Krönika i Arbetet – 7 maj 2000
Först till doktorn. Sedan en presskonferens för att berätta vad doktorn sa. Just så var det i New York för någon vecka sedan. Den kontroversielle borgmästaren Rudolph W Giuliani höll presskonferens och berättade att han just fått diagnosen prostatacancer.
Dagen efter hade New Yorks båda kvällstidningar förstasidor där ordet CANCER stod skrivet över Giulianis bild.
Möjligen säger det något om politiken idag.
Jag hade varit hos borgmästare Giuliani dagen innan presskonferensen. Han hade inbjudit ca 100 personer till det gamla officiella residenset Gracie Mansion där han bor. Giuliani var oförskämdare än vanligt. Kom in, rev av ett tal och gick. Vi som var församlade drog slutsatsen att Giuliani — som just nu försöker slå Hillary Clinton i kampen om en plats i den amerikanska senaten — inte trodde att han skulle kunna värva några röster i församlingen.
Orsaken var en annan. Han var tvungen att gå och förbereda sin presskonferens.
I Sverige har det inte gått så långt. Svenska politiker avkrävs inte sina läkarjournaler. En amerikansk presidentkandidat måste redovisa sitt hälsoläge. Att presidentkandidaten Bill Bradley inte berättade om sitt — i och för sig ofarliga — hjärtflimmer kan ha varit en orsak till att han föll igenom. Vi har fått veta att Bill Clinton börjat höra sämre.
Skälet till att inte svenska väljare och journalister ägnar politikernas hälsa någon större uppmärksamhet är både den offentliga kulturen och personvalet.
Det svenska personvalssystemet är nytt och utgår fortfarande från partivalet. Vi förmodas först göra vårt partival och sedan kunna välja person bland dem som partiet nominerat. För många väljare i USA är det tvärtom. De väljer person, sedan får partivalet komma i andra hand. Då är det naturligt att man vill veta så mycket som möjligt om den man fäster sina förhoppningar vid. Och framför allt fåförvissning om att kandidaten inte står på dödens brant.
Den offentliga kulturen har förändrats. I USA liksom i Sverige. Att John F Kennedy hade ett minst sagt vidlyftigt utomäktenskapligt liv har kommit fram först efter hans död. De som visste när han var president — och det gjorde åtskilliga journalister — höll tyst. Om Bill Clinton privatliv vet vi desto mera.
Per Albin Hansson levde med två familjer. Om detta stod aldrig en rad i den tidens tidningar. Det skulle inte dagens svenska tidningar avstå från att skriva — även om svensk press tror långt mer på privatlivets helgd än den amerikanska.
Den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt hade haft polio och satt i rullstol. De amerikanska pressfotograferna på 1940-talet vände diskret bort objektiven och presidentens rullstol var okänd för medborgarna. Numera kämpar den amerikanska handikapprörelsen för att Roosevelt ska få en staty — i rullstol.
I Tage Erlanders memoarer framkommer att han tog valium vid politiska kriser. Folkpartiledaren Sven Wedén hade bara en halv lunga efter TBC och tvingades under valrörelsen 1968 in på sjukhus.Ingenting stod i pressen.
Det som hänt är att personligheterna kommit närmare. TV:n har fört in politikerna i vardagsrummen och de känns som bekanta, som vi har rätt att få veta mer om. När det i högrre grad blir dem som personer vi ska rösta på blir det också mer legitimt att kräva kunskap.
Som vanligt färgas vi i Sverige också av den amerikanska kulturen. Efter timtal av amerikanska kriminalfilmer tror svenskar att domstolsväsendet i Sverige fungerar som det amerikanska. Få vet t ex att en svensk åklagare inte har i uppgift att fälla den åtalade utan ska ta tillvara båda parters intresse — i motsats till USA:s mer aggressiva domstolsregler. På samma sätt färgar amerikanska filmer med politiskt innehåll vårt sätt att se på politiken.
