
Det har alltid funnits något praktiskt över Hans Frode. Det handlar inte bara om att forma, utan att integrera konsten med det konstgjorda ljuset, att hitta nya sätt att få fram tanken. Han experimenterar med glaset, med gasen och neonrören. Hans arbetsplats hos Urban Glass på Fulton Street i Brooklyn är en liten verkstad, påsar och flaskor med kemiska ingredienser står öppna på arbetsbänken.
Just det är ett av skälen för Hans Frode att vistas på Urban Glass och i USA. I Sverige skulle det funnits regler mot de öppna påsarna, förbud mot en del av försöken. Hans är en av de sannaste anarkister jag träffat. Regler och påbud är han inte mycket för.
Det innebär inte att Frode är emot ordning. Tvärtom är han en pedantisk arbetsmänniska. Det är själva idén om ordning han är emot. Hans Frode är en ordningssam anarkist. Han vill vara någonstans på väg; mellan New York, Öland och Västindien. Ingen ska riktigt veta var han finns. Skulle han kunna välja skulle han nog helst resa med förfalskad identitet i passet.
Hans Frode har lånat ut ett av sina verk till det svenska residenset i New York. Det är en av hans få tavlor som kan ges en politisk tolkning. Han arbetar ofta utifrån ramen. Frode köper ramar i parti, skapar ett innehåll till en del av dem. Den här ramen råkade ha en liten skylt Old New York. New New York. Vad som en gång funnits vet ingen. Men Hans gjorde en tavla på temat. Övre delen av tavlan är majskolv (indianernas huvudföda) kulhål, blod, en enda röra. I den nedre delen faller det stora äpplet ner i en svart box. Det är en irritation mot stadens ökade ordning och kontroll. New York må ha blivit USA:s tryggaste storstad, därmed har staden också mist något av sin frihet, tycks Frode mena. Säker kan man inte vara. Pekpinnar har han inte.
Frode är närmast klassisk i sina motivval. Hans stilleben kan andas gamla holländare. När han någon gång lyft ut stillebenet ur tavlan, placerat den upplysta frukten i en skål, framgår det ännu tydligare. Liksom när han hittade slitna fiolfodral utanför en skola i New York, skapade fioler i glas och lät dem stråla ut ur fodralen.
Annars har Hans Frode de senaste året valt rymden som motiv. Gärna rymden i kombination med de jordnära tingen – en fisk, en båt. Fisken ligger som betraktares vardag, en förankring. Sedan öppnar sig tavlan som ett teleskop ut i världsrymden. Hans rymd är inte tom, den är fylld med innehåll. Stjärnor och partiklar.
Hans Frode har funderingar kring världens konsistens. Lite flummigt tycker jag ibland, men bara lite. Han slukar böcker. Han sätter sig in i bakgrundsstrålningen, fyller sin konst med dem.
Själv bor han i Garment District i New York. I en byggnad där man får orientera sig genom klädhandlarnas lager för att komma till hans lägenhet. Det är mitt på Manhattan, bakgrundstrålningen, den ständigt närvarande, är ersatt med New Yorks ständigt närvarande bakgrundsbrus.
OLLE WÄSTBERG