1956 kunde bara 25 procent av svenskarna namnge partiledarna när de fick se dem på foto. Kanske inte så konstigt eftersom partiledare var farbröder i hatt som avporträtterades i svart-vitt med dåligt tryck. Nu kan 75 procent känna igen partiledarna. Det är en positiv effekt av TV. Dagens politiker känns nära. 1970 års val var första gången en politiker tilltalades med ”du” i TV. Innan dess var det ”statsministern” och ”herr Hjalmarsson”. Gunnar Sträng kunde läsa tidningen i lugn och ro på förortståget. Respekten för makthavaren och den folkvalde var betydande, förmodligen en spegel av klassamhället, men också av att Sträng aldrig tvingats framträda med skränande journalisthopar. Så sent som på 70-talet kunde politiker gå tämligen ostörda på stan. Idag har de blivit allas egendom.
Aina Erlander kunde tidiga morgnar skjutsa sin make till jobbet. Han gick ensam in i ett tomt kanslihus. Göran Persson omges av SÄPO. I radio sa för några år sedan en pensionerad facklig aktivist från SSAB i Luleå att ”förr kunde vi ringa kanslihuset någon gång vid åttatiden på morgonen och få tag i Erlander eller Palme och berätta om våra problem. Motsvarande är omöjligt idag”. Utsagan är inte helt sann, eftersom ingen lär ha träffat på Palme så tidigt som klockan åtta på morgonen i kanslihuset. Men sant är att politikerna var mer tillgängliga och hade långt mindre tryck på sig.
TV-åldern har en tendens att tänja gränsen mellan det privata och det offentliga. Hans Gustafsson blev en gång partiledarkandidat hos socialdemokraterna inte genom sin framgång som statsråd, utan genom att spela dragspel i rutan. Mona Sahlin handlade på Konsum och lät journalisterna bära påsar. Få politiker har diskuterat igenom och tänkt igenom hur de ska ställa sig var de ska dra gränsen mellan det privata och det offentliga. Hemma-hos-reportage har vi dock aldrig fått se från Ingvar Carlsson eller Bengt Westerberg. Olof Palme släppte in tidningarna när han badade den lille Mårten i hemmet i Vällingby. Det såg privat och trevligt, lite jämlikt, ut. Den som tänkte efter kan ha reagerat på att Palme hade mörk kostym i badrummet; han hann ju inte byta om och hade lagt in besöket hemma mellan två möten.
Slutsatsen är att politikerna i allt högre grad har lärt sig att spela med öppenheten. ”Att bjuda på sig själv” har blivit en politisk fördel. Men med fördelarna kommer nackdelarna. Det blir svårt att säga att journalister får komma nära inpå när det är trevligt, men inte annars.
Jag menar att det är rimligt att vi får veta rätt mycket om de människor vi ska rösta på. Sätter vi vårt kryss framför en person är det för att vi litar på just henne. Om jag ska ta ställning till om en person kan vara en bra riksdagsledamot eller minister har det ett visst intresse vilken privatmoral personen har.
Sedan är det en annan sak att svenska mediers granskning, främst av politikers ekonomiska förehavanden, ofta är lika bigott som brittiska mediers om de brittiska politikernas sexuella. Det som är tillåtet i Sverige, är ofta oacceptabelt i England, och tvärtom. Man frågar sig vad Mona Sahlin i Sverige skulle tagit sig för på det sexuella området för att svenska medierna skulle ställa till något som motsvarar den snabbt glömda kontokortsuppståndelsen. Tanken svindlar.
Borgmästare Giuliani då? Jo, han fick sin cancerdiagnos mycket tidigt — tack vare att man i USA, i motsats till Sverige, rutinmässigt gör PSA-tester som ger indikationer om prostatacancer på ett mycket tidigt stadium. Om han genomför sin behandling och kommer tillbaka till valfältet kommer han att mötas med sympati. Giuliani har rykte om sig att vara hård, elak och auktoritär. Nu får han en mänskligare framtoning. Så paradoxalt nog tror de flesta att han vinner på cancer-löpsedlarna.
OLLE WÄSTBERG